Words & Art

Kauhajoki – En lysande svensk seger!

2008-09-25T08:47:00.000-07:00

Den tragiska skolmassakern i den finska orten Kauhajoki, har åter satt fokus på detta lilla samhälle. Det är inte första gången en skottlossnig äger rum där. För nästan exakt 200 år sedan, den 10 augusti 1808,vann den svenske generalen Georg Carl von Döbeln en avgörande seger över en stor rysk styrka under general Usjakov. Kauhajoki är till och med nämnt i ”Fänrik Ståls Sägner” av J.L. Runeberg.

General von Döbeln ( 1758 – 1820) var vid tiden chef för 2:a brigaden, där bl.a. Björneborgs regemente ingick. Han hade månaderna innan deltagit med stor utmärkelse och tapperhet i flera drabbningar, Yppäri, Viiret och Pyhäjoki. Med sin brigad segrade han vid Siikajoki den 18 april, intog Nykarleby den 24 juni och besegrade ryssarna i grunden vid Lappo den 14 juli. För den segern belönades han med den magnifika utmärkelsen, riddare med stora korset av svärdsorden. (Den siste som fick denna höga orden var faktiskt riksmarskalken Hermann Göring.)

På kvällen den 29 juli sändes von Döbeln iväg från den stillastående svenska armén vid Lappo för att förena sig med von Otters styrka och skydda den högra flanken. von Otters uppgift var att stödja resningen i kusttrakten, men han hade just blivit besegrad vid Bötom samma dag och slickade sina sår. Efter en nattmarsch på över 40 km undsatte han von Otter vi Kurikka den 30 juli och kunde sedan tåga fram mot Kauhajoki dit han anlände den 10 augusti. Det kom att bli en av von Döbelns viktigaste segrar.

Vid Kauhajoki visade von Döbeln både sitt heta temperament och sin kallblodighet, när han genast kastade fram sina styrkor mot en överlägsen motståndare, ursinnig över den ryska arméns plundringar och övergrepp mot civilbefolkningen. Slaget varade i nio timmar och blev en av de bäst beredda och genomförda under hela kriget. Ett ögonvittne sade: ”Striden genomfördes som på en exercisplats…”
Det sägs att när ryssarna kom genom den första linjen hoppade von Döbeln upp på en milsten som fanns bredvid honom. Han ropade till ryssarna: "Spring till helvetet, ni fördömde, och erhåll er belöning! Här står jag och här skall jag falla! Här ser ni mitt monument!".
Döbeln blev snart sjuk av all ansträngning, men tvingades upp när ryssen närmade sig. Således besegrade han igen den ryska armén, denna gång vid Juutas den 12 september, en lysande seger som egentligen inte betydde något eftersom huvudarmén blev slagen dagen efter vid Oravais.

Den svensk-finska armén retirerade och vann sin sista seger vid Virta bro, vid Idensalmi kyrkby. Det blev en lysande seger, där min farfars farfars far, översten Gustaf Fahlander, var en av befälhavarna under Sandels.
Under tiden hade von Döbeln blivit utnämnd till befälhavare på Åland. Finland utrymdes den 13 december 1808 och strider fortsatte i Sverige tills det olyckliga och misskötta kriget slutade med ett sista stillestånd den 2 september 1809

Georg Carl von Döbeln var sin tids karlakarl och hjälte av stora mått, vilket han också hade täckning för. Hans personlighet har i alla tider fängslat oss, med sin intensiva blick under det svarta pannbandet, den lysande strategen, men också den uppslagsrike och finurlige taktikern. Men han var också känslig och hade lätt såväl till tårar som till vrede och var en kvinnokarl av Guds nåde. Hans stora kärlek var Gustaf III:s gunstling och sedermera lynchade Axel von Fersens syster, Sofie Piper. Men det blev aldrig något. Döbeln ansågs inte fin nog.
Döbeln var utan tvekan en av de skickligaste befälhavarna under det olyckliga kriget. Det sägs att om den oduglige defaitisten och överbefälhavaren i Finland, Klingspor, hade bytts ut mot von Döbeln, så hade Sverige vunnit kriget.

Skrivet av Erik Edelstam
Illustrationer av Albert Edelfeldt lånade av www.markesaret1809.se

El Clavel Negro - El embajador, la películala y la historia

2008-06-24T15:48:00.000-07:00

En tres únicas funciones, fue exhibida en Cinemateca Carnelli una
película que intenta, según sus realizadores Asa Faringer y Ulf
Hultberg, recrear las acciones protagonizadas por quien era embajador
de Suecia en Chile, Harald Edelstam, durante el golpe de Estado de
1973. Esas acciones que salvaron la vida de muchos chilenos y
uruguayos, al igual que la personalidad del embajador, están en la
película falseadas y rebajadas, denuncian el hijo de Edelstam, Erik, y
Mirtha Fernández Pucurull, una de las personas rescatadas entonces por
el embajador.

En una sala repleta, con muchas caras conocidas de militantes y ex
exiliados, entre ellos unos cuantos que se salvaron gracias al
embajador Edelstam, fue presentada y proyectada El clavel negro. Ex
profeso no leí, antes de verla, ni la carta de Erik Edelstam, ni la de
Mirtha Fernández Pucurull, que sabía contrarias al filme, para intentar
enfrentarme a él sin preconceptos.
Pero cuesta entender tal resultado, a cargo de suecos, gente que tiene
a sus espaldas una sólida tradición de cine. Edelstam parece condenado
al no reconocimiento público, o a un reconocimiento inadecuado. En un
artículo publicado por Erik Edelstam en el diario Expressen, de Suecia,
éste recuerda que su padre no sólo salvó miles de vidas en Chile sino
también, mucho antes, durante la Segunda Guerra Mundial en la Noruega
ocupada por los nazis. (Sumando todos, muchos más que Schindler.) Y que
ni entonces ni en los años setenta recibió el apoyo y la comprensión de
sus colegas de ministerio, siendo, al revés, aislado y confinado a
³cargos-castigo². Esta película ³en su memoria², pobremente ejecutada y
peor actuada, transparenta en cada plano, en la definición de
personajes (?), en los diálogos, que la operación de ³dramatización² y
³ficcionalización² de ³hechos reales² fue realizada con la intención de
colorear y popularizar una historia que no necesitaba pinceles, menos
aun tan chambones. La ficción corrigiendo a la realidad, y mal. Un
embajador rubio y guapo habla en inglés, los que interpretan a chilenos
o uruguayos también pero con acento sudamericano, o dicen alguna cosa
en español, todos los ambientes oficiales y la sede de la embajada son
de una precariedad no creíble, las calles son pocas y casi siempre
vacías, hay golpes bajos de sentimentalismo calculado. No sólo le
inventan a Edelstam un romance con Consuelo sino también otro en el
pasado, y con resabios culposos. Parece una película de un país sin
cine que copia mal a Hollywood, hecha a puro voluntarismo, que no sólo
no puede sortear las dificultades de la recreación de época o de las
escenas de masas, sino tampoco lo que es más grave buscar la esencia
dramática y moral de tiempos borrascosos y de personajes y situaciones
al límite.
Ese hombre se merecía otra película.

Carta de Erik H Edelstam
El clavel negro, un ejemplo de falsificación de la historia

Fui contactado un par de años atrás por el realizador sueco Ulf
Hultberg, quien me envió un guión sobre mi padre y sus acciones en
Santiago, durante el golpe de Estado de la Junta chilena. Como en esa
época yo estaba en plena investigación para la biografía de mi padre
que acabo de terminar, sabía perfectamente lo que pasó en Santiago.
El guión era un desastre y no representaba para nada los hechos
reales. Era una tonta historia sobre un embajador sueco llamado Harald
Edelstam, quien mariposeaba con mujeres y llevaba adelante actos
heroicos. Le respondí al realizador que no quería participar en el
proyecto y me negué a darle la aprobación de la familia Edelstam. El
señor Hultberg dijo que mi padre era una persona pública y que mi
familia tenía que tolerar cualquier cosa que él hiciera.
Insistió en continuar e hizo la película, que tuvo su primera
proyección en Suecia el otoño pasado. Vi la película y realmente fui
shockeado por la mala calidad y lo malo de la historia. Tuve la
impresión de que el señor Hultberg y el actor que representó a mi
padre, Michael Nyquist, literalmente no habían hecho investigación
alguna.
Por supuesto, había un embajador llamado Edelstam, la embajada cubana,
una mujer enferma secuestrada por los militares, y había un golpe de
Estado en Chile. Pero eso era todo lo real [Š]. El resto era
completamente falso. Nada se corresponde con la realidad. De hecho, la
realidad fue mucho más dramática. Las persecuciones en los autos, los
hechos dramáticos en la embajada cubana, la liberación de los 54
tupamaros en el Estadio Nacional, la muerte del militar Lavanderos, la
intensa lucha del personal de la embajada sueca con mi padre en la
primera línea, quien trató de proteger a Mirtha Fernández Pucurull
(Malena) en el hospital, la llegada de la ³Payita² y finalmente la
declaración de ³persona no grata² y la posterior expulsión. Cómo los
realizadores pudieron creer que su pésima investigación y confusa
ficción podrían llegar a ser superiores a la excitante y dramática
realidad, sigue siendo un misterio para mí.
Escribí un artículo crítico en la prensa sueca, y el guionista, el
señor Fors, argumentó que le había parecido mejor y más interesante
hacer una ficción sobre mi padre. Desde mi punto de vista es un camino
fácil para evitar la difícil tarea de representar los hechos reales. La
historia de Fors y Hultberg es de hecho muy tonta y sin ningún
objetivo. Uno nunca sabe quién es quién y qué papel interpretan.
Mezclaron a la secretaria de Allende, Miriam Contreras, alias la
Payita, con la fugitiva tupamara Mirtha Fernández [Š] e hicieron de
esta extraña persona la amante de mi padre.
El señor Nyquist, que interpreta a mi padre, admitió que no había
hecho ninguna investigación sobre el personaje y su comportamiento.
Nyquist camina como un muñeco rígido, hablando inglés y diciendo
tonterías de manera afectada y pomposa. Mi pobre padre se hubiera
desmayado si hubiera visto este deplorable personaje. [Š]
Pienso que esta película clase B es un insulto al honor y la memoria
de mi padre y a nuestra familia. Pero la película fue rechazada por la
crítica y tuvo poca permanencia en los cines. Salió en dvd después de
seis meses.
Mi padre nunca fue honrado por Chile, excepto por una orden, y nunca
por Suecia. El único país que lo honró fue Uruguay con un memorial y un
parque con su nombre.
Algunos chilenos agradecidos han comenzado a crear una Fundación
Harald Edelstam, para otorgar un premio anual. Por favor visite el
sitio: www.haraldedelstam.cl apóyenos.

Erik H Edelstam

En el Sur se viven las tragedias, en el Norte se hacen las comedias

Los que conocimos a Harald y convivimos con él durante los
trágicos acontecimientos en Chile, y muchos a quienes él nos salvó la
vida, quedamos perplejos ante esta película, porque El clavel negro es
una afrenta a Harald, y no sólo a él.
En la película no se hace más que reproducir los valores de la
dictadura, como puede confirmarse remitiéndose a un número de fines del
73 de la revista chilena Ercilla, vocera de la Junta Militar, en el que
se esboza un argumento por demás peyorativo bajo el título de ³El
embajador y la guerrillera². Y en este argumento parece ser que se
basaron los realizadores, reproduciendo los valores de los fascistas.
¿Esa es la idea que se formaron de Harald los realizadores y la que
están trasmitiendo a su pueblo, a los jóvenes y al mundo? Mostrar a
Harald poco menos que como un acosador de mujeres, duro, prepotente,
siempre acicalado como recién salido de un spa, blandiendo un pasaporte
y siempre a los gritos, excepto con las mujeres. ¿Y dónde está el
hombre verdadero? El que a pesar de que su país no tenía un acuerdo con
Chile para aceptar refugiados, él lo instrumenta. Decisión que
implicaba una fuerte convicción, temple, además de mucha astucia,
coraje, sutileza y decisión para organizar aquellos tremendos
operativos, y ni qué decir que un buen conocimiento del enemigo, que
sólo se adquiere con la experiencia que él tuvo, salvando vidas durante
el nazismo.
Me pregunto si el o los hacedores de esta grotesca farsa
cinematográfica no tuvieron o no buscaron asesores que los aproximaran
al personaje sin dejarlo en ridículo. La familia existe, y a pesar de
los 35 años transcurridos sobrevivimos varios de los protagonistas,
aquellos cuyos nombres el director dice haber cambiado para proteger la
identidad ³y la reputación de las personas involucradas². [Š]

¿Y EL PUEBLO DÓNDE ESTÁ? ¿En esa esmirriada fila de personas, que
parecen esperar turno a la puerta de un ministerio? ¿Dónde la
efervescencia de los días previos al golpe, las manifestaciones, el
clímax que se vivía en las calles y en todas partes? ¿Y aquellas largas
y peleadas colas? Filas en las que además de ir a buscar alimentos eran
de una conmoción que sólo despierta el hambre, y mientras unos
protestaban, otros, además de comprar alguna cosita, las tomábamos como
trincheras, explicándole a la gente que no entendía, o era enviada para
agitar, el papel de los pequeños acaparadores (algunos involuntarios)
el porqué de la falta de alimentos y de todo lo básico y,
especialmente, el carácter de la huelga de los transportistas. De la
itt, ni hablar. [Š]
Y también, entre las decenas de interrogantes, ¿es pura mala fe o
falta de imaginación nombrar Consuelo a la ³comandante² de la película?
Pues muy bien sabían los directores que Consuelo era mi seudónimo,
además del nombre de mi documentación falsa y que me permitió zafar
hasta que la verdadera Consuelo se presentó a la prensa en Uruguay y a
partir de ahí la situación se volvió indescriptible mientras me
tuvieron encarcelada.
Por último, la poco original frutilla de la torta: ³la pareja² llega
al aeropuerto, manejando él, y parten tranquilamente como en viaje de
luna de miel en una historia de Corín Tellado. Cuando ambos operativos
de salida, el de Consuelo primero, y el de Harald al ser declarado
persona no grata, se realizaron bajo procedimientos de control,
vigilancia y seguridad excepcionales.
Sé que muchos dirán que basta cambiar un dato o un nombre de la
realidad para que ésta sea considerada ficción. Como basta permanecer
callados para que los de siempre cuenten las historias y nos roben y
estafen nuestro patrimonio: la dignidad y la memoria.

Mirtha Fernández Pucurull
(Malena/Consuelo)

* Las cartas de Erik Edelstam y de Mirtha Fernández Pucurull son
reproducidas fragmentariamente, por razones de espacio.

Photos: Private and rodandocine.com

Raoul Wallenberg, Harald Edelstam and The Black Pimpernel in Vancouver

2008-01-25T10:09:00.001-08:00

The 20th of January, the distinguished Swedish consul in Vancouver, Anders Neumüller, arranged a screening of the film “The Black Pimpernel”, about the Swedish diplomat Harald Edelstam, who saved numerous lives in Chile in 1973. It was the Raoul Wallenberg Day.
Before the screening two speeches were held, one small from me, Erik Edelstam, about the film and my father( held by Anders) and the other, a fantastic speech, by Ana Policzer, a daughter from a Holocaust survivor. Read the invitation:

(Vancouver, January 2, 2008) - On Sunday January 20, the Swedish, Jewish and Chilean communities will pay tribute to the Swedish hero Raoul Wallenberg with a first time showing in Canada of The Black Pimpernel at the Vancity Theatre, the cinema of the Vancouver Film Festival. The movie, that premiered in Europe and South America this fall, is about the Swedish Ambassador HaraldEdelstam who emerged as a hero during the 1973 military coup in Chile - in the spirit of Wallenberg - when he saved innocent people from execution while calling for humanity, justice and dignity to prevail.

Raoul Wallenberg was a Swedish diplomat who saved the lives of as many as a hundred thousand people condemned to certain death by the Nazis during World War II. He disappeared on January 17, 1945, in Hungary and was subsequently imprisoned in the Soviet Union. The fate of Wallenberg, who is an honorary citizen of Canada, USA and Israel and who would have celebrated his 96th birthday this year, remains in a cloud of mystery. In Vancouver Raoul Wallenberg has been honoured with a plaque in Queen Elizaberth Park and the City of Vancouver has followed the example of so many places around the world by proclaiming a "Raoul Wallenberg Day" in January, around the time of his disappearance.

The speech by Erik Edelstam

The Swedish consul and my old schooltime friend, Anders Neumüller, asked me to write something about my father, Harald Edelstam, who is going to appear in the film you will see this evening. Since Anders is not only a good friend, but a very, very, good friend, I naturally jumped on the bandwagon to help him out to explain a little about the film, called The Black Pimpernel.

This nickname was given to Harald Edelstam during the war, by the distinguished Norwegian painter Henrik Sørensen, who thought about the film of the Red Pimpernel with Leslie Howard, that had had come out just before the war and became a success. The Black Pimpernel, referred to his very dark hair, a reminder of our “arrière grand mere”, who came from Kerala in India, a connection that we, in the Edelstam family, are immensely proud of.

My father Harald, let’s call him that, for all the simplicity, was a very modest man, who hated to show off and to be pretentious, except when there was something very urgent, like the brutality of the Pinochet Junta in Chile. He wanted to wake up the world and spread the information what really happened there. At the time nobody really knew what was going on in the prisons, torture centres and concentration camps. He took up the task and went around the world to spread the word about the atrocities in Chile. - Then he died one bad day, fed up with everything, the 16th of April 1989, two days before my birthday.

Harald had this feeling of justice, that no one stronger should bully the weaker, - as simply as that. This statement is the essence of human rights. At least as he saw it.
You have to help the weak and defenceless against the bullies, the state, the military or any stronger force (including meter maids [lapplisor] or gardiens des parcs [parkvakter]). And so he did all of his life. And he did it by breaking laws, regulations and unwritten laws of the Swedish Foreign Office. But thousand of people owe their lives to him, whatever you say. So it goes.

I must remind this distinguished audience, that the film you are about to see is a complete distortion of what really happened, the filmmakers are twisting history in a shameful way and think, to my horror, that they made a god job of doing it..
Yes – it was a coup d’etat, it was a Swedish Embassy and Harald Edelstam. Yes – it was a National Stadium, converted to a concentration camp, and a fight in a hospital about a fugitive.

But I can tell you, Ladies and Gentlemen, that the rest of the story is nothing but a sham. From the beginning I was approached by the filmmakers who presented a film script, which I immediately discovered was a complete disaster. The writer just made up a story about my father and did not bother to check the actual facts. In the film no personality corresponds with the actual persons. The woman who was brought to hospital, was not the mistress of my poor father, but an Uruguayan guerilla girl, who had the bad luck to get sick at wrong moment. She, Mirtha Fernandez, is now quite furious over the false allegations on her. Nothing corresponds to the real facts.

The tragedy of the film is that the reality is much more exciting and people are more elegant and brave that one could ever see in the movie. My father is pictured by the Swedish actor Mikael Nyquist, who never bothered to do some research about the personality of Harald. The result is a stiff person talking and moving like a robot, with very bad relations with his staff- completely wrong! My father was a very lively, energetic person, full of jokes and laughs. Chileans who have seen the movies are outraged.

We must never forget that my father fought for justice in an active way. Most people prefer to talk and hide away when reality is at the doorstep. My father took action and was the first to take in fugitives, jumping over the Embassy fence. He contacted his old friend Olof Palme, the Swedish Prime Minister, by phone, and got his OK. The Foreign Office tried to get him recalled but never succeeded, until the Chilean Junta declared him “Persona Non Grata”.
By that time he had saved, directly and indirectly, thousands of people. 35. 000 came to Sweden.

Dear friends, I hope you will have a nice evening, even if the film is a mess. But Harald Edelstam will hopefully live on, thanks to his good example. Three years before Raoul Wallenberg, at the Swedish Embassy in Berlin, he tried to persuade the Swedish ambassador Arvid Richert that they should issue provisional passports (skyddspass) to Jews he happened to hide in his apartment. But the ambassador yelled at him and accused him of trying to get Sweden involved in the war. – So, in fact, Harald Edelstam was the first Swedish diplomat to try to help people and was also the first Swedish diplomat to be declared “Persona Non Grata”.

For the moment I am just finishing a big biography of my father. It is tale of the life and times of Harald Edelstam, a person who lived through two wars and who died just months before the Berlin wall fell...
Thank you!

The speech by Ana Policzer

Good afternoon, ladies and gentlemen. My name is Ana Policzer. On behalf of the Second Generation Group, I would like to welcome you to this afternoon's screening of The Black Pimpernel.
The Second Generation Group is a support group for children of Holocaust survivors. For the past several years the group has sponsored events in Vancouver in honour of Raoul Wallenberg Day. As the child of a Jewish Hungarian survivor, I am honoured to be here today to say a few words.
Before I do, I'd like to thank Consul Anders Neumueller and the Vancouver Holocaust
Education Centre for co-sponsoring this event.
My father, Adam, was born in Miskolc, Hungary, a few months before WWII broke out. In
August 1939, my grandfather, Janos (Janci), fearing what was to come, left Hungary in search of a safe haven for his growing family. He arrived in Chile in late August or early September 1939.

My grandmother, Anna, didn't want to travel with a young baby, and stayed behind until Janci was settled in the New World. But because the war began within days of Janci’s arrival in Chile, Anna and her baby were forced to remain in Hungary.
The first few years of the war were relatively peaceful for the Jews of Miskolc – my father has memories of a fairly normal childhood in those early years living in his aunt and uncle's house.
But that all changed in the spring of 1944. The Nazis invaded Hungary, and the deportation of Jews began on a massive scale. 12,000 were deported daily. In a few months, over 400,000 Hungarian Jews were deported; most of them perished in Auschwitz-Birkenau. Of the morethan 10,000 Jews deported from Miskolc, only 105 returned. One in three Jews who died in Auschwitz were Hungarian citizens.

We've heard about Wallenberg's heroic efforts to save thousands of Hungarian lives. There are people in this room today who would not be here were it not for his great humanitarian work.
And yet, it is a travesty that he could have saved so many thousands, but they seem so few when compared to the hundreds of thousands, the millions, who died. It is a testament to his humanity, and a scar on all those who stood by.

My grandmother and her family didn't have the good fortune to be among those saved by
Wallenberg. Some of Anna’s family died before the deportations even began – in air raid bombings, or murdered by the fascist Hungarian commandos. By the time the Jews of Miskolc were deported, only three women in our family remained in Miskolc – and my father.
Anna asked a Christian family across the street to care for her little boy, which they did, at times risking their own lives to save him. Anna, her sister and her teenaged niece were deported to Auschwitz, then Stutthof, and then to a tiny forced-labour camp in the middle of Poland where they died in the fall or early winter of 1944.

In the meantime, Janci, my grandfather, was beginning to make a life for himself in Chile. A good friend of his from university had immigrated to Chile many years before, so it was an obvious destination when it came time to leave Hungary. By the time he left Europe in August 1939, Chile was also one of the last countries in the world accepting Jews.
Canada and the U.S. were turning Jews away; in fact, Canada only took in somewhere around
5,000 European Jews before WWII. In contrast, Chile welcomed Jewish refugees with open arms. It was among the last safe havens remaining in a world gone mad.
No doubt Janci spent those years desperate for news of his young family. After the War ended, my father – now aged six – made the long journey to Chile and met his father for what was essentially the first time.

My father grew up in Chile, became an architect, and became involved in the social rights movement that swept the world in the 1960s. He and my mother were supporters of Salvador Allende, a socialist who was elected as the president of Chile in 1970.
The challenges for Allende's minority Socialist government were extreme. The United States government led a concerted campaign to topple the democratically elected government. On September 11, 1973, the U.S. backed the military coup d'état that ended Chile's long-standing democratic history and began a long reign of terror headed by General Pinochet. It was a chaotic time in Chile. People were rounded up by the thousands and sent to concentration
camps. Many were tortured, many disappeared.

My father spent a year and a half as a political prisoner. How he came to be arrested leads me to tell you a bit about the man whose story we're about to see.
The early weeks and months of the military government were the worst. The country was
under siege. There was a strictly enforced curfew – anyone caught on the street after curfew could be shot. Those who had supported Allende's government were declared enemies of the state. Many thousands of people fled the country fearing for their lives.
Chile had a safe passage agreement with other Latin American countries, but not with Europe. Nevertheless, in the early months Chile had an informal agreement with most embassies to allow those who had taken refuge in an embassy to leave the country.

But in early December 1973, a diplomatic event took place that had deep repercussions across the country, and for my family in particular. A young woman from Uruguay who had sought refuge in the Swedish embassy needed emergency care. The Swedish ambassador to Chile, Harald Edelstam, made an agreement with the military to allow her to go to the hospital without being arrested. However, while she was in the hospital, soldiers came to arrest her.
Edelstam was with her as she lay on a stretcher. The captain in charge held a gun to Edelstam's head and demanded that he hand the young woman over. A fight ensued between 15 soldiers and 3 Swedish diplomats; Edelstam ended up on the floor hanging on to the young woman's stretcher, declaring it to be Swedish territory.
The next day, the military government ordered Edelstam to leave the country. It also ordered all embassies closed to prevent any more people from seeking refuge. The embassies didn't close immediately, however – it took a few days to fully implement this new policy. In the interim, the military ordered all access roads to Santiago's embassies to be blocked and heavily guarded.
This wasn't highly publicized.

Meantime, my parents had a friend who was in danger. My dad offered to drive him to the French embassy, where my parents had a close contact.
They weren't expecting the roadblocks.
My dad and his friend never made it to the embassy; both were arrested on the spot. When my dad was finally released a year and a half later, we left for Canada. To give you an idea of the randomness by which people were arrested, my parents’ friend – the one in danger who needed asylum – was released the day after they were arrested.
If Edelstam hadn’t taken a stance that day in the hospital, perhaps my father wouldn’t have been arrested – or, just as likely, he would have been arrested later, under equally unpredictable and random circumstances.
But if Edelstam hadn’t taken a stance that day, there would be one less hero for a little girl growing up in exile to be inspired by as she struggled to make sense of the world around her, of the legacy she inherited. Edelstam's courageous and selfless act in that hospital room set off a chain of events that eventually led to our arrival in Canada, which had by then become a global safe haven.

So, are these just stories about one family's dramatic history through some of the great tragedies of the 20th century? About how lives and actions are interconnected? Am I here simply to share some anecdotes about a family with ties to two human tragedies that are long over? That happened so long ago, you might be thinking ... interesting stories, thank God we're in Canada and don't have to worry about these sorts of things. It could never happen here.

Well, when my grandfather arrived in Chile, it was considered a safe haven. Perhaps one of the last safe havens for European Jews at that time. Chile was a model democracy, the longest standing democracy in Latin America. Its armed forces were disciplined and honourable.
Immigrants settled in quickly, and their children soon became full-fledged Chileans.
At the same time, Canada actively discouraged European Jews from immigrating here. You've likely heard of the SS St. Louis, the infamous ship full of Jewish refugees that left Hamburg in May 1939, was turned away from Cuba, from the U.S., and from Canada; it eventually returned to Europe. We also know all too well about Canada's less than inclusive immigration policies early last century.

Chile's standing as a model democracy, as a safe haven, was overturned in the blink of an eye. Civil liberties long taken for granted were annihilated. All of that history as a democratic and tolerant country meant nothing.
We can never take for granted the freedom we enjoy. We assume that our civil rights and liberties are inalienable; yet we need to be vigilant and speak out when we witness attempts to undermine them. The thousands who were tortured, killed, and disappeared in Chile, the tens of thousands of exiles, did just that. Like the many resistance movements in Nazi-dominated Europe 30 years before, they had the courage to stand up for justice, and they reminded the rest of the world of its collective responsibility to do the same. How many more could have been spared the cruelties of the Chilean or the Nazi dictatorship had there been more Edelstams, more Wallenbergs, more people willing to take a stance against the inhumanity?
30 years before his time in Chile, Edelstam was a Swedish diplomat in Norway. There, he helped members of the Norwegian resistance escape the Nazis. He would drive people in the middle of the night to the Swedish border where they could escape to safety.

Today's film about Edelstam on Raoul Wallenberg Day is a reminder that anyone can rise above the insanity around them and do what is morally right and just. Wallenberg was not alone. His country mate, Harald Edelstam, helped in his own way. We also know about the people saved by Oskar Schindler; and there have been many other righteous people not only during WWII, but throughout history, willing to risk their lives to save innocent people.
My family wasn't saved by Wallenberg, or by Edelstam; but my father owes his life to the willingness of ordinary people – in Hungary as well as in Chile – who were willing to take risks to do what they thought was just, humane, and right.
May we all be humbled by their courage, and inspired by their example.
Thank you.

I gave this introductory talk at the Vancouver premiere screening of the 2007 film The Black Pimpernel.
My brother Pablo, a political scientist who has spent many years studying and analyzing Chilean politics and history, gave me ideas on how to frame the talk, and made a few helpful editorial suggestions. My dad gave me the background story, which I’ve heard in different forms throughout my life.

Att vara svenska på franska Rivieran

2008-01-21T08:49:00.000-08:00

Jag har bott i Frankrike i 21 år nu men jag har aldrig funderat över hur det är att vara svenska i Frankrike.
Mina första 16 år i Frankrike tillbringade jag i Sydfrankrike, närmare bestämt i St Paul de Vence, och där var det mycket internationellt, så ingen funderade överhuvudtaget på var man kom ifrån.
Min dåvarande man var alltid bortrest, två barn var utflugna och sladdbarnet gick på Lundsberg så det gällde att göra något. När vi flyttade ned kände vi inga. Det fanns ett antal svenska pensionärer som njöt av solen, men jag kände att jag ville ha andra vänner.

Mina vänner träffade jag på min ridklubb. Vi hade alla ganska bekväma liv och efter att ha tagit en lektion på morgonen, pysslat om hästen någon timme och sedan överlämnat den till hästskötaren, hade vi många långa trevliga luncher i solen med en Sallade Nicoise och åtföljande rosévin.
Man kunde också dröja sig kvar och se hopplektioner eller dressyrlektioner och så småningom dra sig hemåt, handla något till middagen och så hade ännu en dag gått.
Vi gjorde långa uteritter och mina vänner hade alla intressanta liv som man fick del av under de långa skritturerna.

En väninna, som bott i på Sardinien några år berättade att hennes son en kväll blivit kidnappad –kidnapparna hade misstagit sig på person. Han hade varit borta två månader och fått men för livet och hennes man hade som bäst blivit klar med sin bok om händelsen som påverkat hela familjen för livet!
Ibland kom en oljeshejk från Kuwait för att rida och ta hopplektioner – han var ingen vidare ryttare – och då han trillat av några gånger och blivit liggande i sanden på ridbanan utbrast min lärare lakoniskt: jag tror inte han hittar någon olja i den här sanden!
Vi hade också prinsessan Caroline av Monaco som försökte gömma sig i ett hörn med sin häst, med kepsen djupt neddragen över öronen. Vi lämnade henne ifred och hon njöt av att vara anonym ända tills man från sekretariatet ropade i högtalarna som skallade över ridbanorna: Prinsessan Caroline har telefon, Prinsessan har telefon!!!
Men där var också många tragedier: våra två, mycket goda vänner, som var revisorer kom en morgon inte till stallet för att ta hand om sina fyra hästar. Vi ställde alla upp och gjorde vårt bästa för att sköta om hästarna, men fick till vår stora sorg veta, ett par dagar senare, att de tagit livet av sig… De hade förskingrat sina klienters pengar och såg ingen annan utväg.

Det var ett utmärkt sätt att få nya vänner, vi hade ett gemensamt intresse – våra hästar – och visste man inte vad man skulle prata om, kunde man alltid fråga: och vad har du för häst? Frågan åtföljdes av en halvtimmeslång utläggning om härstamning, tävlingsresultat, olika tränare, skador, foderstat m.m.m.m.
Våra medföljande män eller hustrur hade det urtråkigt och gäspade sig igenom våra kvällar, men vi hade det hur trevligt som helst…
Det bästa var, om man blev placerad bredvid sin ridlärare, som var tvungen att lyssna på våra långa utläggningar om vilken träning som vi bäst behövde.
Men jag fick mig en tankeställare en kväll när en ryttarinna ihärdigt ansatte sin tränare om sin hästs olika fördelar och då han till sist uttråkat utbrast: Ärligt talat, Madame, I don’ t give a shit!
Nu bor jag alltså sedan sex år utanför Paris.
Min häst tog jag med mig och såg framemot samma trevliga umgänge som i Sydfrankrike.
Hur det livet blev är en annan historia…

Skrivet av Gunnela Edelstam

Kurt Vonnegut is dead. So it goes.

2007-04-14T07:39:00.000-07:00

My favourite writer Kurt Vonnegut died the 11th of April. I read “Slaughterhouse 5” just when it came out in 1969 and was deeply impressed by the crazy mixture of serious moments and completely far out science fiction. His language was very simple and precise. A fact that was a great help to readers all over the world who did not have English as their mother tongue.

He wrote novels, essays and plays. All of them are very easy to read, even if your English is quite bad. Perhaps one could trace his way to write by the fact that he was a copywriter and a reporter before his literary career started. In those jobs you have to be clear, short and understandable. Kurt Vonnegut lectured in several universities on the art of writing. Here I take the liberty to borrow a text by him from the International Paper Co. I remember I first read it in Rolling Stone, many years ago.

How to write with style
By Kurt Vonnegut
Kurt Vonnegut, author of such novels as“Slaughterhouse-Five,” “Jailbird” and “Cat’s Cradle” tells you how to put your style and personality into everything you write.
© 1982 International Paper Co. Reprinted with permission.
Newspaper reporters and technical writers are trained to reveal almost nothing about themselves in their writings. This makes them freaks in the world of writers, since almost all of the other ink-stained wretches in that world reveal a lot about themselves to readers. We call these revelations, accidental and intentional, elements of style.
These revelations tell us as readers what sort of person it is with whom we are spending time. Does the writer sound ignorant or informed, stupid or bright, crooked or honest, humorless or playful--? And on and on.
Why should you examine your writing style with the idea of improving it? Do so as a mark of respect for your readers, whatever you’re writing. If you scribble your thoughts any which way, your readers will surely feel that you care nothing about them. They will mark you down as an egomaniac or a chowderhead--or worse, they will stop reading you.
The most damning revelation you can make about yourself is that you do not know what is interesting and what is not. Don’t you yourself like or dislike writers mainly for what they choose to show you or make you think about? Did you ever admire an empty-headed writer for his or her mastery of the language? No.
So your own winning style must begin with ideas in your head.

Find a subject you care about.
Find a subject you care about and which you in your heart feel others should care about. It is this genuine caring, and not your games with language, which will be the most compelling and seductive element in your style.
I am not urging you to write a novel, by the way--although I would not be sorry if you wrote one, provided you genuinely cared about something. A petition to the mayor about a pothole in front of your house or a love letter to the girl next door will do.

Do not ramble, though.
I won’t ramble on about that.
Keep it simple.
As for your use of language: Remember that two great masters of language, William Shakespeare and James Joyce, wrote sentences which were almost childlike when their subjects were most profound.
_______________________________________________
"Should I act upon the urgings that I feel, or remain passive and thus cease to exist?"
” "To be or not to be?"
_______________________________________________
“To be or not to be?” asks Shakespeare’s Hamlet. The longest word is three letters long.
Joyce, when he was frisky, could put together a sentence as intricate as a necklace for Cleopatra, but my favorite sentence in his short story “Eveline” is this one: “She was tired.” At that point in the story, no other words could break the heart of a reader as those three words do.
Simplicity of language is not only reputable, but perhaps even sacred. The Bible opens with a sentence well within the writing skills of a lively fourteen-year-old: “In the beginning God created the heaven and the earth.”

Have the guts to cut.
It may be that you, too, are capable of making necklaces for Cleopatra, so to speak. But your eloquence should be the servant of the ideas in your head. Your rule might be this: If a sentence, no matter how excellent, does not illuminate your subject in some new and useful way, scratch it out.

Sound like yourself.
The writing style which is most natural to you is bound to echo the speech you heard when a child. English was the novelist Joseph Conrad’s third language, and much that seems piquant in his use of English was no doubt colored by his first language, which was Polish. And lucky indeed is the writer who has grown up in Ireland, for the English spoken there is so amusing and musical. I myself grew up in Indianapolis, where common speech sounds like a band saw cutting galvanized tin, and employs a vocabulary as unornamental as a monkey wrench.
In some of the more remote hollows of Appalachia, children still grow up hearing songs and locutions of Elizabethan times. Yes, and many Americans grow up hearing a language other than English, or an English dialect a majority of Americans cannot understand.
All these varieties of speech are beautiful, just as the varieties of butterflies are beautiful. No matter what your first language, you should treasure it all your life. If it happens not to be standard English, and if it shows itself when you write standard English, the result is usually delightful, like a very pretty girl with one eye that is green and one that is blue.
I myself find that I trust my own writing most, and others seem to trust it most, too, when I sound most like a person from Indianapolis, which is what I am. What alternatives do I have? The one most vehemently recommended by teachers has no doubt been pressed on you, as well: to write like cultivated Englishmen of a century or more ago.

Say what you mean to say.
I used to be exasperated by such teachers, but I am no more. I understand now that all those antique essays and stories with which I was to compare my own work were not magnificent for their datedness or foreignness, but for saying precisely what their authors meant them to say. My teachers wished me to write accurately, always selecting the most effective words, and relating the words to one another unambiguously, rigidly, like parts of a machine. The teachers did not want to turn me into an Englishman after all. They hoped that I would become understandable--and therefore understood.
And there went my dream of doing with words what Pablo Picasso did with paint or what any number of jazz idols did with music. If I broke all the rules of punctuation, had words mean whatever I wanted them to mean, and strung them together higgledy-piggledy, I would simply not be understood. So you, too, had better avoid Picasso-style or jazz-style writing, if you have something worth saying and wish to be understood.
Readers want our pages to look very much like pages they have seen before. Why? This is because they themselves have a tough job to do, and they need all the help they can get from us.

Pity the readers.
They have to identify thousands of little marks on paper, and make sense of them immediately. They have to read, an art so difficult that most people don’t really master it even after having studied it all through grade school and high school--twelve long years.
So this discussion must finally acknowledge that our stylistic options as writers are neither numerous nor glamorous, since our readers are bound to be such imperfect artists. Our audience requires us to be sympathetic and patient teachers, ever willing to simplify and clarify--whereas we would rather soar high above the crowd, singing like nightingales.
That is the bad news. The good news is that we Americans are governed under a unique Constitution, which allows us to write whatever we please without fear of punishment. So the most meaningful aspect of our styles, which is what we choose to write about, is utterly unlimited.

For really detailed advice
For a discussion of literary style in a narrower sense, I commend to your attention The Elements of Style, by William Strunk, Jr. and E.B. White (Macmillan, 1979). E.B. White is, of course, one of the most admirable literary stylists this country has so far produced.
You should realize, too, that no one would care how well or how badly Mr. White expressed himself, if he did not have perfectly enchanting things to say.

This text was borrowed from:
http://www.harmonize.com/probe/aids/manual/style.htm
Read more about Kurt Vonnegut in the International Herald Tribune, where I also borrowed the pictures:
http://www.iht.com/articles/2007/04/12/arts/web-0412obit.php?page=2
Erik Edelstam

En annorlunda match - Chiles National Stadion efter den 11 september 1973

2007-03-17T06:28:00.000-07:00

Den 11 september 1973 gjorde chilenska generaler med stabschefen Augusto Pinochet i spetsen en statskupp mot den folkvalde, socialistiske presidenten Salvador Gossens Allende, Presidentpalatset La Moneda bombades samtidigt som militärerna startade en formidabel klappjakt på Allendes supporters. Statskuppen var väntad – den politiska ekonomiska spänningen i Chile hade nått sin yttersta gräns – men ändå skilde den sig från vad som brukade hända i Latinamerika när en president blev störtad. Istället för att han skickades iväg med flyg till något annat land, så sköt sig Allende i palatset innan han kunde tas till fånga.

En utrensning och mordorgie som saknade motstycke i landets historia inleddes. Ingen var beredd på vad som skulle hända och konsekvenserna för de inblandade blev vitt omfattande.
Ett stort antal vänsteranhängare blev arresterade och spärrades in på Estadio Nacional, landets största fotbollsstadion, som blev en sorts symbol för offrens lidande. I själva verket var fotbollsstadion ett uppsamlingsläger och tortyrcentrum för den militära juntans motståndare, helt i klass med de tyska nazisternas koncentrationsläger. Detta är en liten bit av historien om vad som hände i denna annorlunda, skräckens match på fotbollsstadion i Santiago. En historia som få idag, 30 år senare, egentligen har en aning om. Läs mer om vad som hände...

Tanken på att spärra in ett stort antal människor på Estadio Nacional måste ha kommit från något ljushuvud i generalsstaben. Idén var inte dum. Fotbollsstadion var stor och kunde ta emot tusentals människor. Det var bara att låsa in dem i omklädningsrum och spärra av korridorer där man kunde logera folk.
Det var inte första gången idrottsarenor användes som uppsamlingsläger. Tyska Einsatzgruppen brukade fösa ihop sina judiska offer på lokala sportarenor i Polen och Ukraina, innan de blev likviderade.
Den mest beklämmande händelsen när det gäller missbruk av ett stadium, var när tyskarna gav order om att alla Paris judar skulle arresteras den 16 - 17 juli 1942. 12 000 franska judar fördes under dessa dagar till Velodrôme d’Hiver för vidare befordran till koncentrationslägret i Drancy och senare gasning i Auschwitz. Det tragiska var att franska gendermer utförde operationen mot sina egna landsmän. En velodrom skulle 31 år senare spela en förfärlig roll på Estadio Nacional i Santiago.

Första dagarna efter kuppen föstes arresterade in på Estadio de Chile, som är mycket mindre än den stora fotbollsstadion. Arenan är täckt och kuppmakarna upptäckte snart att den var för liten. De arresterade fick sitta på bänkarna och uppmanades att inte röra en fena. Gamla tyska kulsprutor, s.k. Hitlersågar, monterades upp och fångarna fick veta att de genast skulle skjutas om de gjorde något.
Min vän Patricio Donoso, som var aktiv student på Chiles universitet, blev på ett tidigt stadium infångad och satt orörlig utan mat under tre dagar på detta ställe. Där satt också den populäre folksångaren Victor Jara, som blev misshandlad och skjuten någonstans i gångarna i detta första skräckens hus. När Chilestadion inte räckte till slussades Patricio och hans vänner iväg till det betydligt större Estadio Nacional, fotbollsstadion.

F.d. ordföranden i CUT (chilenska LO) och dåvarande arbetsministern Jorge Godoy befann sig i Monedapalatset tillsammans med Allende på kuppdagens morgon. Hans historia är ganska typisk för hur det kunde gå till innan man kom till Nationalstadion, även om alla hade sina egna, unika skärseldar.
Allende gav honom order att försöka ta sig tillbaka till arbetsministeriet och därifrån skicka ut en varning till alla arbetare och han gav sig iväg innan militärerna hade täppt till alla utgångar. Efter en stund bröts alla telefonförbindelser och en pluton soldater tog sig in i byggnaden. De började arrestera tjänstemännen som fanns på plats och förde ned dem till källaren, där de tvingades ligga ned på golvet. Jorge haffades i sitt tjänsterum av en officer, som ställde upp honom mot väggen och frågade om ha ville bli skjuten framifrån eller bakifrån. Slutligen kom man överens om att det skulle ske bakifrån. Jorge hörde hur männen gjorde mantelrörelser med sina vapen och han väntade på att skotten skulle gå av – just då ringde telefonen.
Det var ett högre befäl som gav order om att Jorges liv skulle skonas. Samtidigt hördes skottsalvor från källaren, där soldaterna hade satt igång med likvideringar.

Jorge föstes och sparkades iväg till en lastbil, som transporterade honom och hans medarbetare till regementet Buin i Santiagos västra delar, där de chockade människorna låstes in i ett rum över natten. I sin skräck kunde ingen sova. Arkebuseringar pågick hela natten. Jorge trodde hela tiden att han skulle bli nästa offer som ropades upp, han var trots allt en regeringsmedlem och prominent fiende till juntan.

Nästa dag kördes de till Chilestadion. Jorge såg lastbilar fulla med döda kroppar som körde ut genom grindarna med lemmarna hängande utanför.
Han låstes in i ett litet, garderobsliknande, rum. Det fanns ett litet hål i dörren, där han såg hur soldater slog ihjäl sex ungdomar utanför genom att slå mot deras huvuden med gevärskolvarna samtidigt från var sitt håll. De döda kropparna staplades upp på varandra.
Dagen efter knuffades han, tillsammans med andra, upp i en helt stängd varubuss. En i gruppen var Victor Jara. Innan bussen startade uppstod en palaver utanför och Jara slets ut ur bussen och fördes tillbaka in i Chilestadion. Därefter vet ingen riktigt vad som hände med honom, förrän hans hustru Joan fick meddelande om att hans kropp kunde hämtas på bårhuset några dagar senare med ett stort kulhål i bröstet.
Färden, för Jorges del, gick till Nationalstadion

Stadion består inte bara av själva fotbollsarenan, utan är ett enormt område med en rad olika sportarenor; en olympisk bassäng, tennisstadion med 14 intilliggande banor, baseballstadion, tolv olika fotbollsplaner, en friidrottsarena, velodrom för cykeltävlingar och en del andra arenor. Några av dessa arenor togs i bruk av militären för att förvara och tortera olika kategorier av fångar.
Majoriteten föstes in i den stora fotbollsstadion (1), där de utländska fångarna skildes ut och förvarades för sig. Kvinnorna fördes till simstadion (4) där de pressades in ett stort omklädningsrum på 25x10 meter. De utländska kvinnorna kördes in i en identisk byggnad på andra kortsidan av bassängen. Det fanns ungefär 600 kvinnor i vardera byggnaden. Den torrlagda bassängen utnyttjades som ett ställe där soldater och officerare roade sig med att våldta de kvinnor de hade lust med.
Det ruskigaste stället var velodromen (9). Dit fördes grupper av fångar i avvaktan på tortyr, eller ”skärpt förhör”, som det officiellt kallades. Egendomligt nog använde Gestapo samma term när det gällde tortyr. Denna ägde rum inne i omklädningsrummen på själva velodromen och på de offentliga toaletterna, som låg vid sidan om. De kallades för ”Caracolas”. Dessa byggnader var runda och ungefär 20m i diameter.
Vägen till velodromen kallades för ”Dödens väg”. De fångar som föstes på denna väg visste att de förmodligen inte skulle komma tillbaka, i alla fall inte på egna ben.
Runt om simstadion och velodromen monterades stora högtalare upp, som spelade marschmusik och ibland Rolling Stones på högsta ljudnivå. Meningen var naturligtvis inte att roa fångarna, utan att dränka offrens skrik och skottlossningen från likvideringarna.
Kommendant för hela anläggningen var översten Jorge Espinoza, som i sin tur hade Santiagos kommendant, generalen Herrera över sig.
Inne på området rörde sig hundratals soldater med fingret lätt på avtryckaren.

Jag var i Santiago för några veckor sedan och besökte stadion i sällskap med Sebastian Insunza, som är assistent till Caroline Tohá, parlamentsledamot och dotter till Allendes försvarsminister, som avled under oklara omständigheter på fängelseön, Dawson Island. Orsaken var att Caroline Tohá har tagit initiativ till att skapa minnesmärken vid de olika ställena där människor mördades. Konstverk skall placeras vid ställena där ohyggligheterna ägde rum.

Redan på avstånd ger Estadio Nacional ett dystert intryck. Den invigdes 1938 och är en massiv betongkonstruktion i sandfärg och grönt. Jag mötte Sebastian vid huvudingången, vid ”Peluchio”, som är en staty av en naken man med en diskus. I fonden skymtade Anderna genom luftföroreningarna. ”Peluchio” är välkänd och används ofta som en mötesplats.
Den här vägen brukade också Sveriges ambassadör och min fader Harald Edelstam, gå när han gick in för att försöka få loss fångar. I början de svenskar som satt inne, senare andra fångar. Hans besök hade en enorm psykologisk effekt, även för de som aldrig såg honom. Ryktet spreds snabbt bland fångarna att en utländsk ambassadör ofta kom dit och de kände sig inte så ensamma i sin misär.
Den chilenske filmaren Patricio Guzman och många andra har berättat för mig vilken lättnad det kändes att veta att de inte var bortglömda. De som satt hopklämda och sönderslagna, under ohyggliga sanitära förhållanden i omklädningsrummen, fick nytt hopp. Harald såg till att Internationella Röda Korset kom dit. Det chilenska Röda Korset verkade också på stadion, men var av tveksamt värde, eftersom medlemmarna ofta var damer ur chilenska överklassen, som alla sympatiserade med kuppen och Pinochet. De öppnade bl.a. alla paket som anhöriga lämnade in och ytterst lite nådde fram till mottagarna.

Harald var en nagel i ögat på militärerna och lyckades många gånger ta sig in på själva arenan där fångarna luftades fyra timmar om dagen. Hans metoder var en blandning av tjat, hot, utskällning och fräckhet. Han ropade till de som satt där och frågade om de hade några önskningar, vilket de alltid hade. Han skrek också ”Mördare och fascister”! till soldaterna, vilket inte togs särskilt väl upp.
Harald skulle komma att bli Chiles Raoul Wallenberg, med förfalskade skyddspass, vansinnesfärder genom Santiago med flyktingar i bakluckan, mutor, övertalanden, hot, smuggling och all annan verksamhet man kan tänka sig för att rädda människor. – Hemma på UD hade man egentligen ingen aning om vad han höll på med.

Harald hade många sammandrabbningar med den iskalle och totalt hänsynslöse kommendanten Espinoza. Harald beskrev honom som en jättelik, skräckinjagande figur. På foto tycker jag att han ser ut som en blandning av en mexikansk filmbandit och nazibödeln Reinhard Heydrich.

Dessa män och andra högre officerare var inga idioter, utan disciplinerade och välutbildade. Många hade gått på West Point i USA och en hel del yngre officerare hade gått igenom den amerikanska ”Escuela de las Americas” i Panama.
Det var en skola som startades av USA för latinamerikanska officerare för att möta hotet från de växande gerillarörelserna i Latinamerika och bidrog till att dessa i slutet besegrades. Officerarna fick bl.a. lära sig samband, taktik, vapenteknik och behandling av fångar, d.v.s. ”skärpt förhör.” Det viktigaste resultatet var ändå att de olika officerarna skapade ett nätverk av vänner och förbindelser från olika länder, något som var otänkbart innan i dessa chauvinistiska länder..

Harald å sin sida hade lång erfarenhet av militärer från sina olika poster världen runt. Särskilt från hans tid i Berlin i början av andra världskriget, där han umgicks med höga stabsofficerare och från ockupationens Oslo. Han fungerade där som en länk mellan tyskarna och motståndsrörelsen ”Hjemmefronten”, tills tyskarna upptäckte vems ärenden han egentligen gick. Umgänget rörde sig mest med SS och ”Sicherheitsdienst” med sina brutala, men effektiva befälhavare Rediess och Fehlis i spetsen, men också med Wehrmachtofficerare, som kommendanten von Falkenhorst, en officer av den gamla preussiska skolan.
Svensk sill och nubbe hemma hos Harald stod högt i kurs hos bödlarna. På samma sätt som i Chile försökte han hela tiden få loss folk från koncentrationsläger och fängelser. Hans förakt för alla dessa brutala militärer var totalt, men hans artiga och vinnande manér, blandat med humor och stränghet, gjorde ibland underverk och gav resultat.

Espinoza tog alltid emot Harald när han så begärde, vilket förvånade honom. Haralds egen förklaring var att han själv var den ende ambassadören som begärde att få träffa kommendanten och att denne i själva verket var lite smickrad över uppmärksamheten.

För min egen del var upplevelsen att komma in under stadions låga betongkorridorer, en överväldigande upplevelse. Det kändes som att stiga ned i underjorden och sätta sig i Karons eka på floden Styx.
För att komma in till själva arenan är man tvungen att gå igenom en lång gång. Där trängdes fångar varje dag för att kanske kunna få syn på anhöriga, flera hundra meter bort.
På varje sida om gången löper en lång, bred korridor, där omklädningsrummen ligger bredvid varandra. Korridoren går runt hela den enorma stadion. Korridorerna finns i flera våningar. De spärras regelbundet av med tunga gallergrindar. Här var själva fängelset.
Idag är de flesta korridorerna och omklädningsrummen avspärrade, ingen har varit där på åratal. De enda omklädningsrum som används ligger under presidentläktaren och är numera renoverade. Den sidan av stadion användes dåförtiden av militären som logement och mässar.

Men vi gick in i den avspärrade delen, Sebastian, Victor, en anställd på stadion och f.d. fånge och jag. Gallergrind efter gallergrind låstes upp. Fukten droppade från taken och våra steg och röster ekade i dunklet från de enstaka glödlampor som tändes.
Victor berättade att många anställda vägrade att gå in i den avspärrade delen eftersom de påstod att det spökade där. Många har sagt upp sig efter att ha sett figurer inne i korridorerna och omklädningsrummen. - Vem skulle våga spendera en natt där i mörkret?

När fångarna först kom in på stadion föstes de fram till rader av skrivbord i en korridor, där det satt underrättelseofficerare för ett första kort förhör. Problemet för militären var att det rådde ett stort kaos i organisationen den första tiden. - En enda stor röra.
Militären arresterade i stora svep och visste egentligen inte vilka de hade fått tag på. Många hann slänga sina identitetshandlingar och kunde därmed uppge falska namn, andra hade identiska namn, vilket skapade förvirring. Efter hand vaskades de intressanta fångarna fram. På vissa ställen samlade man ihop ett stort antal fångar som stod på knä, medan överlöpare med huvor över huvudet pekade ut sina kamrater, som oftast fördes ut för omedelbar likvidering eller tortyr.

Efter det första förhöret klämdes den intagne in i ett omklädningsrum, som var ungefär 14 x 6 meter. 40 personer skulle normalt ha fått plats där, men medelantalet var omkring 150 personer i varje omklädningsrum. Patricio Donoso berättade för mig på vägen från flygplatsen, i en nästan lättsam ton, att de fick sova i skift. Hälften sov i fyra timmar och andra hälften stod upp. Alla sov på sidan för att så många som möjligt skulle kunna ligga ner och skulle man vända sig, så fick alla vända sig samtidigt. De sanitära förhållandena var obeskrivliga, toaletterna svämmade över och dessutom sov det folk inne bland avträdena, som var enkla hål i golvet.
Jag vet eftersom jag såg det själv. Omklädningsrummen i den avspärrade avdelningen var kusliga. Skiten fanns fortfarande kvar, blandad med 30 års patina av damm och smuts. Inget var förändrat.
Jag måste erkänna att jag hade gråten i halsen och tårar i ögonen när vi gick omkring i dunklet och jag stirrade in i den ena mörka avdelningen efter den andra, som sakta tändes upp efter hand. Victor berättade på spanska som jag inte förstod och Sebastian översatte till franska. Vattenpölar på golvet, som lika väl hade kunnat vara blod och jag nästan hörde alla skriken från rummen där fångar hade blivit slagna.

Arbetsmarknadsministern Jorge Godoy låstes in i ett mindre omklädningsrum med femton andra, som en efter en hämtades till förhör. Han fick kontakt med professorn och dekanus för den medicinska fakulteten på Universidad de Chile – de var gamla bekanta och hade mötts redan på Estadio de Chile. Denne togs ganska snart ut till förhör. Det visade sig ha varit ”skärpt”, för han kom tillbaka alldeles blodig och sönderslagen. Jorge fick torka bort allt blod i ansiktet, så han inte skulle kvävas. Motsvarande scener utspelade sig överallt i omklädnings rum.
Professorn kommenderades senare ut till ett sjukvårdstält utanför själva fotbollsarenan, där han fick försöka sköta om de fullständigt blåslagna offren från tortyren. Patricio Donoso låg själv där i hög feber och bevittnade de hemska scenerna när de söndertrasade offren dumpades på britsarna. Den internationellt kände professorn lyckades förresten något senare komma ut ur Chile och hamnade i London där han utnämndes till drottning Elizabeth livmedikus. De juntavänliga tidningarna i Chile svämmade över av stolthet över att en av deras egna hade nått en sån prestigefylld position. Ingen nämnde att han suttit fången och grovt misshandlats av juntas bödlar.

Hela tiden fungerade högtalarsystemet och olika fångar kallades till förhör till ”Svarta skivan”, en skylt ute på arenan, som fungerade som startpunkt för löparbanan. Problemet var emellertid att ingen gick ut och att militären inte visste i vilket omklädningsrum den efterlyste befann sig. Här kunde också de falska namnen skydda sig och solidariteten var stor mellan fångarna. Men efter att organisationen förbättrades så kom inte många undan.
Patricio berättade att en del av fångarna, som kom från kommunistiska stadsdelar och områden, hade namn, som inte riktigt passade in under omständigheterna. Det kunde vara Josef Stalin eller Karl Marx. De blev i regel omedelbart avrättade. Humorn var svart och när högtalaren t.ex. ropade efter Vladimirov Lenin Trotskij Gonzales, så skrattade alla.

Victor, Sebastian och jag gick ut från huvudarenan och sneddade över gräsmattorna, där älskande par låg och kysste varandra, och gick till simmararenan där kvinnorna förvarades. Det första vi tittade på var det ena omklädningsrummets yttervägg, som vetter mot simbassängens kortsida. Där syntes ett stort kulhål, resten av väggen var lagad med puts. Det syntes att någon försökt sopa igen spåren efter andra kulhål på senare tid. Att vara kvinna var inte ett skäl att slippa arkebusering, lika lite som tortyr.

Inne i den låsta byggnaden var inget förändrat. Smutsigt och nedgånget. Det kändes ofattbart att 600 kvinnor hade pressats in i de två stora omklädningsrummen.
Det var inte bara den obeskrivliga trängseln och skräcken, utan också kylan från de öppna, smala fönstren under taket och de dåliga hygieniska förhållandena. Det gick att duscha, men vattnet var kallt och möjligheterna att torka sig efteråt var begränsade. Även här svämmade toaletterna över och stanken var ohygglig.
Men kvinnorna organiserade sig så gott det gick. En del hyggliga soldater skaffade fram toalettpapper, som de fick utifrån, från anhöriga. Hygienartiklar var det inte tal om. Ofta gjorde det inte så mycket eftersom menstruationen upphörde för de flesta. Misshandeln, våldtäkterna, chocken och de ansträngda nerverna gjorde att systemet kom i olag.

Jag ställde mig nere i den tomma simbassängen och tittade på gallergrinden, som stängde till ingången till källarplanet. Där elitsimmarna brukade gå ut för att ställa upp till tävlingar, släpades skrikande kvinnor ut på nätterna och våldtogs brutalt där jag stod, eller uppe bland åskådarplatserna.
De fick också en filt över huvudet och tvingades att gå på ”Dödens väg” till velodromen och ”Caracola” för vidarebehandling.

Solen hade brutit fram och de snötäckta Anderna reste sig majestätiskt i fonden. Stämningen var för mig ruskig och overklig, ungefär samma som när jag, en gång, stod i solskenet vid monumentet vid ”Den Döde Mannen” i Verdun och tittade ut från den kulle där hundratusentals soldater hade lemlästats och stupat 1916, för en totalt meningslös sak.

Nästa anhalt var velodromen. Vi gick på ”Dödens Väg”, som löper mellan fotbollsplaner. Jorge berättade att han inte såg något och snubblade fram, eftersom huvudet var täckt av en filt. Fångarna skulle inte få se något av sina plågoandar.
Velodromen såg ut som för 30 år sedan, inget hade ändrats. En tysk fotograf hade tagit sig in hos någon som bodde tvärs över gatan, flera hundra meter bort och fotograferade velodromen med ett teleobjektiv. Bilderna blev väldigt starka och chockerande. Vi letade rätt på det stället där man på fotot kunde se en man på knä med uppsträckta händer eller där en naken man fördes fram, täckt av en filt.

Velodromens bana sluttade starkt och fångarna halkade lätt, eftersom de inte kunde orientera sig under filten. Den användes inte som förvaringsplats, utan tjänade mest som ett uppsamlingsställe inför de ”skärpta förhören”.
I omklädningsrummen nedanför pågick tortyren. Jorge berättade att han såg hur människor låg på järnsängar och utsattes för elektrochocker under vansinnesskrik, när han fördes förbi. Han togs till ”Caracola” för förhör.

Sebastian och jag gick också dit. Den ena var ombyggd till klubbrum, men den andra finns kvar i ursprungligt skick. Järngrindarna var låsta med kätting och hänglås. Ingen gick heller in där. Jag tittade in genom springorna. Några förvaringsskåp stod lagrade i mitten, annars såg det ut som förut. Smutsigt och deprimerande. Här inleddes förhör och när de inte särskilt sofistikerade förhörsledarna inte fick de svar de förväntade sig, började misshandel och senare elektrochocker.
Patricio togs dit och fick standardfrågan: - Var finns vapnen?
Det fanns en konspirationsteori om att en mängd vapen hade förts in från Kuba och gömts undan för en framtida resning och revolution. Några vapen fanns naturligtvis inte, även om tullen några månader innan kuppen hade upptäckt att en last med vapen lossades från ett kubanskt flygplan. Allende stod som mottagare och han kom med några genanta undanflykter varför dessa vapen fördes in utanför arméns kontroll. Detta skadade hans rykte och gav ökad näring åt kuppmakarnas konspirationsteori. Tidningarna slog upp saken på helsidor och skandalen var ett faktum.
Patricio hade inte en aning om några vapen, han var bara en vanlig student och medlem i en socialistisk studentförening. Han fick stryk och slogs med allehanda föremål innan han släpptes. Men han undgick i alla fall den värsta behandlingen.
Jorge slapp också tortyr, militären frågade bara om några bilar som CUT fått från belgiska LO, istället fick han bevittna tortyr.
Inne i ”Caracolan” begicks de värsta brotten. Offren kläddes av nakna och utsattes för en obeskrivlig behandling. Många gånger fördes de ut och likviderades mot muren utanför, både kvinnor och män. Kropparna togs senare bort och dumpades i Mapuchofloden, som rinner genom Santiago eller bara ut på gatorna. En del flögs ut och slängdes i havet. Därför är det nästan omöjligt att veta hur många som egentligen mördades.
Jorges svåger, som satt i Sanitagos kommunstyrelse, blev fruktansvärt slagen och fick magen uppsprättad medan han fortfarande levde. Orsaken var att han skulle sjunka lättare när han blev slängd i vattnet.

Jag gick runt den runda byggnaden och inspekterade muren för att se om det fanns några spår kvar. Här gick det inte att dölja kulorna eftersom muren var gjord i natursten, som var inmurad i betong. Runt hela byggnaden såg jag bortskjutna flisor i stenarna och i en del fall rena kulhål in i betongen. Alla fanns i brösthöjd.
Medan solen sken och värmde genom kavajen, svindlade det i mitt inre och jag kunde inte ens förmå mig att ta foton.
”Caracola” blev på något sätt ett crescendo av alla de känslor och intryck jag hade fått under timmarna på Nationalstadion. Jag har vanligtvis en livlig fantasi och denna överväldigade mig, helt enkelt, när jag tänkte mig in i vad alla offer hade blivit utsatta för och de ofattbara lidanden de hade fått utstå.

Harald Edelstams insatser på Nationalstadion går inte att bortse från. I alla skildringar om vad som hände där, dyker hans namn alltid upp.
Problemet idag är att vittnesmålen från de intagna är så förvirrade och motsägelsefulla. Alla var under mer eller mindre chock och kunde därför inte komma ihåg alla detaljer. Efter diskussioner med de stora auktoriteterna på området, dåvarande TV-korrespondenten i Chile, Jan Sandquist, och journalisten Pascale Bonnefoy, som bl.a. har bedrivit omfattande forskning i chilenska regeringsarkiv, har vi kommit fram till hur det egentligen förhöll sig, eller i alla fall det mest troliga i floden av olika uppgifter.

Harald besökte Nationalstadion ofta, ibland varenda dag. Särskilt de första veckorna efter kuppen. Det kan jag se från hans anteckningar i sin fickalmanacka. I början var det för att försöka få ut svenska medborgare, som hade blivit arresterade. Det rörde sig om Claes Croner, Henrik Jankell och DN-jornalisten, Bobi Sourander. Senare blev det för att försöka få ut andra fångar.
Han höll en hög profil och man kan nästan säga att han brukade anlända till stadion med flygande fanor och klingande spel. I alla fall kom han i ambassadens stora Mercedes, med chaufför och svenska flaggor på flyglarna. Alltid mycket välklädd i mörk kostym. Hans smala, långa figur, med sin skarpa profil och energiska uttryck gjorde stort intryck på de hundratals anhöriga som stod utanför, vaktsoldater och fångarna innanför.

Alla de som berättar om honom talar om den magra Don Quixote-gestalten, hans aristokratiska utstrålning, de sirliga manéren och den totala värdigheten. Han var 1,87 meter lång och reste sig som ett fyrtorn över de småväxta chilenarna. Jag vet hur det känns bland chilenare eftersom jag är lika lång.

Harald sökte alltid upp överste Espinoza först och framförde sina krav, därefter gav han sig ut bland fångarna i korridorerna och ute på arenan.
Jorge mötte honom av en slump i en korridor. Han blev mycket förvånad. De hade träffats förut i samband med ett besök av en LO-delegation under våren. Harald rusade fram och hann ropa: - Jag skall hjälpa dig! , innan Jorge slets bort av vakter.
Harald gick under eskort, ibland utan och insisterade ofta på sin (ganska tvivelaktiga) rätt att röra sig fritt på stadion i egenskap av ambassadör. Militärerna visste inte riktigt hur de skulle ställa sig och gav många gånger efter inför Haralds betvingande auktoritet.

En stor grupp fångar, som låg väldigt illa till, var de utländska fångarna. Oftast vänsteraktivister, fackföreningsledare och andra som hade tvingats att fly från sina hemländers förtryck och fått en fristad i Allendes Chile. Ett typiskt exempel var den peruanske bondeledaren Hugo Blanco, som Harald fick ut ur landet förklädd, eller den stora gruppen s.k. Tupamaros. Dessa var en gerillagrupp i Uruguay, som bekämpade den sittande militärdiktaturen och genomförde spektakulära aktioner. De stormade t.ex. ett kasino och drog sig tillbaka med en stor summa pengar. Den mest berömda var när de mitt under referatet från en viktig fotbollsmatch, ockuperade radiostationen och tvingade personalen att sända ut en proklamation om sin politik och sina krav. De blev mycket populära i Uruguay, för sin Robin Hood-taktik.
De åkte så småningom fast och spärrades in i ett fängelse, varifrån de till sist lyckades fly genom att gräva en underjordisk gång och därefter ta sig till Chile under svåra strapatser.

Från hela världen sökte sig idealister till Chile för att vara med om att bygga upp ett nytt socialistiskt och jämlikt samhälle, ungefär som alla som sökte sig till den Internationella Brigaden under spanska inbördeskriget.
Harald hade koll på de svenskar som fanns och lyckades få iväg en stor grupp innan de blev arresterade eller trakasserade. Andra länder var inte lika på alerten. USA var det värsta exemplet, som hänvisade till den lokala polisen när landsmän sökte hjälp. Resultatet blev att två unga amerikaner mördades av militären.
Men juntan ville ha iväg alla dessa utländska aktivister och kunde inte tänka sig att släppa dem förrän de vederbörligen blivit förhörda.

Resultatet av amerikanarnas ansträngningar med ”Escuela de las Americas”, visade sig här i klar dager. Plötsligt dök det upp en rad brasilianska officerare i Santiago, bolivianer, peruaner och uruguayare. – Nätverket fungerade.
De olika nationerna tilldelades förhörsrum i polisdelen av Nationalstadion, där respektive fångar grillades. En sorts tortyrens FN.

Harald kom nästan genast i kontakt med utlänningarna. Han gjorde här en av sina fräckaste kupper och levde väl upp till sitt smeknamn han fick av den norska motståndsrörelsen under kriget, den Svarta Nejlikan.
Vittnesmålen går isär när det gäller hans kontakter med de uruguayiska Tupamaros, men en av historierna är att han vid ett besök på stadion fick en papperslapp i handen av någon, vi vet inte vem, där det stod att 54 av dessa skulle arkebuseras dagen efter. Det finns även uppgifter om att namnlistor var uppskrivna på cigarettpapper. Dessa skulle ha smugglats ut via en sjuksköterska.

Bakgrunden är att Harald från början försökte få ut utlänningar från stadion, särskilt de som hotades att bli skickade tillbaka till diktaturländer, som Brasilien, Paraguay, Bolivia och Uruguay, där de säkert skulle bli arresterade och, i många fall, avrättade.
Han hade fått tillstånd från regeringen att ta 200 flyktingar till Sverige och tänkte fylla den kvoten med fångar på Nationalstadion.
En version av händelseförloppet kommer från kanslisten Peter Ahlgren, som var med vid tillfället, den 13 oktober, och som berättade att Harald begav sitt till stadion efter utegångsförbudet, en form av demonstration från hans sida, för att söka upp Espinoza. Dennes kontor låg ganska nära ingången vid presidentläktaren så Harald tog en tur runt om, inne i stadion, innan han sökte upp kommendanten..
Han råkade då passera ett ställe med gallergrindar, där det stod en massa folk bakom. Harald ville gå dit, men den chilenske soldaten som eskorterade honom, försökte hindra honom
- Det är förbjudet att tala med fångarna, skrek han upphetsat.
– Det gäller inte mig, jag är Sveriges ambassadör, sade Harald trotsigt och gick fram till männen bakom gallret. Han frågade vilka de var och fick höra att de kom från Uruguay.
– Oroa er inte, jag skall fixa ut er, ropade Harald upprört med sin tunna röst.

Enligt en annan version gick han ut på arenan, där han tog sig upp på läktaren, den del där utlänningarna satt isolerade från de övriga. Även här försökte officerare och vakter stoppa honom, men han ignorerade dem fullständigt och sköt lugnt undan gevärspiporna.
Tupamaros har berättat vilken upphetsning det blev när Harald dök upp på scenen i stadion och de betraktade honom som ett helgon som hade kommit dit från en annan värld för att frälsa dem. De ordnade vaktgrupper för att hålla utkik efter Harald och lämna honom en lista med deras namn. Det var emellertid svårt eftersom han ständigt var omgiven av fångar som ville att han skulle ta ut just dem.
Uppe på läktaren steg gruppens talesman, Julio Baráibar, fram för att tala med Harald, i fickan hade han en komplett namnlista. Enligt en uppgjord plan började några fångar bråka vid andra ändan av läktaren för att avleda soldaternas uppmärksamhet. Som av en händelse stötte Baráibar ihop med Harald och kunde smuggla över listan.
– Jag lovar att jag skall få ut er, sade han självsäkert; men det skulle inte bli så lätt som han trodde.
Det är möjligt att båda dessa händelser ägde rum på samma dag, eller på olika dagar.

Vad ingen visste då var att militäråklagaren redan hade bestämt sig för att släppa dem. Redan den 6 oktober meddelade man Uruguays ambassad att Tupamaros skulle släppas och skickas ut ur landet.
Några dagar senare besökte uruguayiske ambassadören Gonzalez, tillsammans med konsuln Saldías och militärattachén Aranco, Espinoza för att klara ut formaliteterna kring frigivningen. De berörda fångarna samlades ihop i ett rum under läktarna och erbjöds åka hem till Uruguay, en möjlighet de av förklarliga skäl vägrade. Nästan alla ville åka till ett tredje land. De hade nämligen rätt, enigt Wienkonventionen, att göra så om de hotades till livet i sitt eget land, något de hade blivit upplysta om av Internationella Röda Korset. En rad länder hade erbjudit sig att ta emot dem, däribland Sverige. Många valde att åka dit.
I samma ögonblick hördes skriken från människor som torterades i rummen ovanför. Överste Aranco blev ursinnig och skrek:
– Vilka barbarer! De är ett gäng mördare!

De uruguayiska diplomaterna vägrade fortsätta samtalen under dessa förhållanden. Gonzales hade precis tillträtt som ambassadör. Hans företrädare Cécar Charlone hade blivit förflyttad till Hong Kong, men bodde kvar i Santiago när kuppen kom. Charlone gillade inte kuppmakarna och inte heller generalerna hemma i Montevideo. Han tog, utan att genera sig, emot ett 20-tal förföljda landsmän i sitt eget hem, trots protester från den egna regeringen. Hans hustru Belea Herrera åkte runt i hemlighet i Santiago och hjälpte uruguayer och Charlone blev senare avskedad från sin tjänst när även hans modiga hustrus aktiviteter blev kända. - Harald var således inte den ende som satte sin karriär på spel för att hjälpa andra.

En pappersexercis utan like satte igång inför frigivandet av fångarna. Dagen, när det var meningen att de skulle släppas, tog sig Harald in på stadion och mötte då den nye uruguayiske ambassadören, tillsammans med Espinoza, som höll en namnlista i handen. Harald halade då upp sin egen namnlista, likt en trollkarl med sin kanin, ut ur innerfickan och viftade med den:
– Dessa uruguayaner är under konungariket Sveriges beskydd, ropade han. Vi har givit dem politisk asyl och nu är dom under mitt ansvar!
Harald tog här en s.k. rövare och hoppades att den skulle gå hem.

– Vad är det här för dumheter!, skrek Espinoza upprört.
Den uruguayiska ambassadören Gonzales tappade också humöret och skrek till Harald att fångarna var ett gäng kriminella som skulle sändas hem och dömas. Han tillade att de skulle skickas iväg dagen därpå.

Harald svarade att de var ärliga människor och det var därför de stod under Sveriges beskydd.
– Det är en ära för mitt land att få bjuda in dessa goda och fina uruguayiska medborgare, tillade Harald med ett leende.
Jag kan tydligt se Harald framför mig, där han stod och skällde på Espinoza. – Jag har själv varit med om liknande situationer med honom. Bl.a. när han stod och skällde ut en rysk officer med en kulspruta framför ansiktet, vid en vägspärr i Ungern 1959. Själv var jag 13 år då och satt stel av skräck i bilen.
Ambassadör Gonzales hade tydligen ändrat uppfattning. Samtalet med fångarna tidigare verkade vara bortglömt. Generalerna i Montevideo måste ha satt honom under hård press.
Men ett utlämnande skulle vara ett brott mot det avtal som Chile och Uruguay ingick 1967 och där det stipuleras att flyktingar inte kunde lämnas ut om det fanns risk att de skulle förlora sin frihet eller livet av politiska skäl.

Dagen efter kom Harald tillbaka till stadion. Han hade då varit uppe hos inrikesministern, general Bonilla för att försöka övertala honom. – Denne mycket negativ, antecknade han i sin fickalmanacka.
Besöket gällde också journalisten Bobi Sourander, som Espinoza inte ville släppa. Harald tog med sig Bobis hustru, Margareta, som han helt fräckt presenterade som sin hustru, väl medveten om att en hustru till en fånge aldrig skulle släppas in. Men de fick inte syn på honom. Bobi hörde sedan av de andra fångarna att Harald och Margareta hade varit där.

Nu hade Espinoza definitivt tröttnat på Harald och förklarade att detta ärende inte var ett ambassadärende, utan snarade ett konsulatärende och att den svenske ambassadören inte hade något där att göra. Harald fann sig i det och drog sig tillbaka. Han skickade istället in andra trupper i elden, den nyutnämnde vicekonsuln Bengt Oldenburg, en svensk journalist från Buenos Aires. Det visade sig vara ett genidrag.
Harald hade fått tips om Bengt från Rapport-reportern Jan Sandquist, som tidigare hade varit stationerad i Argentina. Bengt var en känd kulturskribent, ett språksnille och hade många års erfarenhet av hur man skulle handskas med maktfullkomliga militärer. Hans status som konsul gav honom rätt att förhandla med lokala myndigheter.

Positionerna var nu låsta och det verkade vara beslutat att uruguayarna skulle skickas tillbaka med ett militärplan. Ett klart brott mot avtalet från 1967. På kvällen den 16 oktober beslöt sig Harald för att satsa allt på ett kort och lita på turen och fräckheten. Visserligen hade Harald, kvällen innan, varit på middag hos Gonzales för att diskutera saken och de hade troligen kommit överens om att Harald kunde ta ut ett mindre antal. Haralds mening var att få med sig allihop. Gonzales skulle också skicka personal till stadion.
Harald bad Bengt Oldenburg att ta med sig några minibussar och åka till stadion för att försöka få med sig fångarna ändå. Med på färden följde också fransmannen Guy Prim från UNHCR och dennes chef Oldrich Haselman i ett försök att ge mer legtimitet åt kuppen. En av bussarna kördes av Haralds medhjälpare Lilian Indseth, som just hade tagit körkort och som var mer orolig att hon skulle krocka, än för den riskabla aktionen. – Faktum är att de alla hade kunnat bli skjutna om något gick snett.
Harald hade givit instruktioner och sagt att de bara skulle gå på i ullstrumporna och låtsas som om allt var i sin ordning.

När karavanen anlände till Nationalstadion blev vakterna långa i ansiktet, men Bengt uppträdde så pass självsäkert och övertygande att de släpptes in. Turen var med dem. Espinoza hade permission och den som hade jouren, var chefen för utlänningssektionen, majoren, Mario Lavanderos Latase, som ursprungligen kom från den militära underrättelsetjänsten.

Närvarande var också representanter från Uruguays ambassad. Lavanderos tvekade när han såg Bengts långa lista, det var inte alls vad han hade väntat sig. Men Bengt stod på sig och hävdade att listan var godkänd av Espinoza, Sveriges ambassad och Uruguays ambassad och att man kommit överens om att alla på listan skulle släppas. Han fick argumentera en bra stund och vädja till Lavanderos samvete. Denne var i grunden en hygglig karl och lät sig till sist bevekas. Ambassadfolket från Uruguay verkar inte ha protesterat. De var snarare lättade att få saken ur världen.
Han försvann in i de inre regionerna med en adjutant för att kontrollera namnen. Under tiden ställdes bord upp där de uruguayiska och svenska delegationerna slog sig ned. En efter en fick fångarna passera borden och få sina frigivningssedlar stämplade.
Lavanderos, som kommit tillbaka, stod bredvid och hade säkert sina dubier, men lät det hela ändå fortsätta i anständighetens namn.

Fångarna tog snabbt plats i minibussarna, smutsiga och trötta, och förvånade över den snabba frigivningen. De kördes till det kubanska handelskontoret på Alonso de Córdoba, medan de sjöng ”Venceremos” – vi skall segra.
Den 20 oktober ansökte svenska ambassaden om utresetillstånd för 56 uruguayaner, de 54 som släpptes och två andra som hade sluppit ut innan. Den 30 for de iväg, tillsammans med andra flyktingar, som Harald hade tagit emot, på ett SAS plan.
Det blev bråk på flygplatsen. Militärerna ville inte släppa iväg en man i gruppen och tog honom åt sidan. Harald blev ursinnig och slog sig in, vilt skällande, in i rummet, dit mannen förts. Han höll om honom och vägrade släppa taget. Militärerna trodde inte sina ögon. Haralds medarbetare, Martin Wilkens, grep in och tog över den röriga situationen. Han lyckades till slut få militärerna att släppa mannen.
Jan Sandquist skriver att Tupamaros, nu trettio år senare, minns Harald Edelstam och svenskarna med omätbar värme och tacksamhet. Deras räddning framstår än idag som ofattbar.

Dagen efter fritagningen på Nationalstadion kom emellertid efterräkningen. - Bengt Oldenburg och den schweiziske representanten för UNHCR kallades dit för samtal med Espinoza, lägerkommendanten. De fick vänta länge innan Espinoza tog emot. Han var ursinnig, ställde till med en stor scen och röt åt dem att svenska ambassaden minsann inte hade rätt att ta ut de uruguayiska flyktingarna. De var brottslingar och skulle dömas. Bengt och schweizaren började argumentera med den ursinnige kommendanten och hävdade att de hade helt handlat efter internationella lagar och konventioner.
Stämningen blev alltmer hätsk. Bengt tyckte efter ett slag att det var bäst att vara försiktig, men frågade i alla fall efter Lavanderos.

- Han är död. Han dog imorse, svarade Espinoza kallt.
- Hur gick det till?
- Så här, sade han och visade en vinkel upp mot underkäken. Det var det sätt militärerna brukade använda för att avliva sina offer.

Bengt Oldenburg kände sitt ansvar och hade dåligt samvete för att han kanske var orsaken till Lavanderos död. Men saken är inte så enkel. Dödsfallet utreddes under sex år och man kom egentligen inte fram till vad som hade hänt. Det fanns fler orsaker, än bara frigivningen, till att han blev skjuten. Det talades också om självmord.

Samma dag fick också protokollchefen vid utrikesministeriet, Tobias Barros, dementera ett rykte att Harald hade blivit förklarad ”persona non grata”, något som i och för sig blev verklighet två månader senare. Ryktena grundade sig på några speciella aktiviteter som den omnämnde diplomaten hade haft för sig sedan militären tog över den 11 september, skrev tidningen La Tercera.
Barros var den chilenske officielle representant, som Harald hade mest att göra med, visade sig vara en gammal bekant och kollega från hans tid i Berlin under kriget. Barros levererade senare protestnoten där Harald förklarades ”persona non grata” den 4 december 1973.

Efter de dramatiska händelserna i samband med fritagningen av Tupamaros, var Harald bränd och kunde inte mer återvända till stadion. Jag har i alla fall inte sett något mer om stadion i hans fickalmanacka.
Trött och rödögd fortsatte han oförtrutet sitt intensiva arbete med att hjälpa människor i nöd, distribuera förföljda människor till olika ambassader och härbärgerade själv 400 personer på svenska ambassaden och i de byggnader, som Harald under kuppartade former hade tagit ansvaret över från Kuba de första dagarna efter militärernas övertagande av makten.

Nationalstadion fortsatte att vara ett ruskigt koncentrationsläger till mitten av januari, då det utrymdes för att ge plats åt VM-kvalet i fotboll mot Sovjetunionen, som naturligtvis gav walk-over. Men det chilenska laget ställde ändå upp och sköt ett mål i det tomma sovjetiska målet. En av deras bästa spelare satt för övrigt på stadion månaderna innan.
En del av de cirka 7 000 fångarna släpptes, resten distribuerades ut till andra koncentrationsläger och tortyrcentraler, varav den ökända ”Villa Grimaldi” var ett av de mest beryktade ställena. Likvideringarna och tortyren fortsatte oförminskat.

Patricio Donoso hamnade uppe i ett läger i öknen uppe i norra Chile. Han kom senare till Sverige och levde i landsflykt i sexton år. Nu är han tillbaka i Chile igen och vägrar att gå till stadion. Jorge Godoy släpptes till sin stora förvåning ganska snart. Militären tog miste på namn och trodde han var en annan med samma namn. Han tog skydd i Haralds residens i några månader innan han kunde komma iväg till Sverige, där han nu bor i högsta välmåga. Översten Espinoza levde tyvärr också i högsta välmåga till sin död förra året. Han blev aldrig dömd, trots sina grova brott mot mänskligheten.
Harald själv hann tyvärr inte uppleva demokratins återkomst till Chile då han dog i cancer i kretsen av sin familj 1989.

Förutom en postum orden och ett rum uppkallat efter honom på utrikesministeriet, har han inte blivit hedrad i Chile. Men alla de han räddade livet på, glömmer honom aldrig och det är en heder och ära som är god nog.

Skrivet av Erik Edelstam

Suezkrisen - den sista koloniala imperialaismen

2006-12-01T05:57:00.000-08:00

Den 29 oktober 1956, över 20 år sedan, anföll Israel Egypten med full kraft i ett remarkabelt ”Blitzkrieg” och besatte bl.a. den beryktade Gazaremsan. Kriget var resultatet av en fantastisk konspiration mellan Israel, England och Frankrike. Var och en hade sina egna positioner att försvara och tyckte att de handlade i sin fulla rätt. Idag, när inbördeskrig hotar i Irak, Libanon och spänningen stiger mellan Israel och palestinier är det värt att titta på hur det gick till för femtio år sedan. Gamla kolonialmakter konspirerade och trodde att världen inte hade förändrats. Suezkrisen blev en av historiens största fiaskon, där Israel gick ut som stor segrare och Egyptens president kunde skylla ifrån sig och klara sitt politiska skinn med glans. Läs mer om denna otroliga historia….

!956 var Egypten lika med den helgonförklarade Gamal Abder Nasser, som sedan 1952 hade styrt sitt land med en blandning av socialism och överspänd nationalism, blandat med en hatpropaganda mot Israel. Efter att ha kommit på kant med USA blev han vägrad vapenleveranser och kastade sig istället i armarna på östblocket, som sände in en flod av vapen, mest från Tjeckoslovakien, som hade en framstående vapenindustri.
Relationerna försämrades också med England och Frankrike. England hade sin oljeförsörjning att tänka på och vikten av att hålla Suezkanalen öppen, medan Frankrike hade fått upproret i Algeriet på halsen, som också skapade splittring inne i hemlandet. Upproret stöddes öppet av de flesta arabländerna.
Stämningen blev inte bättre när Nasser i juli nationaliserade Suezkanalen. England hade visserligen gått med på att lämna kanalzonen redan 1954, dock med den reservationen att man hade rätt att återbesätta den i händelse av krig.
Egyptierna var väl installerade i Gazaremsan med stora truppstyrkor och skickade därifrån in mördarpatruller in i Israel. En situation som i längden blev ohållbar för de säkerhetsmedvetna israelerna.

De inblandade parterna möttes i all hemlighet i en villa i Sévres, utanför Paris den 22 oktober 1956. Konspiratörerna var Israels premiärminister Ben Gurion och överbefälhavaren Moshe Dayan, den engelske utrikesministern Sewyn Lloyd och den franske konseljministern Guy Mollet, tillsammans med utrikesministern Antoine Pineau.
Ett fördrag slöts dagen efter. Konspiratörerna lovade varandra att ingen skulle berätta något om överenskommelsen för någon under deras livstid (vilket uppenbarligen inte lyckades).
Planen var att Israel skulle starta ett blixtkrig mot Egypten och rycka fram mot Suezkanalen. England och Frankrike, som inte ville framstå som angripare, skulle upprört protestera och uppmana parterna att sluta slåss. Därefter skulle de erövra kanalzonen, i vad de trodde, en lätt operation. Samtidigt skulle Royal Air Force krossa det egyptiska flyget. Historien är full av ”enkla operationer” som går över styr. – Planen var lysande, tyckte de. Israel kunde köra ut egyptierna ur Gazaremsan och därmed skapa säkerhet för dem själva och England och Frankrike skulle framstå som sherifferna, som ville skapa fred, ordning och reda.

Konspirationen var naturligtvis inget tillfälligt hugskott uppsprungen ur en konversation i salongen på Travellers Club i Paris, utan resultatet av noggranna avvägningar, även om man kan tycka att de var aningen omdömeslösa och pompösa.
Den enda som egentligen hade direkta skäl för ett krig var Israel, som var direkt hotat av Egypten. Engelsmännen kände sig visserligen också hotade, men hade ändå gått med på att släppa kanalen två år tidigare. Premiärministern Anthony Eden hade, vid kanalens annektering, genast givit staberna order om en krigsplanering, vilket visar att han hade bestämt sig för krig.. Den enda som inte hade godtagbara skäl var Frankrike. Situationen i Algeriet skulle näppeligen kunna förändras genom ett krig mot Egypten. Den enda tänkbara anledningen kunde ha varit att man, enligt ett klassiskt manér, ville avleda en besvärlig hemmaopinion med ett segerrikt krig. Fransmännen hade dessutom skickat mängder av vapen till Israel, som i sin tur visste att de aldrig kunde besegra Egypten om inte dess flygvapen var utslaget. Alla var insyltade i varandra.

Den 29 oktober, dagen efter Röda armén drog sig ut ur Budapest efter de inledande striderna, anföll Israel med full kraft. Två dagar senare bombade engelsmännen de egyptiska flygfälten.
Israels blixtkrig lyckades över all förväntan. De jagade genom Gazaremsan, krossade de egyptiska styrkorna där och tog ett enormt krigsbyte. Anfallet underlättades också av att den i orden aggressive Nasser, som insåg att han inte hade mycket att sätta emot, gav order om reträtt, väl medveten om att han kunde bli anfallen i ryggen av England och Frankrike.

Problemet var emellertid att Eden tvekade att sätta igång sitt eget anfall och anföll först den 5 november, dagen efter det stora sovjetiska anfallet mot Budapest. Vid det laget hade Israel besegrat Egypten, mer eller mindre på egen hand. Edens vankelmodighet, som liknade Chamberlains schabbel när engelsmän och fransmän skulle undsätta norska armén i Norge 1940, gjorde att hela den listiga planen föll samman. Timingen misslyckades och när väl invasionen kom igång hade Nasser hunnit blockera Suezkanalen och England och Frankrike blev fördömda av hela världen, inklusive FN. Det var ett magnifikt fiasko och de diplomatiska konsekvenserna blev förödande.

Egyptierna försvarade sig tappert, men när USA och FN tvingade fram ett stillestånd den 6 november.hade den anglo-franska koalitionen bara hunnit erövra en fjärdedel av kanalzonen.
England, Frankrike och Israel, de tre konspiratörerna, blev till slut tvungna att böja sig eftersom Sovjet hotade med militärt våld för att skydda Egypten. Detta kunde man lugnt göra eftersom upproret i Ungern i praktiken var över. De amerikanska hangarfartygen ”Coral Sea” och ”Randolph”, som legat i positioner utanför Egypten, flyttade sig norrut mot Kreta för att möta det nya hotet från Sovjet..
Det var inte bara en militär katastrof, utan framför allt en diplomatisk. Hela världen fördömde angriparna. De förödmjukade England och Frankrike började dessutom bråka sinsemellan och relationerna förblev dåliga under hela 60-talet.

Nasser som i alla år skrutit med sitt lands militära överlägsenhet blev nesligen besegrat av Israel och skulle säkert inte kunnat sitta kvar om striderna fortsatt några dagar till. Englands och Frankrikes intåg på arenan gjorde att han kunde skylla nederlagen på dessa. Imperialisterna och kolonialherrarna hade blivit besegrade av araberna. Den svidande förlusten mot Israel trollades bort i retoriken.
Israel var en annan vinnare på kuppen. De krossade de egyptiska baserna i Gaza och fick, när kanalen röjts 1957, tillgång till den förut stängda Akababukten.
Sovjet kunde också triumfera. Medan man krossade det ungerska upproret, kunde man vända bort uppmärksamheten från övergreppen och ödeläggelsen i Budapest, och peka ut England och Frankrike som aggressiva angripare.

Den engelske premiärministern Anthony Eden fick med rätta bara huvudansvaret för en av Englands värsta fiaskon i modern tid. Han underrättade inte parlamentet om krigsplanerna och inte heller bundsförvanten USA, som tog mycket illa upp. Eisenhower blev ursinnig när han fick reda på nyheten om Israels mobilisering. Inte heller oppositionspartiet, Labour blev underrättat. Den engelska överbefälhavaren hade ingen aning om det hemliga avtalet och det rådde fullständigt kaos i militärledningen, när ingen visste vad som skulle hända och när Eden hela tiden försökte ändra på de uppgjorda planerna. Hans tveksamhet och brist på klara besked gjorde också att förvirringen spred sig till den egna regeringen, som inte visste hur man skulle ställa sig. Han tog också ansvaret och avgick den 1 januari 1957.
Skrivet av Erik Edelstam