Words & Art

Fasa på Autobahn

2011-04-09T13:05:00.000-07:00

Förra natten slog skräcken till mot Autobahn just utanför Rostock. En riktig "Khamsin" (sandstorm på arabiska) drabbade Autobahn. Bilister som körde in i sandstormen upplevde det som att köra in i en svart vägg.
En kraftig storm hade blåst upp böndernas nysådda åkrar och virvlade bort all jord över vägen. Bilisterna hade inte en chans. Först knäcktes några långtradare som fattade eld, sedan körde bilister in i detta svarta moln. Resultatet blev 80 bilar som brakade in i detta inferno. Omkring 30 bilar fattade också eld och olycksplatsen blev som en krigszon. 8 personer omkom i lågorna och 151 skadades. Elden var så intensiv att körbanan smälte bort. Sjukhusen i trakten blev överbefolkade och patienter fick flygas bort till andra ställen.
Vi vaknade på morgonen efter vår egen chockerande upplevelse dagen innan och såg dessa otroliga bilder på TV från räddningsarbetet mitt i sandstormen, ungefär som i Libyen. Så här års pågår sandstromssäsongen som bäst, "Khamsin" ,i norra Afrika. Därför har Nato så svårt att komma till med sitt flyg.

Sträckan Rostock - Berlin är mycket intressant. Det är en av Tysklands få mycket långa rakor med fri fart. Trafiken är gles och man kan dra på bilen i full fart. Jag har alltid dragit upp bilen så gott det har gått. Rekordet är när jag lyckades få upp min gamla Saab i 240 knutar. Det kändes bra. Många har upptäckt denna racerbilssträcka. Alla som kör där försöker rensa ur sina bilar med full sprutt. Kungen berättade för mig att han brukade dra upp sin Ferarri i 300 km/tim på den sträckan. Märkligt nog hängde också Säpo med i en Volvo, uppenbarligen trimmad. Så Rostock - Schwerin är berömd i fartdårarkretsar.
Men vi rår inte på naturen och andra galningar, så det gäller att hålla i byxorna och vara en kall chaufför för att överleva till nästa dag, inklusive Kungen.
Skrivet av Erik Edelstam
Foto abendblatt.de

Gbagbo - ännu en gubbe i bunkern

2011-04-07T08:03:00.000-07:00

Elfenbenskustens presiden Gbagbo, sitter just nu i sin bunker i Abidjan och funderar över sitt öde. Han är belägrad och förstår säkert att han är lite sent ute. Han borde ha stuckit för länge sedan. Den afrikanska historien förskräcker, i synnerhet för dess diktatorer.
Kejsaren Hailie Selassie är ett klart exempel. Han styrde sitt land som sin egen familj och bestämde allt personligen, ända ned till lägsta tjänsteman. Men verkligheten kom ikapp. Det blev en statskupp och kuppmakaren Mengistu kastade inte ut honom genast, utan avlägsnade hans ministrar och rådgivare gradvis. De avrättades efterhand. Kejsaren satt kvar i sitt palats med mindre och mindre folk omkring sig. Till sist var han ensam med en betjänt. Slutligen meddelades att kejsaren hade dött av ålderssvaghet. Sanningen uppdagades för några år sedan. Av en slump hittades hans dolda grav. Vid obduktionen visade det sig att Haile Selassie hade blivit svårt torterad, varje ben i hans kropp var knäckt. – Varför denna tortyr? Jo, Mengistu ville naturligtvis veta numren på hans bankkonton i Schweiz och andra skatteparadis. Denna längtan går genom som en röd tråd i alla afrikanska statskupper.

Laurent Gbagbo vet säkert vad som hände med hans kolleger i grannlandet Liberia, vilket inte ger anledning till optimism. Den otroligt korrupte presidenten Tolbert, som hade tagit över makten efter sin företrädare Tubman 1971, förde ett skräckregemente, stal pengar och slog ihjäl tusentals människor. Men han var slarvig.
Den 12 april 1980 begav sig en grupp underofficerare till hans palats för att försöka få ut sina löner. Det var mycket tidigt på morgonen och livvakterna fanns inte på plats. De oförvägna gossarna begav sig sålunda in i palatset för att leta reda på sin chef, president Tolbert. De fann honom efter ett slag, sovandes i sin säng. De styckade hans kropp i sängen och slängde ut inälvorna till hundarna på gården. Det uppstod en diskussion vem som skulle ta makten efter presidenten. Man bestämde att det skulle bli Samuel Doe, som var äldst i gruppen. En viss logik fanns i alla fall.

President Doe kunde knappt läsa och kom från en liten stam, långt inifrån djungeln, kallad krahn. Han hankade sig fram under tio år och avrättade alla sina motståndare. Men han fick problem med en gammal vän, Charles Taylor som startade ett gerillakrig med en liten grupp, som sedan växte till en armé. Does f.d. stabschef Prince Johnson startade också ett uppror med en trasarmé. Doe hade i och för sig kunnat krossat upprorsmakarna hur lätt som helst, men hans armé ägnade sig istället åt plundring och våldtäkter. Situationen urartade och Afrikanska Unionen ingrep och skickade en styrka från Nigeria till Monrovia för att rensa upp.

Doe fick höra att nigerianerna hade anlänt till hamnen, så han beslöt sig (dumt nog) för att åka dit med sina livvakter och titta vad som var på gång. Det var ett vansinnigt tilltag. Han blev genast arresterad av Prince Johnsons soldater som hade tagit den delen av staden. Först blev han skjuten i benen så han inte skulle kunna fly, sedan avklädd och bunden. En tortyr av det värsta slag började och höll på i 12 timmar, tills han dog av blodförlust. Allt filmades. Det finns en liten snutt på Youtube som visar hur han sitter på knä i kalsongerna och ber om nåd: http://youtu.be/QFdCcRsKxYg.
Efter snutten skar de av honom öronen, sedan gröptes ögonen ut och senare bröts alla benen i kroppen, ungefär som på Heilie Selassie, så började styckningen. Enligt den lokala traditionen måste man stycka sitt offer så inga onda andra finns kvar. Frågan var, som vanligt, nummerkontona i Schweiz. Man vet inte om han lyckades få fram dessa under tortyren. Det var inbördeskrig i Liberia under många år och Taylor har slutat i Internationella domstolen i Haag. Johnson är fortfarande fri trots hans fruktansvärda övergrepp mot befolkningen i Liberia.

Allt det här sitter nog Gbagbo och funderar över i sin bunker, särskilt som han har engagerat legosoldater från Liberia. Men han börjar säkert få ont om cash, isolerad som han är.
Frågan är nu, blir han styckad som många av hans kolleger eller lyckas han klara livhanken för att senare sitta i fängelse i Holland, som hans kompis Taylor?
Källor är den otrolige afrikaspecialisten Rydszard Kapuscinski med sina böcker Ebenholts och The Emperor. Läs fler böcker av honom.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: msnbc.msn.com

Invasionen av Norge 1940

2010-05-13T08:25:00.000-07:00

I år är det 70 år sedan Nazi-Tyskland invaderade Norge, den 9 april 1940. Ett trist jubileum. Under fem år fick Norge känna av den terrror och utsugningen av alla resurser, som tysk ockupation innebar under andra världskriget.
Den tyska invasionen den 9 april 1940 lyckades genom en kombination av tur för tyskarna och en sällan skådad förvirring och flathet på den norska sidan. Förvirringen ökade genom att engelsmännen planerade en egen invasion av Norge, för att säkra sin flank och de svenska malmfälten, som ansågs vara en strategisk risk. En rad flagranta överskridanden och mineringar i norska territorialvatten av den engelska flottan, stärkte intrycket att engelsmännen var på gång.

Den mest spektakulära händelsen var engelska bordningen av den tyska kryssaren “Altmarkt“ i Jøssingfjorden, långt inne på norskt vatten. Norska flottan gjorde halvhjärtade försök att hindra de engelska jagarna, men vågade inte skjuta. Ombord fanns ett antal engelska krigsfångar som befriades. “Altmarkt“ sattes på ett rev och gjordes obrukbar. Men vad gjorde “Altmarkt“ inne på norskt vatten? Norska flottan hävdade att hon redan hade blivit undersökt av dem.
Hitler blev ursinnig när han fick reda på saken och såg händelsen som ett säkert bevis på att engelsmännen planerade en landstigning. Vilket han faktiskt hade rätt i.

Upprinnelsen till Tysklands invasion av Norge kom i början av oktober 1939 när storamiralen Raeder sökte upp Hitler och pläderade för ett anfall av strategiska skäl. Hitler avvisade idén med att han litade på Norges och Sveriges strikta neutralitet. Det viktigaste för tillfället var planeringen för invasionen av Frankrike, Holland och Belgien. Inget fick komma mellan detta. - Datum var redan uppsatt i november 1939, men det dåliga vädret kom hela tiden emellan.

Den 14 december sökte Vidkun Quisling, ledaren för det lilla högerextrema partiet; Nasjonal Samling, upp Hitler i Rikskansliet. Han pläderade för hjälp till Norge, som skydd mot engelska brott mot neutraliteten och en eventuell invasion. Det finska vinterkriget som då pågick, visade också vilket hot bolsjevikerna skulle kunna utgöra mot en så liten nation som Norge. Hitler som fortfarande var helt upptagen av invasionen av kontinenten, lovade att han skulle hålla uppsikt över Norge och att om England bröt mot dess neutralitet, skulle Tyskland ingripa. För säkerhets skull tillsattes en liten, mycket hemlig stab, för att planera en eventuell invasion.

I mitten av februari 1940, kom så “Altmarkt“ - incidenten. Hitler gick, som sagt, i taket och ändrade hela sin strategi. Norge kunde inte bevara sin neutralitet, deras torpedbåtar hade varit passiva när jagaren “Cossack“ seglade in i Jøssingfjorden och engelsmännen hade helt enkelt bordat “Altmarkt“ och under strider man till man, med bl.a. knytnävar, befriat de engelska krigsfångarna.
The first lord of Admirality, Winston Churchill, anade nog inte vad han skulle sätta igång, när han beordrade befälhavaren på “Cossack“, Captain Viam, att genomföra aktionen. Det blev starten till ockupationen av Norge. Till detta bör läggas att Hitler blev informerad, genom spionrapporter, att Frankrike och England planerade en invasion av Norge, för ett senare anfall mot de svenska malmfälten. Tryggandet av Sveriges export av järnmalm till Tyskland var ju den huvudsakliga orsaken till aktionen mot Norge och Sverige. För Englands del måste den stoppas till varje pris.
Den tyska generalstaben ändrade planerna och beslöt att Tyskland måste säkra sin flank innan de gjorde det stora kontinentala angreppet. – Så små detaljer som bordningen av en kryssare kan verkligen ändra historiens gång.

Norge hade inte i tid förstått den strategiska betydelse landet hade för Tyskland och hade inrättat sig för det. Man ansåg att den brittiska flottan skulle vara ett effektivt skydd mot invasion. Havet mellan Norge och Tyskland kändes som en trygg vallgrav. Närmaste tiden innan det tyska överfallet diskuterade stortinget, regeringen och pressen istället de engelska kränkningarna och vad man skulle göra om det blev allvar av. Skulle man verkligen öppna eld mot engelsmän? Vad ville engelsmännen egentligen?
Norska regeringen hade fått många förvarningar om ett tyskt anfall, men de hade försvunnit in i många olika underrättelsebyråers skrivbordslådor, längst ned i någon hög med dossierer eller helt enkelt förträngts.

Kvällen innan den 9 april visste försvarsledningen och regeringen att en stor tysk flotta var på väg ute i Nordsjön, men ingen vågade gissa vart den var på väg. Svaret kom när några tyska fartyg torpederades av engelska flottan. Tyskar i uniform fiskades upp utanför Lillesand, som berättade att de var på väg mot Bergen. Men ingen ville riktigt tro att det var sant.
När sjösjuka tyska soldater, gröna i ansiktet, embarkerade i hamnar runt om i Norge, tidigt på morgonen den 9 april, var den norska befolkningen helt enkelt inte mentalt förberedda på invasion.

Det norska debaclet har jämförts med Finlands hjältemodiga och sega försvar av sitt land. Skillnaden var den att finnarna hade haft en månad på sig att förbereda sig på hotet från Sovjetunionen. Man var van vid att ha en fientlig granne tätt inpå sig och armén var vältränad delvis stridsvan från inbördeskriget 1918, med en förstklassig officerskår.
Inget av detta existerade i Norge. Välvilliga händer hjälpte till med angöringen av tyska fartyg, hjälpsamma vägvisare ledde tyska patruller rätt och nyfikna folkskaror tittade på hur tyskarna upprättade sina posteringar. På vissa ställen stod t.o.m. norska soldater på post tillsammans med tyskar. De tyska soldaterna blev till och med hånade av buspojkar när de ryckte fram i beslagtagna fordon. Deras egna var ännu inte på plats.

Inom generalstaben rådde stor förvirring. I början var det stora problemet hur mobiliseringen skulle gå till. Dagen innan den tyska attacken, d.v.s. den 8 april beslutade regeringen om mobilisering under trycket från engelsmännens mineringar och tyska flottrörelser. Men det skulle ske per brev och träda i kraft först den 12 april. När regeringen slutligen fick svart på vitt, att ett tyskt anfall var på gång, insisterade försvarsminister Birger Ljungberg fortfarande att mobiliseringen skulle ske som man först beslutat om, det omtalade “alternativ ett“ . - Ljungberg påstod efter kriget att han senare hade ringt in en kontraorder till generalstaben, men ingen kan verifiera det.
Radio, press, affischer och mobiliseringskort, - allt, som trots allt, fanns förberett, kunde enligt reglerna inte användas. Inte ett ord kom ut till allmänheten. Där mobiliseringen ändå startade, så skedde det på lokala befälhavares eget initiativ.

Men det var en allmän röra. De flesta som dök upp på mobiliseringsplatserna avvisades. Var det sagt att mobiliseringen skulle ske den 11 april (som det till sist blev ändrat till), så skulle man följa order, - tyskar eller inte. Känslorna svallade högt när männen, som kom för att få försvara sitt land, inte fick göra det. På flera ställen upptäckte man att gevären saknade slutstycken, de fanns hos polisen. På 20-talet hade man varit rädd för ett rött uppror och hade i praktiken desarmerat armén. Mobiliseringsdepåer uppgavs utan strid till tyskar som kom i små patruller, som lätt hade kunnat kämpas ned.

Generalstaben tappade snabbt kontakten med de olika militärområdena och kontrollen över läget. En defaitistisk stämning vilade över de förvirrade officerarna. Man evakuerade under oordnade former från Oslo, redan första dagen av invasionen och glömde till råga på allt bort överbefälhavaren Laake. Denne irrade runt i Oslo, tog spårvagn och tåg och letade efter obefintliga taxis för att kunna nå sina kolleger som hade slagit sig ned i Eidsvoll. Senare på kvällen blev Laake ersatt av general Ruge som var optimistisk trots att han visste att uppgiften var omöjlig.

Mannen för dagen var onekligen överste Birger Eriksen, som hade befälet på Oscarsborg, fästningen som skulle vara Oslofjordens lås. Under de tidiga morgontimmarna fick således Eriksen meddelande om att främmande fartyg var på väg in i fjorden. Skottväxling hade skett vid forten Bolærne och Rauøy i Oslofjordens mynning. Utan besked från staben i Oslo satte han, med maskinmässig säkerhet, igång arbetet med att få det tunga artilleriet och torpedbatteriet i stridbart skick. Den sjuke torpedofficeren ersattes av mästerlotsen, f.d. kommendörkaptenen Anders Anderssen, som första gången tjänstgjort på torpedbatteriet år 1909. Till chef för de tre batterierna mot Drøbak utsågs ortens tandläkare, kapten Vagn Egner. ö– Under morgonens tidiga timmar övades oerfarna rekryter de nödvändiga handgreppen för att få de gamla, men livsfarliga kanonerna Josua och Aron att fungera. Samma gällde torpederna.
Man visste inte om det var engelsmän eller tyskar som var på väg in. Kl. 0402 kom rapporter in att större fartyg var på väg in. De gled sakta över den blanka vattenytan utan ljus, omgärdade av dimbankar. Spänningen steg. Instruktionerna var klara. - Inkräktarna skulle stoppas. Eriksen hade fortfarande inte hört något från Oslo.

Avståndet mättes upp. Eriksen som hade tjänstgjort på Oscarsborg sedan 1905, kunde varje meter av sundet. Order gavs: “Ge fyr!“ Klockan var 0421. Projektilerna som vägde 350 kg och som hade en enorm sprängkraft, for iväg genom dimman mot den diffusa profilen och träffade mitt i prick. Den ena direkt på kommandobryggan och den andra under den bakre masten. Verkningarna blev ohyggliga. Enorma explosioner som kastade järnbitar högt upp i luften. Den stora kolossen började plötsligen spy ut eld i form av granater och spårljusammunition.
Det ringde från torpedbatteriet: “Skall hon torpederas?“ frågade mästerlotsen helt korrekt. Eriksen svarade med bister beslutsamhet: “Hon skall torpederas!“ - Torpederna for iväg i en rak linje under vattnet och träffade sitt mål med förödande verkningar. Dova explosioner hördes och marken skakade. “Blücher“ hade blivit helt uppfläkt, vände sig långsamt om på sidan och drev sakta norrut, medan bränderna rasade ombord och kanonerna fyrade av sina laddningar, orsakade av värmen. Männen ombord skrek av ångest och kastade sig i vattnet. De högre officerarna lyckades ta sig iland med de få livbåtar som fanns i bruk. Man hörde några som sjöng: “Deutschland über alles.” - Alltså tyskar!

Till sist sjönk “Blücher“ med propellrarna upp. Oljan som kom upp efteråt fattade eld och brände ihjäl de män som låg kvar i vattnet. - Detta blev Norges största seger under den tyska invasionen. - Stora delar av ockupationsstaben försvann, med sina officerare och noga uppgjorda planer, på samma sätt som militärorkestern som skulle ha marscherat uppför Karl Johann och spelat för kungen. En annan orkester fick flygas in senare. - Och det viktigaste: Oslo fick andrum.

På papperet hade norrmännen faktiskt övertaget över tyskarna. Trots den stora förvirringen fanns en avsevärd potential hos den norska armén. De norska förbanden hade en hög stridskvalitet, rörde sig bra i terrängen och avlossade inte skott i onödan. De tyska trupperna bullrade fram under skrik och skrän och sköt till höger och vänster, ungefär som amerikanarna i Vietnam. Ett klart tecken på dåligt utbildad trupp. Tyskarna hade i början inga tunga vapen eller fordon. Pansar existerade inte. De besatte sina brohuvuden och gjorde bara små spaningsförsök. De var nog bara glada att ha kommit fram vid liv och var inställda på att försvara sig. Med lite organisation och beslutsamhet hade nog den norska armén lätt kunnat köra tyskarna i havet.

Den mest omtalade spaningen var det som kallades “Spillers raid“ och som fick oväntade psykologiska effekter.
Den tyske flygattachén, kapten Spiller, tog resolut befälet över ett fallskärmsjägarkompani som hade landat över Oslos flygplats, Fornebu, med avsikten att fånga den norske kungen och regeringen, som hade flytt till Elverum. Man gav sig iväg i norska rekvirerade bussar. Vid Midskogen stoppades äventyret vid en barrikad av norska styrkor som öppnade eld med kulsprutor. Kapten Spiller stupade själv och tyskarna retirerade. Under vägen tillbaka avväpnade de ett flertal norska förband och tog dessa tillfånga. Ryktet spreds snabbt att tyskarna var långt uppe i Norge och gjorde omfattande rörelser för att förinta norska armén. Och obekräftade rykten har den obehagliga förmågan att bryta ned motståndsviljan: ”Det är ingen idé att slåss vidare, det blir bara onödig blodspillan!“

Utanför Oslo improviserades den 9 april ett försvar längs med Nitälven. Broarna besattes. De naturliga förutsättningarna gjorde linjen lättförsvarad även om den var tunn. I skydd av denna kunde norska styrkor mobilisera i relativ trygghet.
Den norska militära ledningen hade fortfarande ingen aning om hur starka tyskarna var eller var de exakt höll hus. Ovissheten gav näring åt rykten, de flesta osanna.
Spillers psykologiska raid och andra rykten gjorde att man i panik utrymde Nitälvslinjen. De stora mobiliseringsdepåerna vid Gardemoen och Trandrum blev därför helt oskyddade och mobiliseringen avbröts. De halvt mobiliserade förbanden flydde norrut. Tyskarna kom fram till Nitälven först två dagar senare.
Oscarsborg utsattes under invasionsdagen för bombanfall. Ingen skadades, men den materiella förödelsen var dock tämligen stor, dock inte så stor att fästningen inte skulle ha kunnat hålla stånd en längre tid. En stor del av de bomber som fälldes visade sig vara blindgångare.
Senare på dagen tågade en trupp på c:a femtio tyskar upp till fästningen och uppmanade överste Eriksen att kapitulera. Allt motstånd var meningslöst och skulle bara medföra onödig blodspillan. Eriksen som inte lyckats få kontakt med sina överordnade i Oslo under hela dagen gav då upp. Vägen till Oslo låg nu öppen för tyska förstärkningar.
Dessa två händelser blev av avgörande betydelse för utvecklingen. Tyskarna kunde nu sedan Nitälvslinjen lättvindigt uppgivits, obehindrat breda ut sig från sitt brohuvud i Oslo och de norska trupperna kunde inte mobilisera som det var tänkt.
Oscarsborgs fall hindrade norrmännen från att stoppa vidare tyska förstärkningar.
De allierade skickade senare en expeditionskår till hjälp, sammanlagt 23 bataljoner, men den splittrades upp på fyra olika områden och fick vare sig flygunderstöd eller tyngre utrustning, som t.ex. artilleri. Den engelska regeringen med Chamberlain i spetsen agerade valhänt och tvekande. Den militära planeringen var under all kritik. Strider pågick i Narvik ända tills det tyska anfallet på Frankrike. Då valde man att utrymma, mer eller mindre med svansen mellan benen, istället för att vinna en seger, som klart låg inom räckhåll. Kung Haakon och regeringen Nygaardsvold följde med till England där de inrättade en exilregering.

Stämningen i landet var på botten. Befolkningen visste inte vad de skulle göra. Bitterheten var stor mot regeringen och de allierade som man tyckte hade kämpat dåligt. Oron var stor för framtiden. Landet hade liten möjlighet att klara sin försörjning på egen hand och var avskuret från de traditionella marknaderna. Företagen hade svårt att få fram råvaror och pengar. Arbetslöshetens spöke visade sig med stigande siffror.
Tyskarna segrade på alla fronter och förhoppningarna fick sig en allvarlig knäck när Frankrike kapitulerade den 17 juni. Motståndet mot tyskarna existerade inte i början. Många gick runt och ville göra något, men visste inte hur de skulle göra. En organisation fanns inte och man stod isolerade från varandra.
Den första inspirationen till motstånd stod ironiskt nog Quisling själv för. På invasionsdagen den 9 april, höll han ett tal i radion där han deklarerade att det efter regeringens flykt var “... den nationella samlingsrörelsens plikt och rätt att ta över regeringsmakten för att värna det norska folkets livsviktiga intressen och Norges säkerhet och självständighet...“

Quislings gjorde historiens första statskupp per radio. Reaktionen på hans landsförräderi blev omedelbar. Den traditionella demokratin var avskaffad och de som tidigare hade tvekat beslöt sig för motstånd mot denne avdankade pajas.
Plötsligt blev inte motståndet en partifråga. Det angick alla människor. Utom kanske kommunistpartiet, som skickade ett brev till Administrationsrådet, där man ville sluta fred med tyskarna, att man skulle ta avstånd från sabotage och utöka handeln med Tyskland. Freden med Tyskland innebar faran att alla unga norrmän skulle kunna inkallas till krigstjänst i Tyskland. Kommunisternas linje (Sovjet hade ju en pakt med nazisterna) fortsatte till det tyska överfallet på Sovjetunionen 1941.

Omedelbart efter den tyska invasionen bildades det s.k. Administrationsrådet, som var sammansatt av medlemmar från högsta domstolen. Både från norsk och tysk sida var man angelägen om att någon form av civilt styre skulle kunna utövas i de ockuperade områdena. Tyskarna ville ha lugn och ro för att kunna säkra sina positioner och norrmännen ville så snabbt som möjligt kunna återgå till ett någorlunda normalt liv.
När västmakternas front bröt samman i på kontinenten kom tyskarna med nya krav. Med en blandning av hot och löften lyckades de nästan med vad de hade förutsatt sig. Man ville sammankalla Stortinget och få det att avsätta både regeringen och kungen. Med tanke på stämningen i landet och de tyska militära framgångarna vågade inte Administrationsrådet avvisa förhandlingar med Stortingets presidentskap.
Stortingsmedlemmarna var under stark press och hot från tyskarna om en hård regim om de inte gick med på kraven. Många av de politiska ledarna var i exil och de som var kvar kände sig utlämnade och förvirrade. Man gick med på krav efter krav och till slut även att rekommendera kungen att avgå. Allt hängde på kungens svar, som självfallet blev nej. Kungen hänvisade till sin plikt till den norska konstitutionen, stärkt av det mandat som gavs till honom och regeringen vid det sista fria mötet av Stortinget: att uppehålla Norges suveränitet tills landet åter var fritt och den normala konstitutionella processen kunde återupptagas. Kungens tal i radion spreds fort i alla delar av Norge. De som inte hade hört det kunde läsa det via stencilerade blad och handskrivna brev. Det blev en inspiration och ett svagt hopp om en resning och frihet. Förhandlingarna fortsatte med tyskarna, men stupade till sist när man vägrade godta en NS-man som justitieminister. Men faktum kvarstår att en majoritet av stortingsmedlemmarna var positiva till att kungen skulle avsättas, vilket en rad andra personer i framskjuten ställning också anslöt sig till. Ett genant faktum man talar tyst om idag.

Den 25 september höll Den tyske guvernören Terboven ett ilsket tal där hand hånade sina förhandlingspartners och det politiska systemet. Administrationsrådet blev avskedat, alla politiska partier utom NS blev förbjudna och ett “Riksråd“ blev upprättat med NS-marionetter. Enligt Terboven gick den enda vägen till frihet och självständighet via Nasjonal Samling. Trots tragiken i händelserna, hade de fördelen med att tyskarna nu kastat masken och förvirringens dimma hade lättat. Linjerna var dragna mellan lojalitet och kollaboration. Var och en visste var han/hon stod. Nu kunde kampen mot tyskarna börja.

Skrivet av Erik Edelstam
Bilder från Internet

Weekend i Amsterdam.

2010-02-13T05:32:00.000-08:00

Min dotter Caroline meddelade att hon skulle vara på konferens med Amref (www.amref.se) i Holland och tänkte fira weekenden i Amsterdam i slutet av januari. Jag körde resolut till Amsterdam från Paris. Vädret var uruselt med ösregn hela vägen (6 tim) och en ohygglig trafik. Jag slapp i alla fall snöfall.
Men att komma fram var i alla fall en belöning. Vi bodde på det prisvärda och prydliga hotellet Ibis Stopera, som ligger nästan mitt i stan och nära stationen.
Det snöade och blev kallt under natten.

Amsterdam har sin charm och man kan gå runt i timmar och titta i affärerna. Först besökte vi Rembrandshuset, som är en rekonstruktion av den berömde målarens hus, som låg på samma plats. Det är väldigt skickligt gjort och man har lyckats återskapa en elegant, på samma gång intim atmosfär. För att titta på ytterligare miljöer, gick vi till ett museum, eller rättare sagt ett högreståndshem från 1700-talet, Willet-Holthuysen museet. Mycket vackert och smakfullt arrangerat. Vi gick vidare till Rijksmuseum, som är under ombyggnad och inte visar alla samlingar. Senare blev det lunch på den klassiska, indonesiska restaurangen Sama Sebo. Man behöver inte ta en hel rijstaffel, det är för mycket, utan det räcker med ett urval av rätterna på en tallrik. Restaurangen ligger precis vid shoppinggatan P.C. Hoofstrat, som är en gågata men många affärer.

Van Goghmuseet är underbart. De klassiska, välkända tavlorna finns där, men också många andra som jag aldrig har sett. Vid femtiden är man ganska seg och trött i fötterna, trots pauser på trevliga kaféer.
Vi intog middagen på den utsökta restaurangen Greetjes, som ligger nära hotellet. Atmosfären var fin och maten mycket god.

På söndagen gick vi på det nyöppnade muséet Hermitage, som ligger nästan mitt i Amsterdam och har skapats i samarbete med Heremitaget i S:t Petersburg. Man skall visa delar av det ryska museets enorma samlingar. Nu pågår en fantastisk utställning om Romanoffs och den siste tsarens lysande hov, med rader av paraduniformer och damernas otroliga toaletter (paradklänninger). Runt om på väggarna hänger stora porträtt av de tsarer som härskade under 1800-talet och fina porträtt av S:t Peterburg och exteriörer och interiörer av de flesta kejserliga palatsen.
Köerna var långa och kylan bet i huvud och fötter. Det fanns också en restaurang som bara serverade rysk mat.

Sedan var det dags för den långa hemresan. Det var gudskelov sol och lastbilarna var borta på söndagen. Caroline flög till Stockholm och jag tryckte på GÅ HEM på GPS:en. Jag såg många Volvo-bilar, mest V70 stationsvagn. Det intressanta var att jag inte såg en enda ny den nya modellen, som man trots allt ser ganska ofta i Sverige. Inte undra på att Ford vill göra sig av med Volvo.

Det är väl vad man hinner med under en weekend i Amsterdam. De långa timmarna i bilen var väl värt besväret, trots iskyla och vindar.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Caroline
Heremitaget, artknowledge.com

Haiti and Dresden – what can we learn from history?

2010-01-20T08:59:00.000-08:00

The destruction of Port au Prince is unbelievable. It brings to my mind pictures from bombed, German cities during World War II. Many cities, like Berlin, Hamburg and Dresden were completely destroyed, just like Port au Prince. There are similarities and differences. The conditions in Port au Prince are terrible and so was the situation after the allied carpet bombing 1945. - In any case, the details are horrible.

The biggest difference is the political structure when disaster arrived. Society in Haiti was in decomposition and more or less lawless. The nation was the poorest in the northern hemisphere, with 70% of the population living at less than 1$ per day and the civil services like medical care, schools and communal activities practically non existent. Soaring criminality, centre of drug trading and a galloping corruption has undermined society in an incredible way.

Society in Germany during the war was a complete dictatorship, corrupt, but efficient. Germany was at war with laws of civil emergency, supported by the iron fist of the Nazi regime in form of the police, Gestapo, the army and all the different party organisations. The civil defence was outstanding with years of experience from massive bomb attacks from the allied forces. Whatever happened, survivors of bomb attacks and firestorms could be fed and treated, even if hospitals were in ruins. Survivors were mostly evacuated to the countryside.

What to do first

In Germany, during the war, the population was prepared for the bombing by massive information and many were assigned to various tasks to full fill in case of attack. After an attack the first priority was to clear the streets and roads so ambulances, fire engines and heavy equipment could get through to start helping people stuck in the ruins, at least were it was not burning.

In Haiti, though it is placed directly on a fault line, no one was prepared for the quake. Neither the civil defence (if it ever existed), army, police or the population itself. It is understandable since they had a hard time to survive the day. In the reports following the disaster, the great problem seems to be the infrastructure, clearing streets and repairing roads to get the help through. It is important for the morale when people see that action is taking place.

In Haiti police and army has been invisible and violence and looting is commonplace. In Germany, during the war, the police and other officials were omnipresent. A looter was shot at the spot.

What to do with the dead

At present, the big problems in Port au Prince are the thousands of dead bodies, quickly decomposing in the tropical heat. I have seen pictures of bodies lying in heaps and spread all over streets and parking lots. There are few cars working to transport the dead, no petrol and no one to organize the effort. The cemeteries are overwhelmed and nobody seems to know what to do. Another disaster is looming. Some have, though, been brought to mass graves.

Four days after the attack and following firestorm of Dresden the 13 – 14 February 1945, the German authorities, with the Nazi Gauleiter Martin Mutschmann on top, decided to burn all the dead bodies they found. The reason was the public health, they were afraid of epidemics. They probably had the same lack of transport after the raid as in Haiti, after the quake. So they started by burning 6 865 bodies in the central market place, Altmarkt, in Dresden, which was a fairly central place. Later over 20 000 bodies was put in mass graves in the Heidefriedhof outside town, by means of horse drawn carts and a few trucks. The lack of petrol was probably the same as in Haiti.
Both the allied forces and the Nazis played down the number of causalities and said it could be between 25 and 50 000, but the German chancellor Conrad Adenauer later said in a speech in 1955 that the number of victims could have been up to 500 000.

Horrible know-how

It is not easy to burn a dead body and certainly not thousands of them. But the Nazi regime had the know-how. They had made elaborate tests on how to burn the 700.000 Jews buried in the pits of Treblinka. Himmler visited Treblinka in 1943 and did not like the idea to leave so many proofs of his crimes for the after world, so he ordered that all the victims should be brought up and burned. And so they did. A few Jews of the so called Sonderkommandos, who did the hard work and survived the war have witnessed about the burning.

The SS men created enormous roasters, like a gigantic barbeque, made of railway rails, put on concrete pillars, with a distance to the ground, so wood and bushes could be put there, to create a fire. On the bottom of the roaster they put fat women who were thought to burn better, then layer after layer of bodies, all doused with petrol. Between 2 000 and 3 000 could be burnt at the same time. The fire was going on day and night and the flames reached up to 10 meters.. All buried corpses were finally burnt, including newly gassed Jews arriving every day.

The Altmarkt burning

The large majority of the victims of the allied attack the 13th and 14th February 1945 simply disappeared in the gigantic firestorm. The bodies that still were intact were found suffocated in the air raid shelters. Many of these shelters, filled with dead people, were discovered years after the firestorm.

When it was decided that they had to burn a lot of dead bodies, experts were called in and according to witnesses, they were the SS troops that had been at work in Treblinka and Sobibor. They brought along Ukrainian help troops to do the dirty work of piling up the dead bodies on the roaster, the same type as in Treblinka, but smaller, they could only get place for a couple of hundreds bodies at same time. One can see a little of the construction at the picture. The SS carefully piled up the victims crosswise, like they did in Treblinka, to ensure that they would burn better. Many children were dressed in carnival costumes they had at Mardi Gras parties in the evening of the 13th.

During three weeks, with start in the end of February, this big barbeque was burning in the centre of Dresden. The Altmarkt was condoned off and the public had no access, this was to be a secret operation. For some reason a photographer, Walter Hahn, was let in to take pictures. So the terrible event was documented.
It is estimated that the ashes from these, nearly 7 000 victimes, weighed over 340 tons, which was transported out by horse drawn carts ot to the Heidefriedhof and was put to rest in specially dug pits.

Should they do the same thing in Haiti?

So part of the victims from Dresden was burned and the ashes buried in pits. The rest, about 20 000 victims, were buried in mass graves, like it is done now in Haiti.
The question is if they should burn the dead from the quake in Haiti? Reason says that it is the most hygienic and best way to avoid epidemics. With the slow pace, that the Haitian authorities are burying the thousands of dead today, the situation will be unbearable in the long run.
But the ethical side is disturbing. Should UN or the Americans burn big piles of dead, with black clouds of smoke and the stench of burnt flesh, while the world media looks on? The idea in Dresden was that they could get rid of the dead bodies in a central place, since streets and roads also were blocked.
An other interesting idea is that, if they decided to make mass burnings, would they use the same, efficient technique, as the SS did in Treblinka and Dresden?
The burning has already started in Port au Prince, people set fire to ruined houses in order to get rid of the stench from dead people inside the ruins. But what if someone is alive? How will it end?

Written by Erik Edelstam
Photos:
Destruction in Port au Prince - dailymail.co.uk
Dresden destroyed – virtualtourist.com
Dead in Port au Prince – leparisien.fr
Cleaning up in Dresden - anselm.edu
The Altmarkt burning – holocaustcontroversies.com
Source; Holocaust Controversies

Juletid är strejktid i Sarkoland

2009-12-11T12:53:00.000-08:00

Nu närmar sig högsäsongen för fackföreningarna i Sarkoland – Julen. Då är människor som mest känsliga när det gäller ledighet, julklappar och resor. Det statliga tågbolaget SNCF råkar varje år ut för en gammal, trist jultradtion, nämligen strejk på ett eller annat sätt. De giriga fackförbunden (det finns flera), ”Les Cheminots”, ser alltid till att tillskansa sig ytterligare fördelar och pengar, genom att dra år tumskuvarna och ställa till kaos för tredje man under de känsliga juldagarna.

I år börjar det med RATP, som kör Metron och pendeltågen, RER, i Paris. De sätter igång morgonen den 10 december och skär ned trafiken till hälften, vilket orsakar kaos och gigantiska förseningar. De klämmer åt RER-linjen A, som går i väst-östlig riktnig, d.v.s. tvärs genom Paris, den passerar Defense, Opera, Châtelet Gare de Lyon, o.s.v. Det är inte bara resenärerna som drabbas utan också julhandeln. Tåget har station vid operan, där de stora varuhusen finns, likaså vid Châtelet där Les Halles ligger med en mängd varuhus omkring. Kan inte folk från förorterna ta sig dit blir det sämre försäljning. Ungefär en miljon människor reser på linje A varje dag.
Men vad vill man? Jo, en s.k. extrapremie på 120€ (ung. 1 200kr) per månad, plus 20 € till. Ursinniga resenärer undrar varför lokförarna, som alltid ställer till ett sådant helvete, skall belönas. SNCFs fackförening, SUD-Rail, med sin Rasputinlike ordförande, hotar redan med strejk, men i lite vaga ordalag.

Nästa gäng är den franska motsvarigheten till Transportarbetarförbundet. De går i strejk den 13 december. Deras strategi är att blockera alla lager depåer, d.v.s. de entrepoter dit långtradarna kör och lossar sin last för vidarebefordran till grossister och affärer. Då fryser säkerligen julklapparna inne, för att inte tala om – vilket är det värsta – all julmat.
I Frankrike går man på krogen på julafton och vräker i sig skaldjur och mängder av ostron. På juldagen är det kalkon med hela tjocka släkten, med allt som hör till. Kanske man skall vara glad att inte blockerar bränsledepåerna, som man gjorde för femton år sedan. Då var det verkligen kris och jag fick fly till Italien med de sista dropparna soppa.
Men jag har faktiskt en viss sympati för lastbilschaufförerna. De flesta får minimilön, en s.k. SMIC, som är 1 000€ (c:a 10 000kr) och ibland upp till 1 500 €. Det är inte mycket när man skall betala hyra, el, gas och en ofta talrik barnaskara.
Arbetsgivarna har det heller inte lätt med en mördande konkurrens från Spanien, Portugal och Italien, för att inte tala om de gamla östländerna, som dumpar priserna. Till detta måste de betala höga skatter och olika avgifter, nu senast en koldioxidskatt.
Gudskelov åker vi till Sverige dagen innan och hoppas att saken skall vara över efter nyår.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton internet

En dålig flicka

2009-12-08T09:28:00.000-08:00

En bok, som i flera veckor legat på den franska topplistan över mest
sålda böcker är Justine Lévy’s bok ”Mauvaise fille”, ung. översatt
”En dålig flicka”.

Justine Lévy föddes 1974 i Paris och är dotter till den berömde
filosofen socialisten Bernard Henry-Lévy och Isabelle Doutreluigne, en känd
fotomodell och feminist. Justine Lévy har skrivit två böcker
tidigare; ”Rendez-vous” och ”Rien de grave.”

I ”Rendez-vous” beskriver hon, hur hon förgäves väntar på sin mamma
på ett kafé, mamman har helt enkelt glömt bort henne och i ”Rien de
grave” (såld i 200 000 exemplar) berättar hon om, hur hon som ung
hustru förlorar sin man till den elaka Paula, i verkligheteten Carla
Bruni…(numera gift med Frankrikes president Nicolas Sarkozy).
Justine och hennes man, Raphaël Enthoven, tillbringar sommaren i
Marrakech hos Justines pappa, då Carla Bruni dyker upp och blir kär i
Raphael, som hon senare får en son med. Carla Bruni har också skrivit
en sång om Raphaël och hans sammetsblick…

”Mauvaise fille” handlar om, hur huvudpersonen, som är gift och
väntar sitt första barn försöker ta till sig det faktum att hennes
mor har drabbats av cancer, samtidigt som hon själv upplever sin
graviditet.
Hennes liv, som dotter till en självupptagen, vacker och berömd
kvinna, har varit väldigt splittrat och hon har ofta blivit övergiven.
Hon älskar sin mor, som gång på gång ”glömmer bort” henne, men
beundrar henne över allt annat. Föräldrarna är skilda och hon lever
med sin mamma, men det är pappan, som räddar henne, då hon inte får någon mat, eller blir bort glömd utanför skolan.
Eller då hon vaknar på morgonen och får gå till skolan utan frukost, för att det ligger en främmande man i mammans säng.

Justine beskriver frustrerat hur den kände cancerläkaren, som ska
behandla hennes mamma inte ens orkar anstränga sig, att uttala hennes mors namn rätt.
”Mamma heter Madame Doutreluigne, inte Doutrelinge eller Doutrebine”!
Detta trots att hennes kände far skrivit en roman och där berömmer
den kände läkaren, allt för att mamman ska få en korrekt behandling.
Alltmedan mamman sakta tynar bort, gör sig Justines graviditet
alltmer påmind. Hon vill så gärna berätta för mamman om allt, som
händer i hennes kropp, men samtidigt vill hon skona sin mor, som sakta inser att hon är döende.

Inte förrän under de sista timmarna viskar hon fram orden, att hon
väntar barn, men hon kommer aldrig att få veta om hennes mamma har
uppfattat dem.
Justine känner sig avig som mamma, hon har ju inte själv upplevt hur
det är att ha en närvarande mamma, men på något sätt lyckas hon
försona sig med tanken, att det nu är hon själv som är ansvarig för sitt barn.

Hennes pappa, däremot är ytterst närvarande, och hjälper och stöder
Justine allt han kan.
Man får en helt annan bild av BHL, som han kallas, Justines pappa. I
franska debattprogram, framställs han gärna som filosofen med ett
knivskarpt intellekt, i boken är han mycket mänsklig.

I ”Mauvaise fille”, är det snarare pappan som får en sympatisk framtoning, jag tycker att bilden av Justines mamma är mycket mer undanglidande.
Boken, som visserligen har ett mycket enkelt språk, flyter fram i en
fascinerande rytm, som gör att man blir mycket engagerad.

Skrivet avGunnela Edelstam
St Gemme dec 09
Foton: Justine Lévy, observer.com
Raphael Enthoven och Justine Lévy, millef.blogspot.com
Bernard Henri Lévy, guernicamag.com

En sorts kärlek

2009-11-12T15:07:00.000-08:00

En bok vi alla läser just nu och gråter över är holländaren Ray Kluuns bok ”En sorts kärlek”.
Hans fru, Judith fick besked om att hon hade bröstcancer då de båda stod på toppen av sina karriärer, framgångsrika i reklambranschen, med en liten dotter.
De bodde i ett vackert hus mitt i Amsterdam, hade många vänner och kunde köpa det de ville, resa, äta gott och festa.

Ray beskriver i boken mycket öppet sina egna känslor inför beskedet om bröstcancern.
Han försöker stötta sin fru så mycket han kan, men kan inte låta bli att gå ut på egen hand, dricka och vara otrogen. Han har alltid varit otrogen, med eller mindre med sin frus medgivande, men nu urartar hans beteende mer och mer.
Han lever ett dubbelliv – för att döva sitt dåliga samvete. Sten – som han kallas i boken – tar hand om sin fru och deras dotter, men kan ändå inte sluta festa.

Han beskriver ingående, de få år de får tillsammans, hur de besöker olika läkare och hur Carmen, som hans fru heter i boken, försöker leva sitt eget liv, med jobb och med deras lilla dotter. Resor, som hon gör med sina väninnor och hur hon shoppar för att försöka glömma…
Men cancern gör sig allt mer påmind och med den, tankarna på döden. Sten festar och dricker på nätterna och inleder ett förhållande med en annan kvinna, men på dagarna gör han allt för att stötta sin fru och ta hand om dottern.

Boken leder så småningom till det oundvikliga slutet, där Carmen dör (med dödshjälp, vilket är tillåtet i Holland), begravningen, som de själva noggrant planerat och där Sten nästan omedelbart efter begravningen, söker tröst hos sin älskarinna.
Boken har väckt en stor uppståndelse i Holland, där Ray Kluun fått många hatbrev. Mest från yngre – de äldre har förstått och försvarat hans sätt att reagera inför det oundvikliga. Den väcker till liv många förbjudna känslor, men många har också tyckt att man inte får döma andra.

Enligt Ray Kluun handlar det om överlevnad och om att ha möjligheten att kunna fly till något, när det värsta, som kan hända, händer. Det finns också en efterföljare till boken. ”Änklingen”. Inte lika kontroversiell, men lika läsvärd.

Sten reser med sin dotter till Australien, där han hyr en husbil och kör runt under några månader. Han har, månaderna efter Carmens död, festat mer än någonsin, sniffat kokain och haft oräkneliga historier.

Älskarinnan har fått nog. Sten bjöd med henne till Thailand för en vecka, innan han reste vidare till Australien, men han fick nog efter bara ett par dagar. Hon reser tillbaka till Holland och vill inte ha någon mer kontakt.
Av festandet återstår ingenting. Att resa runt med en treårig åksjuk dotter i Queensland och att bo på olika ödelagda campingplatser (det är jultid), då finns det varken tid eller tillfälle till något nattliv.
Så småningom kommer Sten tillbaka till ett ”normalt” liv. Omsorgen om dottern blir allt viktigare, och sorgen över den döda hustrun och mamman, gör att de kommer varandra nära.
Boken slutar i eftertanke, en positiv sådan, där Sten mognat och, kanske, blivit en annan, mognare man.

Skrivet av Gunnela Edelstam
Foto: Ray och Judth Kluun, therealproposal.com
Bilder av bokomslag bok.nu

Gustaf Adolfsdagen

2009-11-10T16:33:00.000-08:00

I förra veckan passerade vi den 6 november, Gustaf Adolfsdagen. Dagen då hjältekonungen, ”Lejonet från Norden”, stupade under stor dramatik vid Lützen 1632.
I Finland kallas den för Svenska dagen. Han var ju också kung över Finland, även om begreppet Finland inte existerade då. Gustaf Adolf var föremål för ett omfattande firande förr i världen, ungefär med början på 1800-talet.
Det var högstämda tal, fackeltåg och sjungande av ”Vår Gud är oss en väldig borg…”, särskilt på studentikost håll och i skolorna, men också i kyrkor.

Själv kommer jag livligt ihåg den dagen, särskilt som det handlar om början 50-tal och framåt. Jag gick i Broms privatskola, som först låg på Sturegatan och senare på Tysta gatan 7. På morgonbönen, som var obligatorisk, tändes det ljus och någon äldre elev, som ansågs läsa bra, stavade sig igenom texten om hur hjältekonungen stupade på ärans fält vid Lützen. Sedan sjöng vi den obligatoriska ”Vår Gud är oss en väldig borg…”
!959 flyttade jag till realskolan i Norra Real, där firandet av dagen fortsatte år efter år. Där var miljön mera storslagen än det lilla klassrummet på Broms. Norra Reals aula var halvcirkelformad och hög i tak. Rektorn, Wernberg, som var obehaglig och som alla var rädda för, presiderade på det upphöjda podiet med sin oinskränkta makt. När det snöade dök han upp i kritstrecksrandig kostym och vanliga skidpjäxor, något vi elever gjorde oss lustiga över.
”Vår Gud…” ackompanjerades av en orgel som fanns på läktaren. Den var inte eldriven, utan en elev fick stå och pumpa luft i den, när musikläraren, eller musikdirektören, som det hette på den tiden, klämde i med de pompösa ackorden.

Jag var med några gånger. Orsaken till min frånvaro från morgonbönen och senare i gymnasiet i Östra Real, var att jag bodde på Djurgården och hade svårt att få ihop det med bussar och spårvagnar.
I Norra Real var det hårt. När morgonbönen inleddes, klockan åtta, stängdes ytterportarna obönhörligt. Utanför stod vaktmästaren, kallad Torpar’n, och skrev upp alla som kom försent, vilket ledde till anmärkning och i en förlängning sänkt ordningsbetyg. Han var elak och småsint och jag tror att han var den ende som gav mig stryk under hela min skoltid. Han var ett klart exempel på det då existerande klasshatet.

Texterna som lästes, handlade om dagen då Gustaf Adolf stupade. Jag tror inte dagens ungdom har en susning om var som hände den 6 november 1632. Vi 40-talister levde i en sorts nationalromantisk efterdyning och tutades i mycket av våra föräldrars kultur.

Jag hörde historien år från år och kunde den utantill. Dimman vid Lützen, första anfallet mot vägen och skyttegravarna där. Wallenstein ökar trycket. Pappenheim anländer med sina kroater. De har väldigt speciella spetskragar, som senare kommer att kallas kravattter. Slaget blir blodigare och den katolske generalen Piccolomini får hästen skjuten under sig fem gånger. Kungen, som står i spetsen för generalen Stålhandskes finska ”Hakkapelliter”, upptäcker att högra flygeln är på väg att skiljas från huvudarmén, ingriper.

Har får med sig Smålands ryttare (regementet, Smålands Husarer, nedlagt 1928) för att täcka igen luckan, där kroaterna härjar som värst. På grund av sin starka häst, Streiff (finns uppstoppad på Livrustkammaren i Stockholm) och sin dåliga syn, kom han ifrån sina egna och hamnar i en fientlig ryttarhop. Den elegante mannen blir uppmärksammad av fienden och han fick ta emot ett skott ovanför vänster armbåge så benpipan stack ut och Streiff fick ett skott i halsen. Stallmästaren von der Schulenburg tog tag i hästen och man skötte om kungens skada, mitt i stridslarmet. Kungen satte sig upp igen på Streiff, men han fick svåra smärtor och såret gick upp igen. Han bad att få bli tagen ur striden, men de kom in bland fiender, som kände igen honom och Moritz von Falkenberg, klädd i blank rustning, red i kapp och gav kungen ett skott vid höger skulderblad. Ritten fortsatte men den ena efter den andra av kungens uppvaktning stupade. Till sist ligger den svårt sårade kungen i gyttjan, endast skyddad av sin page Leubfling. Några kyrassiärer kommer ridande och hugger ned pagen. De frågar: ”Vem är du?” – ”Jag är kungen av Sverige…”
De försöker släpa med sig kroppen men orkar inte och ger honom i stället en ”coup de grace”, nådeskottet. Kyrassiärerna plundrar därefter liket grundligt och skändar det ytterligare. De blodiga kläderna visas sedan upp för den knäppe Wallenstein som ett bevis för den svenske kungens död.
Steiff sprang sedan framför de svenska linjerna med sin tomma sadel och trupperna förstod att kungen hade stupat (Läs mer om Streiff på http://www.nordicacademicpress.com/o.o.i.s?id=43&vid=1052)

Som slagfältentusiast kan jag lugnt säga att Lützen är ett fantastiskt ställe, särskilt för oss inblandade landsmän. En fransman eller amerikan förstår förmodligen ingenting. Det ligger bara en liten bit vid Autobahn, söder om Leipzig och är lätt att hitta.
Första gången jag var där var just efter murens fall. Det var i januari och dimman och vinterrusket låg tät.
Jag svängde av från Autobahn och letade mig fram. Efter bara några kilometer stod en liten skylt, ”Gustaf Adolf Denkmal”, till höger såg jag en liten kyrka. Jag svängde in på gården. Där stod en liten gubbe, vaktmästaren. Jag hälsade och frågade om jag kommit rätt? – Jovisst!
Men var exakt stupade kungen? – Där borta!
Just vid vägen låg en stor sten, under en förskräcklig, kitschig, baldakin av järn, ”Gustaf Adolf Stein”, den lades dit nästan genast efter slaget. Det skall tilläggas att detta monster är skapat av den store, preussiske arkitekten och konstnären Karl Friedrich Schinkel under nyklassisistisk tid i början av 1800-talet, så jag svär väl i kyrkan.

Vaktmästaren hade varit med länge, till och med under kriget, då han 1945 fick stå vid vägen och vifta med den svenska flaggan för att muséet och kyrkan inte skulle plundras av amerikanska och senare ryska trupper. Han stående argument var minnesplatsen var svenskt territorium, ungefär som en ambassad.
Den vänlige och mycket kunnige mannen pekade sedan ut vad som hände. Landskapet hade inte förändrats mycket sedan 1632. Fälten fanns kvar och bakom oss skymtade staden Lützen med sin profil som dominerades av kyrkan. Nästan exakt samma profil som finns på alla gamla stick, där alla byggnader emellertid omges av flammor. Wallenstein hade för säkerhets skull tänt på, ungefär som amerikanska armén i Vietnam: - In order to save the town, we had to destroy it!

Vi stod vid vägen, som de båda arméerna slogs om. Vaktmästaren visade med svepande gester varifrån kungen kom i spetsen för Smålands ryttare, var han blev skild från dem, varifrån Piccolomini kom stormande med sina kroater, var kanonerna var belägna och hur skottriktningen gick, o.s.v.
Det kändes nästan kusligt att titta ut över det trista landskapet och föreställa sig hur slaget hade gått till.

Bakom oss, inne bland träden, ligger den lilla kyrkan och bredvid, en exakt kopia av en dalastuga, det var nästan som att stå på en hembygdsgård i dalarna. Där bodde vaktmästaren.
Lite vid sidan om ligger en nästan identisk byggnad, inte lika snygg, men lika faluröd med vita knutar, som innehåller ett litet museum med upphittade föremål från slagfältet.
Kyrkan är märklig, en skapelse i en blandning av nationalromantik och jugend, men tjusig. Det man först frapperas av är altaret. Altarskåpet, vad jag kommer ihåg, består flera delar. På den högra sidan böjer kungen knä med en värja i handen och på den vänstra sidan står Martin Luther mitt i mellan frapperades jag av de svarta änglarna. Fonden domineras av korslagda svenska och finska fanor. Bänkarna är snidade och i taket hänger en jättestor järnkrona. I blyfönstren finns alla generalernas adelsvapen. Det råder en märklig atmosfär i denna konstgjorda hyllning.

Hela anläggningen i Lützen bekostades av den Ekmanska stiftelsen i Göteborg i början av 1900-talet och vaktmästaren får lön av samma stiftelse, vilket naturligtvis var guld under kommunisttiden, då den betalades ut i dollar. Den nyaste byggnaden som innehåller muséet, skänktes på 70-talet av Mo och Domsjö.

När jag kom tillbaka, tolv år senare, med mina söner, märktes att Tyskland var återförenat och att turisterna hade börjat komma. Den leriga grusplanen dit jag först kom var nu en asfalterad parkeringsplats och ett kafé hade öppnat. Den vänlige vaktmästaren var död och det vimlade av folk, mest svenskar. Kaféet serverade dumt nog inga Gustaf Adolfbakelser, de kan väl inte vara så svåra att göra.
Försök själv (http://www.dn.se/mat-dryck/recept/gustav-adolfbakelse-1.217766)

Skrivet av Erik Edelstam
Foton Internet

Resa på Korsika

2009-09-27T10:10:00.000-07:00

Vi sitter i vårt lilla lånade hus högt uppe bland bergen på Korsika.
Byn är ganska förfallen, många hus är tomma och torrt gräs växer
framför dem. På gatorna har åsnor och kossor lämnat sina spår,
cyklister klädda i färggranna kläder svischar förbi och påminner om
den moderna tiden.
Här står tiden stilla. Det finns ett krigsmonument i byn, många döda
i första världskriget, färre i andra, och en död i Algerietkriget.
Kyrkklockan ringer troget, första gången klockan åtta. Undrar hur
många som lyssnar på den, och jag undrar hur många som fortfarande
går i kyrkan.

Vägen hit är väldigt slingrig och många har omkommit i våldsamma
olyckor, under jäktets och otålighetens tecken. Överallt på vägarna
strosar grisar och kor omkring. De infödda kör snabbt och man gör
bäst i att hålla undan. Nyss mötte vi en brandbil och kort därefter
kom grannen, en brandsoldat ut ur sitt hus med väska i handen och
bekymrad min – ytterligare en olycka… Många här är frivilliga
brandmän, som ställer upp på sin fritid och som säkert bevittnar
många ohyggliga olyckor.

Utanför mitt fönster ser jag fantastiska berg och grönklädda skogar.
Så här såg säkert Rivieran ut för 50 år sedan.
Korsikanerna är stolta och vill bevara sin ö, sådan den är. De gör
allt för att förhindra etablering av supermarkets och
turistanläggningar – tyvärr lyckas de inte alltid.

Turismen är viktig, men inte till bekostnad av vad som helst.
Ändå är det sorgligt att se den här lilla byn förfalla. Den lever av
turismen under sex månader och sex månader är här öde. Husen
förfaller och många har säkert inte råd att underhålla dem.
Man har kanske flyttat till storstäderna och försöker få ett bättre
liv där. För att ha råd med vad? Platt-TV eller ny bil?
Är det värt det?
Många av turisthotellen lockar med internet och platt-TV. Inte med
god mat, eller storslagen utsikt eller med tystnad.
Vart är vi på väg?

Innan vi kom hit bodde vi ett par dagar utanför Marseille i Aubagne.
Marcel Pagnol skrev två kända böcker om Aubagne; La Gloire de mon
père och le Chateau de ma mère.
Det Aubagne, han skrev om, finns inte längre, men atmosfären finns
kvar, trots trafikstockningar och avgaser. Vi hittade ett litet
centrum med apotek, bagare, grönsakshandlare och café. Vi åt vår
frukost där och samma gubbar satt där dag efter dag. Alla hälsade på
varandra och utbytte diverse skämt och meningar om det mesta.
Runt om susade trafiken fram, men i det här lilla hörnet av Frankrike
har tiden stått stilla.

I byn Allauch, finns en ganska modern kyrka,
Santa Rita. Där finns parkeringsplats för dem som vill stanna och
tillbe Santa Rita och kyrkan är väldigt välbesökt även om den inte är
särskilt vacker.
Santa Rita föddes 1381 och dog 1457. Hon blev förklarad helgon år
1900. Vid 15 års ålder blev hon bortgift med en man, som misshandlade
henne.
Trots det, uppfostrade hon sina två barn med värdighet. Hennes man
blev mördad, men hon förlät alla och levde i värdighet, innan hon så
småningom gick i kloster. Det sägs att, när hon en dag bad framför
Jesu korsfästelse, blev hon träffad av ett törne från Jesu törnekrona
och hon bar sedan dess ett märke i pannan.
Många är de, som idag tillber Santa Rita, katastrofernas helgon.

Trots närvaron av alla stora shoppingcenter, som uppmanar till
konsumtion, trots det höga trafiktempot, trots alla stressade mammor,
som med cigaretten i munnen skjutsar barn till och från skolan, tar
man sig ändå tid till en stor familjemiddag varje söndag.
Då tänds grillen, man dricker vin eller pastis, diskuterar politik,
barnen leker och söndagen förflyter i lugn och ro.
Ännu så länge. Vad händer den dag alla stora shoppingcenter får
tillstånd att ha öppet?
Är det då slut på de långa lata söndagseftermiddagarna.
Ska friden ge vika för konsumtionen – än en gång?
Ska Korsika kunna stå emot turismen – som ju är så viktig – utan att
ge efter för förstörelsen av en unik ö?

Evisa 11 september 2009.

Skrivet av Gunnela Edelstam
Foton: Evisa - Zoopy.com
Allauch - Image22. webshots

Harald Edelstam och de försvunna pengarna

2009-07-04T15:59:00.000-07:00

Mats Fors, som anser sig vara specialist på min fader, har skrivit en artikel på sin hemsida om Haralds manipulerande med en summa pengar, som skickades iväg med den diplomatiska kurirposten. Fors är naturligtvis helt ute och cyklar och har ingen aning om vad som egentligen hände. Läs hans artikel: http://matsojfors.blogg.se/2009/july/vart-tog-pengarna-vagen.html#comment

Jag vet emellertid exakt vad som hände. För att rätta till Fors felaktiga uppgifter publicerar jag nu vad jag har skrivit om den incidenten.
Harald landade på Kuba på nyårsdagen 1974. Han var inbjuden av Fidel Castro och gjorde en bejublad turné under tio dagar. Därefter återvände han via Mexico och Washington. Han stannade i Washington två dagar och återvände sedan till Sverige.
I mitten av februari reser han till Sofia i Bulgarien för att närvara i det tvivelaktiga, kommunistiska Världsfredsrådet. Han gillade att resa och träffa kändisarna som deltog där. Det var inte särskilt uppskattat på UD, men Harald struntade fullständigt i vad de tyckte. Uppståndelsen runt hans person hade gjort honom kaxig och han tyckte att han kunde göra vad han tyckte. Han hade i alla fall Palmes stöd och vi skall i följande text se hur Harald trodde att han kunde surfa på sin nyfunna kändisstatus, som skapats av alla medier.

Den 19 februari, dagen efter att Harald kommit tillbaka från Sofia, antecknar han:
”…Lunch med Cubas amb. Alcalde 1300. Arbetat på UD. Åström kallat på mig och talat om pengar, som jag skickat med kuriren från Washington till Peter Ahlgren, Santiago, olovligt och som Caj Groth lagt beslag på…”

Harald hade blivit överraskad med byxorna nere. När han var i Washington en månad innan hade han under besöket på ambassaden gått in i kansliet och helt fräckt skickat iväg ett brev med kuriren till ambassaden i Santiago. Så långt var allt i sin ordning, men felet var att brevet innehöll pengar och som avsändare stod Sveriges charge d’affaires, Leif Leifland. Problemet med honom var att han inte visste om att Harald skickat pengar i hans namn. Tilläggas bör att det är strängeligen förbjudet att skicka pengar med kuriren. Harald skickade dock månadspeng i form av kontanter i alla år till oss söner med kuriren utan att det hände något.

Det blev en hel del skriftväxling, som förtjänar att återges. Som vi ser ovan så blev Harald uppkallad till Sverker Åström den 19 februari, som redan samma dag skriver ett brev, markerat ”Strängt Förtrolig, till någon okänd mottagare. Det finns anledning att tro att det är ställt till utrikesministern Sven Anderson eftersom rubriken är ”Promemoria”:

” Jag har bett Harald Edelstam besöka mig idag. Efter ett samtal om hans besök i Sofia sade jag, att Groth underrättat mig om att en medlem av ambassaden i Santiago med kurir mottagit en försändelse från Harald, avsänd från Washington och innehållande en större penningsumma i dollar för vidarebefordran till en flykting på ambassaden. Groth ville inte gärna lämna ut pengarna utan kontakt med mig. Jag vore tacksam höra Haralds åsikt om saken.

Edelstam sade, att han från en amerikansk fackföreningsman i Washington mottagit pengarna för vidarebefordran till Figueroa. Han trodde det var 1.000 dollar. Figueroas familj var i stort behov av hjälp. Till svar på fråga tillade Harald, att detta var enda gången han med kurir sänt pengar till ambassaden.

Jag sade, att jag givetvis i anledning av Groths förfrågan ville ha klarhet i saken. Vi måste se på den med hänsyn bl.a. till kuriraspekten.

Edelstam sade, att han talat med statsministern och att den givit honom tillstånd att utnyttja kuriren – ”kanske inte just i detta fall, men allmänt sett, om något humanitärt ömmande fall förelåg”.
Efter ytterligare några repliker utan att någon av oss höjde rösten reste sig Edelstam plötsligt och sade att han vägrade att diskutera vidare. Så gick han sin väg utan att säga adjö…”

Det måste ha varit genant för Harald att stå och ta emot frågor och kritik som en vanartig skolgosse. Han hade haft otur att Groth hade öppnat kuvertet, som egentligen var ställt till Peter Ahlgren. Gör man något emot reglerna så får man för Guds skull inte åka fast! – Och hans reaktion var också typisk, att resa sig upp, vägra fortsätta och gå ut utan att säga adjö.

Åström skickade dagen ett brev till Groth, där han bad honom att skicka pengarna till UD så han kunde lämna tillbaks dem till Harald. Han frågade också om Ahlgren eller någon annan hade lämnat över pengar till flyktingar tidigare. Han skriver:
”…I Haralds brev talas det om att det här rör sig om ”ytterligare en laddning”…
Åström frågar vidare vad Groth tror att pengarna skall användas till.

Ärendet rullar vidare. Två veckor senare skriver Leif Leifland i Washington till Åström ett brev som är märkt ”Personligt”. Någonstans är brevet ganska festligt med Harald i rollen som mannen som gör vad han vill och en totalt oförstående Leifland.

”…I ditt brev den 20 februari frågar Du vad jag vet om det kuvert med 5.000 dollar som Harald Edelstam skickade med kurir härifrån den 23 januari.

Mitt svar är kort: ingenting. När Edelstam var här några dagar i mitten av januari, bad han mig inte vid något tillfälle att få använda mitt namn som avsändare på brev med kuriren, han talade aldrig om några pengar att skickas med kurir.

Jag är rädd att jag bara kan bidra med ytterligare frågor. Du säger att jag står som avsändare. På vår kurirlista står ambassaden, inte jag, som avsändare. Vi följer i våra kurirlistor alltid praxis att om kuvertet en viss tjänsteman står som avsändare, anges också denne person på kurirlistan. Jag kan inte ge någon förklaring, men vår kurirdam (som inte kan erinra sig försändelsen) frågar sig om det möjligen kan vara så att Harald använt två kuvert, ett ytterkuvert med ambassaden som avsändare och så ett innerkuvert med mig som avsändare.

(Skrivet för hand) P.S. En annan fråga: varifrån kommer de 5.000 dollars som Edelstam skickat? Jag vet naturligtvis inte, vill bara fästa din uppmärksamhet vid att han kom till Washington från Cuba (via Mexico).
Din tillgivne
Leif L…”

Sista turen som jag lyckats hitta i detta fullständigt absurda ärende är ett tvåsidigt brev från Åström till Harald, c/o Ambassaden i Washington, den 1 april. Harald var just då mitt i sin jubelturné i USA och dök upp då och då på ambassaden. Han använder sig av brevet till utrikesministern och lånar ordvändningar därifrån.
Åström rekapitulerar i brevet vad som hänt, d.v.s. hur Harald hade fuskat med kuriren och blivit upptäckt . Pengarna var avsedda för en flykting på ambassaden och kom från en amerikansk fackföreningsman i Washington till Figueroas familj och det skulle ha varit enda gången sådant hade förekommit. Summan skulle ha varit 1 000 dollars. – Men det jag älskar mest är Åströms slutkläm:
”…Vårt samtal fick ett något plötsligt slut – Du lämnade rummet utan att säga adjö –och vi kom inte längre…”

Åström fortsätter brevet med att säga att Leif Leifland inte hade en aning om att ett kuvert i hans namn hade skickats till ambassaden i Santiago och att han heller aldrig bemyndigat någon att använda hans namn.
” …Från Groth , som jag likaledes tillskrivit, har jag mottagit det dollarbelopp som Du sände från Washington till Santiago. Groth medsände också ett kuvert som innehöll 1 000 dollar. Detta hade i slutet av februari inlämnats på ambassaden av hustrun till en SAS-purser, som tidigare hade varit stationerad i Santiago. Hon uppgav, att Du lämnat beloppet på Kastrups flygplats med hemställan att vidarebefordra det till en tjänsteman på ambassaden.

Man kan undra varför Åström driver historien med kuvertet så långt? Det enklaste hade varit att ge Harald en tillsägelse att han grovt brutit mot bestämmelserna och låtit ärendet stanna där, istället för att skriva runt till berörda parter, senare skriva till Harald och dra ut på det i oändlighet. Saken blev inte bättre för det.

”…Groth meddelade, att han orienterat Marambio om vad som förevarit. Skälet härtill är att enligt vad Groth också upplyst, det kuvert med 5 000, som du och jag diskuterade, i själva verket var avsett för honom, liksom också det med SAS-purserns hustru anlända beloppet. Marambio har sagt Groth, att han tidigare erhållit penningförsändelser.
För att bli i tillfälle att, som jag gärna vill, klara ut saken så snabbt och så snyggt som möjligt, vore jag Dig mycket tacksam för Dina kommentarer till ovanstående…”

Jag undrar hur Harald svarade Åström, om han överhuvudtaget svarade. Jag har inte lyckats hitta något brev. Jag är övertygad om att saken klarades ut muntligen. Harald fick igen pengarna från Santiago två månader senare när han träffade Åström, men dessförinnan hade han hunnit träffa utrikesministern två gånger och kanske tagit upp saken med honom. Det måste ha varit ett frostigt möte med Åström.

Jag undrar hur Harald kunde förklara så uppenbara lögner och varför han kom med så genomskinliga undanflykter. Det hade varit, som alltid, bättre att tala sanning från början.

För det första var det aldrig Figueroa, som var mottagaren, utan den tvivelaktige Max Marambio. För det andra var det inte 1 000 dollar i kuvertet, som Harald påstod, utan 5 000, som han säkert visste och historien om de dubbla kuverten med Leifland som avsändare är helt otrolig.

Och varifrån kom pengarna? Historien med den amerikanske fackföreningsledaren låter lite väl bra. Jag har tittat i Haralds fickalmanacka och där kan jag inte se att han träffat någon amerikansk fackföreningsman. Han brukade alltid skriva upp alla han träffade. De två dagarna han var i Washington träffade han bara Leiflands och Deeda Blair på Kennedy Center. Han kom ursprungligen från Kuba, där han varit i två veckor och träffat högt uppsatta kubaner och chilenska solidaritetsgrupper. Jag känner till Haralds förmåga att erbjuda sig att fixa saker och han erbjöd sig nog att skicka pengar till Chile för att finansiera kampen mot Pinochet.

Till detta kom kuvertet från SAS-pursern, som i och för sig inte var emot reglerna, men som tidigare inte varit med i diskussionerna. Harald sade med säkerhet att det är enda gången han har skickat pengar i kuriren, medan Marambio säger att han tagit emot penningförsändelser tidigare.
Harald som själv i alla år var hysteriskt noga med kuriren och dess regler, bröt själv på ett nästan lättsamt och nonchalant sätt den nästan heligaste regeln: att inte skicka med pengar. Överhuvudtaget är det något magiskt och heligt över kuriren på UD.
Frågan är om Marambio skickade vidare pengarna till behövande eller att de stannade i hans egna stora fickor? Kanske det blev ett startkapital till hans nya affärer? – Ibland var Harald lite väl naiv när det gällde människor.

Sverker Åström lade in en Brasklapp i slutet av sitt förödande brev. Om det var ett sätt att muntra upp Harald eller göra brevet lite snyggare i arkivet vet jag inte, men det ser krystat och tillgjort ut:
”… Jag vill för övrigt, innan jag slutar det här brevet, än en gång säga med vilken sympati och ofta beundran vi följde Din verksamhet under hösten i Santiago till skydd för flyktingar av olika kategorier. Jag antar, att du i detta besvärliga arbete måste ha känt det som en styrka att Du i detta besvärliga arbete måste ha känt det som en styrka att Du hela tiden, alltifrån övertagandet av kubanska intressena till Din avresa, hade förståelse och stöd från dem därhemma som sysslade med frågan – kamraterna i departementet, de två utrikesministrarna och regeringen i övrigt…”

Dessa rader är verkligen höjden av hyckleri! – Skrivna av en man som hela tiden motarbetade Harald och även ville kalla hem honom. Som jag tidigare har skrivit, hade Harald stöd av de yngre medarbetarna, vilket bl.a. har intygats av Rolf Ekeus, som var sekreterare åt Christer Wickman, när han var utrikesminister, men motståndet var massivt från jämnåriga kolleger. Wachtmeister framstår i sammanhanget nästan som sympatisk, eftersom han öppet visade sin motvilja mot Harald, vilket är betydligt hederligare än Åströms falska smilande i brevet.
Harald klarade sig eftersom han hade talat med Olof Palme varje dag under den första kritiska tiden i Chile och hade dennes stöd. Annars hade Harald blivit hemkallad ganska snabbt.

Historien med pengarna var inte bra för hans anseende på UD . Den spreds säkert ut bland korridorer och tjänsterum med ryktets fart och bidrog säkert till att han inte kunde få topposterna utan skyfflades iväg till Algeriet.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Harald Edelstam, Harald Edelstams Arkiv
Leif Leifland, compunews.com
Sverker Åström, kingmagazine.se
Harald Edelstam 1970, Harald Edelstams Arkiv

Den Svarta Nejlikan – de förlorade möjligheternas bok.

2009-07-02T10:54:00.000-07:00

Eller spelet bakom en biografi

Mats Fors, mannen som skrev manuset till den halvfiktiva, enligt min mening, totalt misslyckade, filmen om min fader Harald Edelstam, har nu kommit ut med en biografi om honom.
En av Haralds gamla medarbetare kallade filmen för de förlorade möjligheternas film och jag vill kalla biografin för de förlorade möjligheternas bok.

När jag läste på universitetet i Lund och skrev avhandlingar och uppsatser, fick vi alltid en opponent på halsen. Han/hon skulle lusläsa våra alster och komma med kritik. Hade man tur var opponenten ointresserad och illa påläst och då fick man igenom sitt verk, men hade man otur var opponenten väl påläst och sågade alstret fullständigt. – I detta fall har Fors otur eftersom opponenten är mycket påläst och dessutom son till föremålet för Fors kärlek, ambassadören Harald Edelstam.

Men hur kommer det sig att jag anser mig själv vara så påläst? – Jo, jag har själv skrivit en bok om min fader Harald. Jag hade otur och Mats Fors hann före mig med några månader. Utan att förhäva mig, kan jag påstå att min bok ligger på en helt annan nivå än Fors bok. Orsaken är att Harald gav mig alla sina papper innan han dog. Visserligen förstörde han (eller hans tredje fru) mängder med privata brev, men åtskilligt finns kvar, inklusive en rad tal och officiella brev. Han förde också bok i sina fickalmanackor under 25 år, vilket gör att jag har kunnat hålla reda på hans göranden och låtanden nästan för var dag. Särskilt intressant är då almanackan från 1973 i Chile när jag kan följa honom i detalj. Den finns nu utställd på Armémuseum. Jag har dessutom intervjuat viktiga personer som idag är döda.

Men jag har också fått min moders dagböcker från 18 års äktenskap, som är mycket avslöjande. De hade ett stormigt äktenskap med notorisk otrohet på båda sidor, men de hade också, mellan varven, ett intensivt liv under kriget, i Rom, Berlin och Oslo. De var båda i 20-30 års åldern och hade precis gjort sig fria från strama familjeband. Båda hade bra ekonomi och kastades in i den ångestfyllda nöjesvärlden i Rom och Berlin. I det ockuperade Norge var det av förklarliga skäl inget hålligång, men umgänget hemma hos familjen Edelstam var ändå intensivt. Vänner har vittnat om hur det var som en oas där man kunde lyssna på radio, läsa förbjudna tidningar och för en gångs skull äta sig mätt. Louise skildrar också familjelivet och alla resor och bråk under de sista 10 årens äktenskap fram till 1957.
Sedan tillkommer faktum att jag är hans son och levde med honom i 43 år. Jag känner honom väl med alla hans brister och förtjänster och jag har varit på de flesta ställen han har varit. Chile är undantaget.

Jag började skriva om Harald några år efter hans död och gjorde det mer som ett hobbyprojekt. Jag fick de första kapitlen klara ganska snabbt efter forskning på Riksarkivet och resor till Tyskland där jag intervjuade gamla vänner till mina föräldrar. Mitt skrivande var inte särskilt populärt inom familjen, man var väl oroliga för att skelett i garderoben skulle stiga fram.
Min brorson Fabian visade dock ett enormt intresse för mina första kapitel. Han tjatade och tjatade att få läsa dem. Jag var inte särskilt road av tanken. Till sist gav jag med mig mot ett heligt löfte att han inte fick lämna ut något av texten. Som tack för min vänlighet och stora gästfrihet under åren, så lämnade han genast ut texten till ambassadören Ingmar Lindahl, som skrev ett långt avsnitt om Harald i boken ”Svenska diplomatprofiler i Sverige under 1900-talet”.

Min förvåning blev stor när jag upptäckte delar av min text i boken. Bl.a. citerades en del brev som finns i min ägo och ett personligt brev, ställt till mig, från Haralds f.d.svägerska, Gloria von Schubert, där hon beskrev mina föräldrars liv i Berlin under kriget.
I Lindahls källhänvisning står det ”Fabian Edelstams anteckningar”, Lindahl måste ha vetat att Fabian inte skrivit texten själv, vilket jag idag kallar för plagiat. Min text kommer också upp i Fors bok, vilket inte är så konstigt, eftersom han använt Lindahls text som källa. Där ser man hur det går till i vissa kretsar.

Även om en del i familjen inte var så förtjusta i mitt skrivande, så svarade flera på frågor och jag kunde få lite stoff. Min bror Hans ställde faktiskt upp med kopior av brev, lite foton och lite uppgifter om Algeriet, där han bodde med Harald i flera år. Min äldste bror Carl ställde däremot inte upp. Han var fientligt inställd till projektet och påstod att han inte kom ihåg något. Breven från Harald hade han slängt och några foton fick jag aldrig se. Carl visste mycket om Haralds vistelse i Guatemala, eftersom han bodde hos där i flera år, hemma hos Harald. – Jag tyckte att det var en väldigt trist inställning, men tröstade mig med att han inte hade haft särskilt bra relationer med Harald och kanske ville glömma det hela. Allt för familjefridens skull.

Arbetet med boken gick långsamt, eftersom skrivandet låg nere i flera perioder, då jag sysslade med annat. För några år sedan fick jag höra att Mats Fors, en person jag aldrig hade hört talas om förut, hade börjat intervjua familjen. Jag ringde mina bröder och vädjade, flera gånger, att de inte skulle lämna ut något om Harald. – Visst, visst, vi lovar att inte säga något.
Jag visste att om de inte berättade något, skulle Fors ha mycket svårt att skriva en biografi om Harald. Det fanns inte mycket att gå på.

Oturligt nog hann Fors före mig med några månader och fick ut sin bok. När jag läste den upptäckte jag att mina bröder hade gått bakom min rygg och berättat allt de visste. Carl, som hade ”glömt” allt, vaknade plötsligt upp ur sin minnesförlust och visade sig ha ett häpnadsväckande gott minne, likaså Hans. Carls bortslängda brev trollades fram i all hast och en mängd bilder regnade, som manna från himmelen.
Innan Harald dog hade Carl dammsugit alla Haralds lösa foton och familjealbum och fotograferat av dem. Nu kom allt hans arbete väl till pass.
Bland de bilder som finns publicerade i Fors bok finns en serie foton från fotbollskriget 1969. De är publicerade utan att ange fotografen, Henry Unger, och heller inte med dennes tillstånd. Många foton har dessutom helt felaktiga bildtexter.

Jag var chockad. Min bok är död för ett bra slag framöver, inget förlag vill ta i den med tång, även om den är tusen gånger mer intressant och mer spännande är Fors trista bok.
Men varför torpederade mina bröder mitt projekt? Varför denna illojalitet mot sin bror?
Jag har funderat på saken och kommit fram till ett rimligt svar. Först och främst handlar det om de gamla vanliga ingredienserna i en syskonrelation: Rivalitet och svartsjuka. Jag gjorde något som inte de gjorde. Vår relation har periodvis varit väldigt dålig, särskilt efter Haralds bortgång. Han höll ihop oss, eftersom han visste var problemen låg. Efter hans bortgång föll vår relation ihop som ett korthus.

Det viktigaste skälet är dock att mina bröder kunde kontrollera vilken information om Harald, som kom ut. Mig kunde de inte kontrollera. Jag visste lika mycket som de, om inte mer, eftersom jag hade dagböcker och brev. Som son, kunde jag också kosta på mig att ha en långt mer kritisk hållning till Harald och vad han hade gjort, än den helt okände, okritiske Mats Fors, som snällt skrev vad de ville.
Inga pinsamheter skulle få komma ut, som när Carl, under ett raseriutbrott, slog ned Harald på ambassaden i Guatemala. Kanske en hämnd för att han själv fick mycket stryk av Harald när han var liten (jag fick också stryk). Eller den familjekäre Haralds förtvivlan över att Hans, under alla år, vägrade ta hand om sin lille son Fabian, som ofta stod utanför hans dörr och skrek och grät.

Resultatet är att Fors biografi om Harald blev en utvattnad, noga filtrerad berättelse med tillrättalagda detaljer om hans liv. Mycket litet skrivs om Haralds personliga liv och de viktiga personer som omgav honom, hans tre misslyckade äktenskap och alla konstiga turer på UD. Jag skulle knappt vilja kalla den en biografi, eftersom den brister på så många ställen och hur det vimlar av faktafel i texten. När jag läser boken brister jag nästan ut i skratt (på fel ställen), när jag upptäcker hur mycket som saknas och vilket fuskverk Mats Fors bok är.
En festlig detalj, som visar hur dålig research Fors har gjort, är att han påstår att Harald gick i Broms skola när han var liten. Fru Broms var förmodligen i tonåren då och den som gick i Broms var jag själv och då i kungens klass. Harald gick i själva verket i Brummerska skolan, som låg på Johannesgatan 18, där Stockholm International School ligger idag.

Frånvaron av min moder Louise är en förlorad möjlighet. Var finns Louises stora familjer von Rosen och Wikström, som spelade så stor roll i Haralds liv? Han hade aldrig kunnat knyta så många kontakter i Berlin, under kriget, eller klarat sig så länge undan död eller arrestation i Oslo, om han inte hade haft familjen von Rosen bakom sig. Göring ansåg att von Rosens var hans egen familj, genom kopplingen av hans älskade hustru Karin Fock. Louise träffade Göring flera gånger på Capri och svenska ambassaden före kriget och hennes farbror Adolf var diplomat i Berlin. Harald påstod senare att han kört Görings leksakståg på Carinhall, vilket jag har svårt att tro på. Även Hitler var imponerad av familjen von Rosen och kände Karin Fock och hennes syster Mary som var gift med Eric von Rosen. Hans utsåg Karin till partiets maskot under kampåren och var mycket engagerad i Görings sorg efter hennes död.

Fors spekulerar i att Harald skulle ha något att göra med motståndsrörelsen mot Hitler. Där är han ute på hal is. Harald kom i kontakt med tyska generalstaben via en av sina väninnor, som hade en bror, som var adjutant till en av de stora generalerna. Där fanns många som var emot Hitler, liksom de flesta av hans kolleger på Auswärtiges Amt (tyska UD). Eftersom nästan alla motståndare åkte fast efter attentatet mot Hitler är det inte underligt att många av hans vänner försvann. Haralds vän, generalen, klarade sig som genom att under och sattes i Buchenwald och kunde sedan fly i krigsslutet, när fångarna övermannade SS vid italienska gränsen.

Skildringen av Haralds tid i Oslo är mycket tunn. Visserligen svämmar texten över av skildringar av motståndsrörelsens olika manövrar och olika namn på figurer haglar, men Harald kommer helt bort i sammanhanget.
Nu kommer en intressant fråga fram, som Fors överhuvudtaget inte har reflekterat över, nämligen Haralds egen trovärdighet. Jag har flera gånger haft anledning att ifrågasätta Haralds sanningshalt i olika äventyr, som han älskade att berätta. Fors ägnar ett helt kapitel om den kriminelle motståndsmannen Andersen, kallad Gulosten. Harald påstod alltid att Gulosten lurade sina offer till ett slakteri, där de senare togs av daga med en slaktmask. Det är en typisk historia som Harald förmodligen hört och har skarvat till. Det finns en rad av Haralds historier med tvivelaktig äkthet. Särskilt förbättrade han sina historier från Chile. Historien om hur Harald tog över Kubas ambassad är ett typiskt exempel på Haralds berättarglädje. Det gick inte alls till på det viset på Fors påstår, en rad vittnen har berättat det var betydligt mindre dramatiskt och att man egentligen förde regelrätta förhandlingar med diplomatiska kåren.
En annan intressant felaktighet är fritagningen av 54 Tupamaros. Harald var överhuvudtaget inte med vid själva fritagningen och den chilenske t.f. kommendanten Lavanderos blev inte avrättad av militären, utan blev skjuten av en kollega under ett fyllebråk på officersmässen under natten.

Personer som var oerhört viktiga för Harald förekommer överhuvud taget inte. Hans relation med sin svägerska Marianne Lewenhaupt och framför allt med hennes fyra döttrar tas inte upp, trots att flickorna betydde mycket mer för honom än vi söner. De var alltid med på somrarna och han brevväxlade med dem och besökte dem varje år.
Hans djupa vänskap med Thora Dardel och hennes barnbarn Denise (hans svärdotter) och Henry Unger som han också kom att betrakta som sina barn tas inte upp i denna bristfälliga bok.
Hans äktenskap med den ryska konstnärinnan Natascha behandlas knappt, trots all dramatik, de fula tricks och alla lögner som förekom. Tänk på historien om hur Natascha, för att snärja den godtrogne Harald, hittade på en historia om att hon hade fött tvillingar, som han var fader till. Hon skildrar dessa tvillingar i detalj i brev efter brev. Deras sjukdomar, karaktär och olika barnsköterskor och naturligtvis alla kostnader som han fick stå för. Harald trodde på denna historia ända till sin död, trots att han aldrig fick se dem.
I själva verket var hela historien en gigantisk bluff, som jag lyckades avslöja för flera år sedan. Natascha hade karaktär av en avancerad solochvårare.
Vad ser vi av Haralds desperata och smått patetiska jakt på en hustru under de sista åren på UD, en historia som faktiska har sina komiska poänger. Resultatet blev det sista äktenskapet, som han ångrade redan efter ett par månader.

Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ned om alla sakfel och missuppfattningar i denna bedrövliga bok. Det dåliga forskningsarbetet, bristen på källkritik och hur han har låtit sig manipuleras av mina bröder. Det märks att han inte har akademisk skolning.
Jag ser också att Fors går ut på nätet och skriver om historier om Harald, som är helt felaktiga.
Han erkänner på sin blog att boken om Harald är en kompromiss, vilket man, milt sagt, kan hålla med om. Min uppfattning är att om man inte har hela bilden skall man inte en skriva om den. Det handlar om hederlighet. Ernest Hemingway skrev att man måste vara hederlig som författare, både mot sig själv, mot ämnet man skriver om och mot läsarna. - Som jag ser det, så har Fors inte varit hederlig enligt de kriterier som Hemingway ställde upp.

Det är tragiskt att Mats Fors har misslyckats så kapitalt med en så intressant och mänsklig historia som min fader Harald representerar. Jag ser också boken som en förolämpning mot min faders namn och minne. Han var, med alla sina brister, en mycket värdig och diskret man. Han trängde aldrig sig på och tyckte att man inte skall göra sig märkvärdig, något som Mats Fors ständigt gör.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Louise, Harald, hunden Lalka och jag själv
Louise med Gestapo i Oslo 1944
Harald, Maianne Lewenhaupt och Louises stora kärlek Henning Astrup
Alla foton från Harald Edelstams Arkiv

test

2009-04-03T11:32:00.000-07:00

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Duis fringilla tristique felis. Quisque condimentum suscipit quam. Proin sit amet nisl nec enim commodo laoreet. Proin tincidunt, dolor sed hendrerit dapibus, arcu nisl tempus nunc, eget blandit elit urna ut velit. Nulla dolor pede, eleifend posuere, condimentum commodo. Vivamus rhoncus, neque in varius tincidunt, mauris mi scelerisque mauris consequat ante. Sed elit dui, bibendum sit amet, bibendum sed, aliquam id, mauris. Mauris consequat facilisis ante.

Paris-Tahiti-Paris i januari 2009

2009-01-31T09:06:00.000-08:00

I guideboken står det: att komma tillbaka till ett kallt och mörkt Paris efter en resa i Tahiti är riktigt svårt. Du kan inte längre gå i shorts och flip-flops, du kan inte längre dua vem som helst och parisarna är inte särskilt vänliga.
Allt det stämmer alltför väl.
Att resa 22 timmar för att komma till Paradiset på jorden är inte särskilt svårt…Man kommer snabbt in i flygplanets skyddade verkstad, där det största problemet är om man ska hinna se en eller två filmer eller om man ska ha vitt eller rött vin till maten.
Tyvärr vaknar man upp till verkligheten vid mellanlandningen i Los Angeles. Man skuffas runt av bryska vakter och tvingas lämna både fingeravtryck och utsättas för genomlysning av ögonen, innan man förpassas till en källarliknande gång med plaststolar för att invänta avgången till Papeete. Att detta dessutom sker vid midnatt gör inte upplevelsen särskilt roligare.

Nåväl, efter ytterligare åtta timmars flygning landar vi i ett sammetsmjukt mörker, mötta av blomsterkransar runt halsen och smäktande gitarr och ukelelemusik. Ia Orana - hej. Men, man är blek, svettig och inte särskilt road av uppståndelsen utan vill helst bara forslas till hotellet med air-condition och en säng med svala lakan.
Som tur är har vi valt ett hotell nära flygplatsen och snart sitter vi på vår balkong, nyduschade i varsin fräsch frottémorgonrock och med en liten whisky som sömnfösare.
Vi vaknar nästa morgon och ser ut över ett turkosblått hav och en vit sandstrand med spännande berg i bakgrunden.

Vår första anhalt är Papeete, huvudstaden i Tahiti. Vi tar oss in i staden med en s.k. truck. Det är en fantastisk uppfinning. Det är ett mellanting mellan buss och lastbil, med ett tak. Här möter man alla, barn, mammor med stora paket, surfare. Många med stora paket. Den stannar när man vill, man trycker bara på en stoppknapp! Man betalar när man går av. Trucken körs oftast av kvinnor, ofta sitter en tonåring bredvid, som tar betalt – ibland mannen, ibland med en baby i knät.
Papeete är franskt, men ändå inte. Alla skyltar är franska, polisen bär franska uniformer. Folk är glada, vänliga och överallt hör man skratt och fniss. Massor av flotta bilar – alla stannar så fort man närmar sig ett övergångsställe. Affärer, en salig blandning av exklusiva juvelerarbutiker med de berömda svarta pärlorna till ett hål i väggen, där man säljer hawaiskjortor storlek XL gånger 3 och 4. Ja, tyvärr tahitierna är stora, väldigt stora.
Mc Donalds har även hittat hit.

Vi går till marknaden där julgirlangerna fortfarande hänger kvar i solskenet. Här finns massor av fisk, fantastiska grönsaker, men också hawaiskjortor, pareos (ett tygstycke man sveper om sig på stranden), svarta pärlor och korgar.
Lätt svettiga och omtumlade hittar vi en uteservering och kan snart njuta av en Hinano, det inhemska ölet, som faktiskt är riktigt gott…

Vi stannar inte länge i Papeete utan bokar in oss på en av de mängder atoller som finns i den tahitiska övärlden. Dit kommer vi med inrikesflyget, fräscha små propellerplan som gör att man lätt förflyttar sig från ö till ö. Det är en fascinerande flygresa, vi flyger så lågt att vi lätt kan följa atollernas fascinerande uppbyggnad.

Vår första anhalt är Fakirawa, som tillhör Tuamotus ögrupp. Flygplatsen består av en enda start- och landningsbana och den skicklige piloten bromsar kraftigt för att vi inte ska hamna i vattnet fem meter utanför landningsbanan. Flygplatsen består av ett större skjul under tak, där alla glatt inväntar vänner som kommer på besök eller hemvändande barn som går i skola i Papeete. Många väntar också på paket av allehanda slag. Flyg och båt är enda transportmöjligheten för att frakta varor och båtarna kommer ofta bara en gång i veckan. Följden är att allt är mycket dyrt, egentligen den enda nackdelen i Polynesien.
Alla går klädda i shorts och flipflops och vi blir hämtade i jeep av Hugo, son till Joachim, som äger pensionen där vi ska bo.
Han duar oss, och vi som bor i Frankrike och inte alls är vana vid detta, har litet svårt att dua tillbaka.

Vi kommer fram till pensionen efter fem minuter och vi blir glatt överraskade. Vår hydda ligger 5 meter från en vit sandstrand och ett turkosblått hav. Vi får en stor säng under ett moskito-nät, en fläkt i taket och ett litet badrum med dusch med kallt vatten. Till hyddan hör en vacker liten terrass där vi kan sitta och skriva och läsa. Havaiki, som vår pension heter, kommer att vara vårt hem under fem dagar.
Joachim, vår värd, är fransman, hans hustru är tahitiska och hon bor med deras två yngre barn i Papeete, där barnen går i skola.

Förutom att driva pensionen äger Joachim en ostronodling. Här produceras de berömda svarta pärlorna som är Tahitis kännetecken. Överallt odlas pärlor och många odlare har blivit upplärda av skickliga japaner. Att föra in den lilla främmande kropp, som en dag ska bli en pärla, kräver stor skicklighet och är ett mycket välbetalt arbete. Vi får en dag se, hur det går till och jag får välja ett ostron, som levt i havet i två år. Joachim öppnar det och befriar försiktigt den svarta pärlan. Den skimrar i svart och mörkgrönt och han lovar att förse den med ett hänge, så att jag kan bära den i en kedja om halsen.
Många fransmän lever på detta sätt. Vill man slå sig ner här i paradiset är det svårt, om man inte har infödd släkt. Marken ägs av tahitier och går i arv. Många som har pensionat här, hyr marken och äger bara huset.

Vattnet är en bristvara på öarna och de flesta hus har stora tankar där man samlar upp regnvattnet. Vi är där under regnperioden, vilket innebär att det när som helst kan komma ett ljummet störtregn som upphör efter två minuter. Regnen är väldigt lokala, det kan regna på ena sidan gatan och inte på den andra…
Havet är ljummet, det är långgrunt, överallt simmar vackra fiskar men vi får simma försiktigt för att inte göra oss illa på alla koraller. Vi har tur, det är lågsäsong och vi är nästan ensamma på pensionatet.
Vi läser, skriver och cyklar runt för att utforska ön. Det finns faktiskt cykelbanor! Enda faran, man får se upp för fallande kokosnötter! Alla hälsar glatt och vi känner oss väldigt välkomna.

Dagarna går förvånansvärt fort, de avbryts bara av Eriks dyklektioner. Tidigt på morgnarna blir vi körda till ett litet dykcenter, Erik blir tilldelad våtdräkt, väst och tyngder och sedan körs vi i båt ut till lagunen. Där får Erik undervisning och försvinner snart ner i ”Le Grand Bleu”.
Jag väntar i båten, iförd hatt och solglasögon – solen är väldigt stark och man håller sig helst i skuggan.

Efter en halvtimme flyter en salig man upp till ytan – Eriks första dyklektion har gått som en dans. Jag får veta allt, om hur man gör, men lockas trots det, inte till att försöka. Det är underbart bara att sitta i den lilla båten omgiven av detta fantastiska hav.

Vi lämnar så småningom Fakarawa för att flyga till nästa ö – Rangiora – ännu ett dykparadis. Här bor vi också vid havet – denna gång med dusch med varmvatten! Men havet här är fullt av strömmar och svårt att simma i.
I stället blir vi belönade med delfinuppvisning! Vi bor vid ett pass mellan två öar och varje eftermiddag kan vi njuta av delfinernas hopp i vågorna. De är otroligt graciösa och vi tillbringar timmar med att se på dem. En stor båt passerar och delfinerna utnyttjar vågorna till att dyka framför den.
Vi har redan tidigare fått lära oss att delfinerna inte leker! Deras hopp i vågorna är ett sätt att bli kvitt småkryp i deras hud – de kan ju inte klia sig!

Vi bor hos Josephine, en elegant fransyska, som driver pensionen. Vi tar en punschdrink som apéritif medan mörkret sakta faller. Middagarna dukas upp med olika vackra dukar och porslin varje kväll och borden är överdådigt dekorerade med exotiska blommor. Detta görs av Ting – en man klädd till kvinna. Han är en s.k. rae rae – en transvestit. Man ser dem ofta i Papeete. Enligt de första utforskarna har rae rae alltid funnits. Enligt legenden kläddes alltid det tredje barnet ut till kvinna.
De är accepterade överallt och är väldigt raffinerade i sin smak och arbetar ofta på hotellen, där de är eftersökta eftersom de är väldigt serviceinriktade.
Vi njuter av den ljumma kvällen och efter middagen tänds vattnet upp av starka lampor utanför restauranten. Nu kan vi se hajar och fiskar jaga fram i vattnet – det är ett fascinerande skådespel som utspelar sig strax nedanför våra fötter.
Så småningom vaggas vi till sömns av oceanen som brusar utanför den lilla hyddans väggar och av takfläktens lugnande ljud.

Ännu en dag med dykning och rofylld läsning på verandan väntar oss i detta paradis på jorden…

Skrivet av Gunnela Edelstam
Foton av Erik

Kauhajoki – En lysande svensk seger!

2008-09-25T08:47:00.000-07:00

Den tragiska skolmassakern i den finska orten Kauhajoki, har åter satt fokus på detta lilla samhälle. Det är inte första gången en skottlossnig äger rum där. För nästan exakt 200 år sedan, den 10 augusti 1808,vann den svenske generalen Georg Carl von Döbeln en avgörande seger över en stor rysk styrka under general Usjakov. Kauhajoki är till och med nämnt i ”Fänrik Ståls Sägner” av J.L. Runeberg.

General von Döbeln ( 1758 – 1820) var vid tiden chef för 2:a brigaden, där bl.a. Björneborgs regemente ingick. Han hade månaderna innan deltagit med stor utmärkelse och tapperhet i flera drabbningar, Yppäri, Viiret och Pyhäjoki. Med sin brigad segrade han vid Siikajoki den 18 april, intog Nykarleby den 24 juni och besegrade ryssarna i grunden vid Lappo den 14 juli. För den segern belönades han med den magnifika utmärkelsen, riddare med stora korset av svärdsorden. (Den siste som fick denna höga orden var faktiskt riksmarskalken Hermann Göring.)

På kvällen den 29 juli sändes von Döbeln iväg från den stillastående svenska armén vid Lappo för att förena sig med von Otters styrka och skydda den högra flanken. von Otters uppgift var att stödja resningen i kusttrakten, men han hade just blivit besegrad vid Bötom samma dag och slickade sina sår. Efter en nattmarsch på över 40 km undsatte han von Otter vi Kurikka den 30 juli och kunde sedan tåga fram mot Kauhajoki dit han anlände den 10 augusti. Det kom att bli en av von Döbelns viktigaste segrar.

Vid Kauhajoki visade von Döbeln både sitt heta temperament och sin kallblodighet, när han genast kastade fram sina styrkor mot en överlägsen motståndare, ursinnig över den ryska arméns plundringar och övergrepp mot civilbefolkningen. Slaget varade i nio timmar och blev en av de bäst beredda och genomförda under hela kriget. Ett ögonvittne sade: ”Striden genomfördes som på en exercisplats…”
Det sägs att när ryssarna kom genom den första linjen hoppade von Döbeln upp på en milsten som fanns bredvid honom. Han ropade till ryssarna: "Spring till helvetet, ni fördömde, och erhåll er belöning! Här står jag och här skall jag falla! Här ser ni mitt monument!".
Döbeln blev snart sjuk av all ansträngning, men tvingades upp när ryssen närmade sig. Således besegrade han igen den ryska armén, denna gång vid Juutas den 12 september, en lysande seger som egentligen inte betydde något eftersom huvudarmén blev slagen dagen efter vid Oravais.

Den svensk-finska armén retirerade och vann sin sista seger vid Virta bro, vid Idensalmi kyrkby. Det blev en lysande seger, där min farfars farfars far, översten Gustaf Fahlander, var en av befälhavarna under Sandels.
Under tiden hade von Döbeln blivit utnämnd till befälhavare på Åland. Finland utrymdes den 13 december 1808 och strider fortsatte i Sverige tills det olyckliga och misskötta kriget slutade med ett sista stillestånd den 2 september 1809

Georg Carl von Döbeln var sin tids karlakarl och hjälte av stora mått, vilket han också hade täckning för. Hans personlighet har i alla tider fängslat oss, med sin intensiva blick under det svarta pannbandet, den lysande strategen, men också den uppslagsrike och finurlige taktikern. Men han var också känslig och hade lätt såväl till tårar som till vrede och var en kvinnokarl av Guds nåde. Hans stora kärlek var Gustaf III:s gunstling och sedermera lynchade Axel von Fersens syster, Sofie Piper. Men det blev aldrig något. Döbeln ansågs inte fin nog.
Döbeln var utan tvekan en av de skickligaste befälhavarna under det olyckliga kriget. Det sägs att om den oduglige defaitisten och överbefälhavaren i Finland, Klingspor, hade bytts ut mot von Döbeln, så hade Sverige vunnit kriget.

Skrivet av Erik Edelstam
Illustrationer av Albert Edelfeldt lånade av www.markesaret1809.se

El Clavel Negro - El embajador, la películala y la historia

2008-06-24T15:48:00.000-07:00

En tres únicas funciones, fue exhibida en Cinemateca Carnelli una
película que intenta, según sus realizadores Asa Faringer y Ulf
Hultberg, recrear las acciones protagonizadas por quien era embajador
de Suecia en Chile, Harald Edelstam, durante el golpe de Estado de
1973. Esas acciones que salvaron la vida de muchos chilenos y
uruguayos, al igual que la personalidad del embajador, están en la
película falseadas y rebajadas, denuncian el hijo de Edelstam, Erik, y
Mirtha Fernández Pucurull, una de las personas rescatadas entonces por
el embajador.

En una sala repleta, con muchas caras conocidas de militantes y ex
exiliados, entre ellos unos cuantos que se salvaron gracias al
embajador Edelstam, fue presentada y proyectada El clavel negro. Ex
profeso no leí, antes de verla, ni la carta de Erik Edelstam, ni la de
Mirtha Fernández Pucurull, que sabía contrarias al filme, para intentar
enfrentarme a él sin preconceptos.
Pero cuesta entender tal resultado, a cargo de suecos, gente que tiene
a sus espaldas una sólida tradición de cine. Edelstam parece condenado
al no reconocimiento público, o a un reconocimiento inadecuado. En un
artículo publicado por Erik Edelstam en el diario Expressen, de Suecia,
éste recuerda que su padre no sólo salvó miles de vidas en Chile sino
también, mucho antes, durante la Segunda Guerra Mundial en la Noruega
ocupada por los nazis. (Sumando todos, muchos más que Schindler.) Y que
ni entonces ni en los años setenta recibió el apoyo y la comprensión de
sus colegas de ministerio, siendo, al revés, aislado y confinado a
³cargos-castigo². Esta película ³en su memoria², pobremente ejecutada y
peor actuada, transparenta en cada plano, en la definición de
personajes (?), en los diálogos, que la operación de ³dramatización² y
³ficcionalización² de ³hechos reales² fue realizada con la intención de
colorear y popularizar una historia que no necesitaba pinceles, menos
aun tan chambones. La ficción corrigiendo a la realidad, y mal. Un
embajador rubio y guapo habla en inglés, los que interpretan a chilenos
o uruguayos también pero con acento sudamericano, o dicen alguna cosa
en español, todos los ambientes oficiales y la sede de la embajada son
de una precariedad no creíble, las calles son pocas y casi siempre
vacías, hay golpes bajos de sentimentalismo calculado. No sólo le
inventan a Edelstam un romance con Consuelo sino también otro en el
pasado, y con resabios culposos. Parece una película de un país sin
cine que copia mal a Hollywood, hecha a puro voluntarismo, que no sólo
no puede sortear las dificultades de la recreación de época o de las
escenas de masas, sino tampoco lo que es más grave buscar la esencia
dramática y moral de tiempos borrascosos y de personajes y situaciones
al límite.
Ese hombre se merecía otra película.

Carta de Erik H Edelstam
El clavel negro, un ejemplo de falsificación de la historia

Fui contactado un par de años atrás por el realizador sueco Ulf
Hultberg, quien me envió un guión sobre mi padre y sus acciones en
Santiago, durante el golpe de Estado de la Junta chilena. Como en esa
época yo estaba en plena investigación para la biografía de mi padre
que acabo de terminar, sabía perfectamente lo que pasó en Santiago.
El guión era un desastre y no representaba para nada los hechos
reales. Era una tonta historia sobre un embajador sueco llamado Harald
Edelstam, quien mariposeaba con mujeres y llevaba adelante actos
heroicos. Le respondí al realizador que no quería participar en el
proyecto y me negué a darle la aprobación de la familia Edelstam. El
señor Hultberg dijo que mi padre era una persona pública y que mi
familia tenía que tolerar cualquier cosa que él hiciera.
Insistió en continuar e hizo la película, que tuvo su primera
proyección en Suecia el otoño pasado. Vi la película y realmente fui
shockeado por la mala calidad y lo malo de la historia. Tuve la
impresión de que el señor Hultberg y el actor que representó a mi
padre, Michael Nyquist, literalmente no habían hecho investigación
alguna.
Por supuesto, había un embajador llamado Edelstam, la embajada cubana,
una mujer enferma secuestrada por los militares, y había un golpe de
Estado en Chile. Pero eso era todo lo real [Š]. El resto era
completamente falso. Nada se corresponde con la realidad. De hecho, la
realidad fue mucho más dramática. Las persecuciones en los autos, los
hechos dramáticos en la embajada cubana, la liberación de los 54
tupamaros en el Estadio Nacional, la muerte del militar Lavanderos, la
intensa lucha del personal de la embajada sueca con mi padre en la
primera línea, quien trató de proteger a Mirtha Fernández Pucurull
(Malena) en el hospital, la llegada de la ³Payita² y finalmente la
declaración de ³persona no grata² y la posterior expulsión. Cómo los
realizadores pudieron creer que su pésima investigación y confusa
ficción podrían llegar a ser superiores a la excitante y dramática
realidad, sigue siendo un misterio para mí.
Escribí un artículo crítico en la prensa sueca, y el guionista, el
señor Fors, argumentó que le había parecido mejor y más interesante
hacer una ficción sobre mi padre. Desde mi punto de vista es un camino
fácil para evitar la difícil tarea de representar los hechos reales. La
historia de Fors y Hultberg es de hecho muy tonta y sin ningún
objetivo. Uno nunca sabe quién es quién y qué papel interpretan.
Mezclaron a la secretaria de Allende, Miriam Contreras, alias la
Payita, con la fugitiva tupamara Mirtha Fernández [Š] e hicieron de
esta extraña persona la amante de mi padre.
El señor Nyquist, que interpreta a mi padre, admitió que no había
hecho ninguna investigación sobre el personaje y su comportamiento.
Nyquist camina como un muñeco rígido, hablando inglés y diciendo
tonterías de manera afectada y pomposa. Mi pobre padre se hubiera
desmayado si hubiera visto este deplorable personaje. [Š]
Pienso que esta película clase B es un insulto al honor y la memoria
de mi padre y a nuestra familia. Pero la película fue rechazada por la
crítica y tuvo poca permanencia en los cines. Salió en dvd después de
seis meses.
Mi padre nunca fue honrado por Chile, excepto por una orden, y nunca
por Suecia. El único país que lo honró fue Uruguay con un memorial y un
parque con su nombre.
Algunos chilenos agradecidos han comenzado a crear una Fundación
Harald Edelstam, para otorgar un premio anual. Por favor visite el
sitio: www.haraldedelstam.cl apóyenos.

Erik H Edelstam

En el Sur se viven las tragedias, en el Norte se hacen las comedias

Los que conocimos a Harald y convivimos con él durante los
trágicos acontecimientos en Chile, y muchos a quienes él nos salvó la
vida, quedamos perplejos ante esta película, porque El clavel negro es
una afrenta a Harald, y no sólo a él.
En la película no se hace más que reproducir los valores de la
dictadura, como puede confirmarse remitiéndose a un número de fines del
73 de la revista chilena Ercilla, vocera de la Junta Militar, en el que
se esboza un argumento por demás peyorativo bajo el título de ³El
embajador y la guerrillera². Y en este argumento parece ser que se
basaron los realizadores, reproduciendo los valores de los fascistas.
¿Esa es la idea que se formaron de Harald los realizadores y la que
están trasmitiendo a su pueblo, a los jóvenes y al mundo? Mostrar a
Harald poco menos que como un acosador de mujeres, duro, prepotente,
siempre acicalado como recién salido de un spa, blandiendo un pasaporte
y siempre a los gritos, excepto con las mujeres. ¿Y dónde está el
hombre verdadero? El que a pesar de que su país no tenía un acuerdo con
Chile para aceptar refugiados, él lo instrumenta. Decisión que
implicaba una fuerte convicción, temple, además de mucha astucia,
coraje, sutileza y decisión para organizar aquellos tremendos
operativos, y ni qué decir que un buen conocimiento del enemigo, que
sólo se adquiere con la experiencia que él tuvo, salvando vidas durante
el nazismo.
Me pregunto si el o los hacedores de esta grotesca farsa
cinematográfica no tuvieron o no buscaron asesores que los aproximaran
al personaje sin dejarlo en ridículo. La familia existe, y a pesar de
los 35 años transcurridos sobrevivimos varios de los protagonistas,
aquellos cuyos nombres el director dice haber cambiado para proteger la
identidad ³y la reputación de las personas involucradas². [Š]

¿Y EL PUEBLO DÓNDE ESTÁ? ¿En esa esmirriada fila de personas, que
parecen esperar turno a la puerta de un ministerio? ¿Dónde la
efervescencia de los días previos al golpe, las manifestaciones, el
clímax que se vivía en las calles y en todas partes? ¿Y aquellas largas
y peleadas colas? Filas en las que además de ir a buscar alimentos eran
de una conmoción que sólo despierta el hambre, y mientras unos
protestaban, otros, además de comprar alguna cosita, las tomábamos como
trincheras, explicándole a la gente que no entendía, o era enviada para
agitar, el papel de los pequeños acaparadores (algunos involuntarios)
el porqué de la falta de alimentos y de todo lo básico y,
especialmente, el carácter de la huelga de los transportistas. De la
itt, ni hablar. [Š]
Y también, entre las decenas de interrogantes, ¿es pura mala fe o
falta de imaginación nombrar Consuelo a la ³comandante² de la película?
Pues muy bien sabían los directores que Consuelo era mi seudónimo,
además del nombre de mi documentación falsa y que me permitió zafar
hasta que la verdadera Consuelo se presentó a la prensa en Uruguay y a
partir de ahí la situación se volvió indescriptible mientras me
tuvieron encarcelada.
Por último, la poco original frutilla de la torta: ³la pareja² llega
al aeropuerto, manejando él, y parten tranquilamente como en viaje de
luna de miel en una historia de Corín Tellado. Cuando ambos operativos
de salida, el de Consuelo primero, y el de Harald al ser declarado
persona no grata, se realizaron bajo procedimientos de control,
vigilancia y seguridad excepcionales.
Sé que muchos dirán que basta cambiar un dato o un nombre de la
realidad para que ésta sea considerada ficción. Como basta permanecer
callados para que los de siempre cuenten las historias y nos roben y
estafen nuestro patrimonio: la dignidad y la memoria.

Mirtha Fernández Pucurull
(Malena/Consuelo)

* Las cartas de Erik Edelstam y de Mirtha Fernández Pucurull son
reproducidas fragmentariamente, por razones de espacio.

Photos: Private and rodandocine.com

Raoul Wallenberg, Harald Edelstam and The Black Pimpernel in Vancouver

2008-01-25T10:09:00.001-08:00

The 20th of January, the distinguished Swedish consul in Vancouver, Anders Neumüller, arranged a screening of the film “The Black Pimpernel”, about the Swedish diplomat Harald Edelstam, who saved numerous lives in Chile in 1973. It was the Raoul Wallenberg Day.
Before the screening two speeches were held, one small from me, Erik Edelstam, about the film and my father( held by Anders) and the other, a fantastic speech, by Ana Policzer, a daughter from a Holocaust survivor. Read the invitation:

(Vancouver, January 2, 2008) - On Sunday January 20, the Swedish, Jewish and Chilean communities will pay tribute to the Swedish hero Raoul Wallenberg with a first time showing in Canada of The Black Pimpernel at the Vancity Theatre, the cinema of the Vancouver Film Festival. The movie, that premiered in Europe and South America this fall, is about the Swedish Ambassador HaraldEdelstam who emerged as a hero during the 1973 military coup in Chile - in the spirit of Wallenberg - when he saved innocent people from execution while calling for humanity, justice and dignity to prevail.

Raoul Wallenberg was a Swedish diplomat who saved the lives of as many as a hundred thousand people condemned to certain death by the Nazis during World War II. He disappeared on January 17, 1945, in Hungary and was subsequently imprisoned in the Soviet Union. The fate of Wallenberg, who is an honorary citizen of Canada, USA and Israel and who would have celebrated his 96th birthday this year, remains in a cloud of mystery. In Vancouver Raoul Wallenberg has been honoured with a plaque in Queen Elizaberth Park and the City of Vancouver has followed the example of so many places around the world by proclaiming a "Raoul Wallenberg Day" in January, around the time of his disappearance.

The speech by Erik Edelstam

The Swedish consul and my old schooltime friend, Anders Neumüller, asked me to write something about my father, Harald Edelstam, who is going to appear in the film you will see this evening. Since Anders is not only a good friend, but a very, very, good friend, I naturally jumped on the bandwagon to help him out to explain a little about the film, called The Black Pimpernel.

This nickname was given to Harald Edelstam during the war, by the distinguished Norwegian painter Henrik Sørensen, who thought about the film of the Red Pimpernel with Leslie Howard, that had had come out just before the war and became a success. The Black Pimpernel, referred to his very dark hair, a reminder of our “arrière grand mere”, who came from Kerala in India, a connection that we, in the Edelstam family, are immensely proud of.

My father Harald, let’s call him that, for all the simplicity, was a very modest man, who hated to show off and to be pretentious, except when there was something very urgent, like the brutality of the Pinochet Junta in Chile. He wanted to wake up the world and spread the information what really happened there. At the time nobody really knew what was going on in the prisons, torture centres and concentration camps. He took up the task and went around the world to spread the word about the atrocities in Chile. - Then he died one bad day, fed up with everything, the 16th of April 1989, two days before my birthday.

Harald had this feeling of justice, that no one stronger should bully the weaker, - as simply as that. This statement is the essence of human rights. At least as he saw it.
You have to help the weak and defenceless against the bullies, the state, the military or any stronger force (including meter maids [lapplisor] or gardiens des parcs [parkvakter]). And so he did all of his life. And he did it by breaking laws, regulations and unwritten laws of the Swedish Foreign Office. But thousand of people owe their lives to him, whatever you say. So it goes.

I must remind this distinguished audience, that the film you are about to see is a complete distortion of what really happened, the filmmakers are twisting history in a shameful way and think, to my horror, that they made a god job of doing it..
Yes – it was a coup d’etat, it was a Swedish Embassy and Harald Edelstam. Yes – it was a National Stadium, converted to a concentration camp, and a fight in a hospital about a fugitive.

But I can tell you, Ladies and Gentlemen, that the rest of the story is nothing but a sham. From the beginning I was approached by the filmmakers who presented a film script, which I immediately discovered was a complete disaster. The writer just made up a story about my father and did not bother to check the actual facts. In the film no personality corresponds with the actual persons. The woman who was brought to hospital, was not the mistress of my poor father, but an Uruguayan guerilla girl, who had the bad luck to get sick at wrong moment. She, Mirtha Fernandez, is now quite furious over the false allegations on her. Nothing corresponds to the real facts.

The tragedy of the film is that the reality is much more exciting and people are more elegant and brave that one could ever see in the movie. My father is pictured by the Swedish actor Mikael Nyquist, who never bothered to do some research about the personality of Harald. The result is a stiff person talking and moving like a robot, with very bad relations with his staff- completely wrong! My father was a very lively, energetic person, full of jokes and laughs. Chileans who have seen the movies are outraged.

We must never forget that my father fought for justice in an active way. Most people prefer to talk and hide away when reality is at the doorstep. My father took action and was the first to take in fugitives, jumping over the Embassy fence. He contacted his old friend Olof Palme, the Swedish Prime Minister, by phone, and got his OK. The Foreign Office tried to get him recalled but never succeeded, until the Chilean Junta declared him “Persona Non Grata”.
By that time he had saved, directly and indirectly, thousands of people. 35. 000 came to Sweden.

Dear friends, I hope you will have a nice evening, even if the film is a mess. But Harald Edelstam will hopefully live on, thanks to his good example. Three years before Raoul Wallenberg, at the Swedish Embassy in Berlin, he tried to persuade the Swedish ambassador Arvid Richert that they should issue provisional passports (skyddspass) to Jews he happened to hide in his apartment. But the ambassador yelled at him and accused him of trying to get Sweden involved in the war. – So, in fact, Harald Edelstam was the first Swedish diplomat to try to help people and was also the first Swedish diplomat to be declared “Persona Non Grata”.

For the moment I am just finishing a big biography of my father. It is tale of the life and times of Harald Edelstam, a person who lived through two wars and who died just months before the Berlin wall fell...
Thank you!

The speech by Ana Policzer

Good afternoon, ladies and gentlemen. My name is Ana Policzer. On behalf of the Second Generation Group, I would like to welcome you to this afternoon's screening of The Black Pimpernel.
The Second Generation Group is a support group for children of Holocaust survivors. For the past several years the group has sponsored events in Vancouver in honour of Raoul Wallenberg Day. As the child of a Jewish Hungarian survivor, I am honoured to be here today to say a few words.
Before I do, I'd like to thank Consul Anders Neumueller and the Vancouver Holocaust
Education Centre for co-sponsoring this event.
My father, Adam, was born in Miskolc, Hungary, a few months before WWII broke out. In
August 1939, my grandfather, Janos (Janci), fearing what was to come, left Hungary in search of a safe haven for his growing family. He arrived in Chile in late August or early September 1939.

My grandmother, Anna, didn't want to travel with a young baby, and stayed behind until Janci was settled in the New World. But because the war began within days of Janci’s arrival in Chile, Anna and her baby were forced to remain in Hungary.
The first few years of the war were relatively peaceful for the Jews of Miskolc – my father has memories of a fairly normal childhood in those early years living in his aunt and uncle's house.
But that all changed in the spring of 1944. The Nazis invaded Hungary, and the deportation of Jews began on a massive scale. 12,000 were deported daily. In a few months, over 400,000 Hungarian Jews were deported; most of them perished in Auschwitz-Birkenau. Of the morethan 10,000 Jews deported from Miskolc, only 105 returned. One in three Jews who died in Auschwitz were Hungarian citizens.

We've heard about Wallenberg's heroic efforts to save thousands of Hungarian lives. There are people in this room today who would not be here were it not for his great humanitarian work.
And yet, it is a travesty that he could have saved so many thousands, but they seem so few when compared to the hundreds of thousands, the millions, who died. It is a testament to his humanity, and a scar on all those who stood by.

My grandmother and her family didn't have the good fortune to be among those saved by
Wallenberg. Some of Anna’s family died before the deportations even began – in air raid bombings, or murdered by the fascist Hungarian commandos. By the time the Jews of Miskolc were deported, only three women in our family remained in Miskolc – and my father.
Anna asked a Christian family across the street to care for her little boy, which they did, at times risking their own lives to save him. Anna, her sister and her teenaged niece were deported to Auschwitz, then Stutthof, and then to a tiny forced-labour camp in the middle of Poland where they died in the fall or early winter of 1944.

In the meantime, Janci, my grandfather, was beginning to make a life for himself in Chile. A good friend of his from university had immigrated to Chile many years before, so it was an obvious destination when it came time to leave Hungary. By the time he left Europe in August 1939, Chile was also one of the last countries in the world accepting Jews.
Canada and the U.S. were turning Jews away; in fact, Canada only took in somewhere around
5,000 European Jews before WWII. In contrast, Chile welcomed Jewish refugees with open arms. It was among the last safe havens remaining in a world gone mad.
No doubt Janci spent those years desperate for news of his young family. After the War ended, my father – now aged six – made the long journey to Chile and met his father for what was essentially the first time.

My father grew up in Chile, became an architect, and became involved in the social rights movement that swept the world in the 1960s. He and my mother were supporters of Salvador Allende, a socialist who was elected as the president of Chile in 1970.
The challenges for Allende's minority Socialist government were extreme. The United States government led a concerted campaign to topple the democratically elected government. On September 11, 1973, the U.S. backed the military coup d'état that ended Chile's long-standing democratic history and began a long reign of terror headed by General Pinochet. It was a chaotic time in Chile. People were rounded up by the thousands and sent to concentration
camps. Many were tortured, many disappeared.

My father spent a year and a half as a political prisoner. How he came to be arrested leads me to tell you a bit about the man whose story we're about to see.
The early weeks and months of the military government were the worst. The country was
under siege. There was a strictly enforced curfew – anyone caught on the street after curfew could be shot. Those who had supported Allende's government were declared enemies of the state. Many thousands of people fled the country fearing for their lives.
Chile had a safe passage agreement with other Latin American countries, but not with Europe. Nevertheless, in the early months Chile had an informal agreement with most embassies to allow those who had taken refuge in an embassy to leave the country.

But in early December 1973, a diplomatic event took place that had deep repercussions across the country, and for my family in particular. A young woman from Uruguay who had sought refuge in the Swedish embassy needed emergency care. The Swedish ambassador to Chile, Harald Edelstam, made an agreement with the military to allow her to go to the hospital without being arrested. However, while she was in the hospital, soldiers came to arrest her.
Edelstam was with her as she lay on a stretcher. The captain in charge held a gun to Edelstam's head and demanded that he hand the young woman over. A fight ensued between 15 soldiers and 3 Swedish diplomats; Edelstam ended up on the floor hanging on to the young woman's stretcher, declaring it to be Swedish territory.
The next day, the military government ordered Edelstam to leave the country. It also ordered all embassies closed to prevent any more people from seeking refuge. The embassies didn't close immediately, however – it took a few days to fully implement this new policy. In the interim, the military ordered all access roads to Santiago's embassies to be blocked and heavily guarded.
This wasn't highly publicized.

Meantime, my parents had a friend who was in danger. My dad offered to drive him to the French embassy, where my parents had a close contact.
They weren't expecting the roadblocks.
My dad and his friend never made it to the embassy; both were arrested on the spot. When my dad was finally released a year and a half later, we left for Canada. To give you an idea of the randomness by which people were arrested, my parents’ friend – the one in danger who needed asylum – was released the day after they were arrested.
If Edelstam hadn’t taken a stance that day in the hospital, perhaps my father wouldn’t have been arrested – or, just as likely, he would have been arrested later, under equally unpredictable and random circumstances.
But if Edelstam hadn’t taken a stance that day, there would be one less hero for a little girl growing up in exile to be inspired by as she struggled to make sense of the world around her, of the legacy she inherited. Edelstam's courageous and selfless act in that hospital room set off a chain of events that eventually led to our arrival in Canada, which had by then become a global safe haven.

So, are these just stories about one family's dramatic history through some of the great tragedies of the 20th century? About how lives and actions are interconnected? Am I here simply to share some anecdotes about a family with ties to two human tragedies that are long over? That happened so long ago, you might be thinking ... interesting stories, thank God we're in Canada and don't have to worry about these sorts of things. It could never happen here.

Well, when my grandfather arrived in Chile, it was considered a safe haven. Perhaps one of the last safe havens for European Jews at that time. Chile was a model democracy, the longest standing democracy in Latin America. Its armed forces were disciplined and honourable.
Immigrants settled in quickly, and their children soon became full-fledged Chileans.
At the same time, Canada actively discouraged European Jews from immigrating here. You've likely heard of the SS St. Louis, the infamous ship full of Jewish refugees that left Hamburg in May 1939, was turned away from Cuba, from the U.S., and from Canada; it eventually returned to Europe. We also know all too well about Canada's less than inclusive immigration policies early last century.

Chile's standing as a model democracy, as a safe haven, was overturned in the blink of an eye. Civil liberties long taken for granted were annihilated. All of that history as a democratic and tolerant country meant nothing.
We can never take for granted the freedom we enjoy. We assume that our civil rights and liberties are inalienable; yet we need to be vigilant and speak out when we witness attempts to undermine them. The thousands who were tortured, killed, and disappeared in Chile, the tens of thousands of exiles, did just that. Like the many resistance movements in Nazi-dominated Europe 30 years before, they had the courage to stand up for justice, and they reminded the rest of the world of its collective responsibility to do the same. How many more could have been spared the cruelties of the Chilean or the Nazi dictatorship had there been more Edelstams, more Wallenbergs, more people willing to take a stance against the inhumanity?
30 years before his time in Chile, Edelstam was a Swedish diplomat in Norway. There, he helped members of the Norwegian resistance escape the Nazis. He would drive people in the middle of the night to the Swedish border where they could escape to safety.

Today's film about Edelstam on Raoul Wallenberg Day is a reminder that anyone can rise above the insanity around them and do what is morally right and just. Wallenberg was not alone. His country mate, Harald Edelstam, helped in his own way. We also know about the people saved by Oskar Schindler; and there have been many other righteous people not only during WWII, but throughout history, willing to risk their lives to save innocent people.
My family wasn't saved by Wallenberg, or by Edelstam; but my father owes his life to the willingness of ordinary people – in Hungary as well as in Chile – who were willing to take risks to do what they thought was just, humane, and right.
May we all be humbled by their courage, and inspired by their example.
Thank you.

I gave this introductory talk at the Vancouver premiere screening of the 2007 film The Black Pimpernel.
My brother Pablo, a political scientist who has spent many years studying and analyzing Chilean politics and history, gave me ideas on how to frame the talk, and made a few helpful editorial suggestions. My dad gave me the background story, which I’ve heard in different forms throughout my life.

Att vara svenska på franska Rivieran

2008-01-21T08:49:00.000-08:00

Jag har bott i Frankrike i 21 år nu men jag har aldrig funderat över hur det är att vara svenska i Frankrike.
Mina första 16 år i Frankrike tillbringade jag i Sydfrankrike, närmare bestämt i St Paul de Vence, och där var det mycket internationellt, så ingen funderade överhuvudtaget på var man kom ifrån.
Min dåvarande man var alltid bortrest, två barn var utflugna och sladdbarnet gick på Lundsberg så det gällde att göra något. När vi flyttade ned kände vi inga. Det fanns ett antal svenska pensionärer som njöt av solen, men jag kände att jag ville ha andra vänner.

Mina vänner träffade jag på min ridklubb. Vi hade alla ganska bekväma liv och efter att ha tagit en lektion på morgonen, pysslat om hästen någon timme och sedan överlämnat den till hästskötaren, hade vi många långa trevliga luncher i solen med en Sallade Nicoise och åtföljande rosévin.
Man kunde också dröja sig kvar och se hopplektioner eller dressyrlektioner och så småningom dra sig hemåt, handla något till middagen och så hade ännu en dag gått.
Vi gjorde långa uteritter och mina vänner hade alla intressanta liv som man fick del av under de långa skritturerna.

En väninna, som bott i på Sardinien några år berättade att hennes son en kväll blivit kidnappad –kidnapparna hade misstagit sig på person. Han hade varit borta två månader och fått men för livet och hennes man hade som bäst blivit klar med sin bok om händelsen som påverkat hela familjen för livet!
Ibland kom en oljeshejk från Kuwait för att rida och ta hopplektioner – han var ingen vidare ryttare – och då han trillat av några gånger och blivit liggande i sanden på ridbanan utbrast min lärare lakoniskt: jag tror inte han hittar någon olja i den här sanden!
Vi hade också prinsessan Caroline av Monaco som försökte gömma sig i ett hörn med sin häst, med kepsen djupt neddragen över öronen. Vi lämnade henne ifred och hon njöt av att vara anonym ända tills man från sekretariatet ropade i högtalarna som skallade över ridbanorna: Prinsessan Caroline har telefon, Prinsessan har telefon!!!
Men där var också många tragedier: våra två, mycket goda vänner, som var revisorer kom en morgon inte till stallet för att ta hand om sina fyra hästar. Vi ställde alla upp och gjorde vårt bästa för att sköta om hästarna, men fick till vår stora sorg veta, ett par dagar senare, att de tagit livet av sig… De hade förskingrat sina klienters pengar och såg ingen annan utväg.

Det var ett utmärkt sätt att få nya vänner, vi hade ett gemensamt intresse – våra hästar – och visste man inte vad man skulle prata om, kunde man alltid fråga: och vad har du för häst? Frågan åtföljdes av en halvtimmeslång utläggning om härstamning, tävlingsresultat, olika tränare, skador, foderstat m.m.m.m.
Våra medföljande män eller hustrur hade det urtråkigt och gäspade sig igenom våra kvällar, men vi hade det hur trevligt som helst…
Det bästa var, om man blev placerad bredvid sin ridlärare, som var tvungen att lyssna på våra långa utläggningar om vilken träning som vi bäst behövde.
Men jag fick mig en tankeställare en kväll när en ryttarinna ihärdigt ansatte sin tränare om sin hästs olika fördelar och då han till sist uttråkat utbrast: Ärligt talat, Madame, I don’ t give a shit!
Nu bor jag alltså sedan sex år utanför Paris.
Min häst tog jag med mig och såg framemot samma trevliga umgänge som i Sydfrankrike.
Hur det livet blev är en annan historia…

Skrivet av Gunnela Edelstam

Kurt Vonnegut is dead. So it goes.

2007-04-14T07:39:00.000-07:00

My favourite writer Kurt Vonnegut died the 11th of April. I read “Slaughterhouse 5” just when it came out in 1969 and was deeply impressed by the crazy mixture of serious moments and completely far out science fiction. His language was very simple and precise. A fact that was a great help to readers all over the world who did not have English as their mother tongue.

He wrote novels, essays and plays. All of them are very easy to read, even if your English is quite bad. Perhaps one could trace his way to write by the fact that he was a copywriter and a reporter before his literary career started. In those jobs you have to be clear, short and understandable. Kurt Vonnegut lectured in several universities on the art of writing. Here I take the liberty to borrow a text by him from the International Paper Co. I remember I first read it in Rolling Stone, many years ago.

How to write with style
By Kurt Vonnegut
Kurt Vonnegut, author of such novels as“Slaughterhouse-Five,” “Jailbird” and “Cat’s Cradle” tells you how to put your style and personality into everything you write.
© 1982 International Paper Co. Reprinted with permission.
Newspaper reporters and technical writers are trained to reveal almost nothing about themselves in their writings. This makes them freaks in the world of writers, since almost all of the other ink-stained wretches in that world reveal a lot about themselves to readers. We call these revelations, accidental and intentional, elements of style.
These revelations tell us as readers what sort of person it is with whom we are spending time. Does the writer sound ignorant or informed, stupid or bright, crooked or honest, humorless or playful--? And on and on.
Why should you examine your writing style with the idea of improving it? Do so as a mark of respect for your readers, whatever you’re writing. If you scribble your thoughts any which way, your readers will surely feel that you care nothing about them. They will mark you down as an egomaniac or a chowderhead--or worse, they will stop reading you.
The most damning revelation you can make about yourself is that you do not know what is interesting and what is not. Don’t you yourself like or dislike writers mainly for what they choose to show you or make you think about? Did you ever admire an empty-headed writer for his or her mastery of the language? No.
So your own winning style must begin with ideas in your head.

Find a subject you care about.
Find a subject you care about and which you in your heart feel others should care about. It is this genuine caring, and not your games with language, which will be the most compelling and seductive element in your style.
I am not urging you to write a novel, by the way--although I would not be sorry if you wrote one, provided you genuinely cared about something. A petition to the mayor about a pothole in front of your house or a love letter to the girl next door will do.

Do not ramble, though.
I won’t ramble on about that.
Keep it simple.
As for your use of language: Remember that two great masters of language, William Shakespeare and James Joyce, wrote sentences which were almost childlike when their subjects were most profound.
_______________________________________________
"Should I act upon the urgings that I feel, or remain passive and thus cease to exist?"
” "To be or not to be?"
_______________________________________________
“To be or not to be?” asks Shakespeare’s Hamlet. The longest word is three letters long.
Joyce, when he was frisky, could put together a sentence as intricate as a necklace for Cleopatra, but my favorite sentence in his short story “Eveline” is this one: “She was tired.” At that point in the story, no other words could break the heart of a reader as those three words do.
Simplicity of language is not only reputable, but perhaps even sacred. The Bible opens with a sentence well within the writing skills of a lively fourteen-year-old: “In the beginning God created the heaven and the earth.”

Have the guts to cut.
It may be that you, too, are capable of making necklaces for Cleopatra, so to speak. But your eloquence should be the servant of the ideas in your head. Your rule might be this: If a sentence, no matter how excellent, does not illuminate your subject in some new and useful way, scratch it out.

Sound like yourself.
The writing style which is most natural to you is bound to echo the speech you heard when a child. English was the novelist Joseph Conrad’s third language, and much that seems piquant in his use of English was no doubt colored by his first language, which was Polish. And lucky indeed is the writer who has grown up in Ireland, for the English spoken there is so amusing and musical. I myself grew up in Indianapolis, where common speech sounds like a band saw cutting galvanized tin, and employs a vocabulary as unornamental as a monkey wrench.
In some of the more remote hollows of Appalachia, children still grow up hearing songs and locutions of Elizabethan times. Yes, and many Americans grow up hearing a language other than English, or an English dialect a majority of Americans cannot understand.
All these varieties of speech are beautiful, just as the varieties of butterflies are beautiful. No matter what your first language, you should treasure it all your life. If it happens not to be standard English, and if it shows itself when you write standard English, the result is usually delightful, like a very pretty girl with one eye that is green and one that is blue.
I myself find that I trust my own writing most, and others seem to trust it most, too, when I sound most like a person from Indianapolis, which is what I am. What alternatives do I have? The one most vehemently recommended by teachers has no doubt been pressed on you, as well: to write like cultivated Englishmen of a century or more ago.

Say what you mean to say.
I used to be exasperated by such teachers, but I am no more. I understand now that all those antique essays and stories with which I was to compare my own work were not magnificent for their datedness or foreignness, but for saying precisely what their authors meant them to say. My teachers wished me to write accurately, always selecting the most effective words, and relating the words to one another unambiguously, rigidly, like parts of a machine. The teachers did not want to turn me into an Englishman after all. They hoped that I would become understandable--and therefore understood.
And there went my dream of doing with words what Pablo Picasso did with paint or what any number of jazz idols did with music. If I broke all the rules of punctuation, had words mean whatever I wanted them to mean, and strung them together higgledy-piggledy, I would simply not be understood. So you, too, had better avoid Picasso-style or jazz-style writing, if you have something worth saying and wish to be understood.
Readers want our pages to look very much like pages they have seen before. Why? This is because they themselves have a tough job to do, and they need all the help they can get from us.

Pity the readers.
They have to identify thousands of little marks on paper, and make sense of them immediately. They have to read, an art so difficult that most people don’t really master it even after having studied it all through grade school and high school--twelve long years.
So this discussion must finally acknowledge that our stylistic options as writers are neither numerous nor glamorous, since our readers are bound to be such imperfect artists. Our audience requires us to be sympathetic and patient teachers, ever willing to simplify and clarify--whereas we would rather soar high above the crowd, singing like nightingales.
That is the bad news. The good news is that we Americans are governed under a unique Constitution, which allows us to write whatever we please without fear of punishment. So the most meaningful aspect of our styles, which is what we choose to write about, is utterly unlimited.

For really detailed advice
For a discussion of literary style in a narrower sense, I commend to your attention The Elements of Style, by William Strunk, Jr. and E.B. White (Macmillan, 1979). E.B. White is, of course, one of the most admirable literary stylists this country has so far produced.
You should realize, too, that no one would care how well or how badly Mr. White expressed himself, if he did not have perfectly enchanting things to say.

This text was borrowed from:
http://www.harmonize.com/probe/aids/manual/style.htm
Read more about Kurt Vonnegut in the International Herald Tribune, where I also borrowed the pictures:
http://www.iht.com/articles/2007/04/12/arts/web-0412obit.php?page=2
Erik Edelstam

En annorlunda match - Chiles National Stadion efter den 11 september 1973

2007-03-17T06:28:00.000-07:00

Den 11 september 1973 gjorde chilenska generaler med stabschefen Augusto Pinochet i spetsen en statskupp mot den folkvalde, socialistiske presidenten Salvador Gossens Allende, Presidentpalatset La Moneda bombades samtidigt som militärerna startade en formidabel klappjakt på Allendes supporters. Statskuppen var väntad – den politiska ekonomiska spänningen i Chile hade nått sin yttersta gräns – men ändå skilde den sig från vad som brukade hända i Latinamerika när en president blev störtad. Istället för att han skickades iväg med flyg till något annat land, så sköt sig Allende i palatset innan han kunde tas till fånga.

En utrensning och mordorgie som saknade motstycke i landets historia inleddes. Ingen var beredd på vad som skulle hända och konsekvenserna för de inblandade blev vitt omfattande.
Ett stort antal vänsteranhängare blev arresterade och spärrades in på Estadio Nacional, landets största fotbollsstadion, som blev en sorts symbol för offrens lidande. I själva verket var fotbollsstadion ett uppsamlingsläger och tortyrcentrum för den militära juntans motståndare, helt i klass med de tyska nazisternas koncentrationsläger. Detta är en liten bit av historien om vad som hände i denna annorlunda, skräckens match på fotbollsstadion i Santiago. En historia som få idag, 30 år senare, egentligen har en aning om. Läs mer om vad som hände...

Tanken på att spärra in ett stort antal människor på Estadio Nacional måste ha kommit från något ljushuvud i generalsstaben. Idén var inte dum. Fotbollsstadion var stor och kunde ta emot tusentals människor. Det var bara att låsa in dem i omklädningsrum och spärra av korridorer där man kunde logera folk.
Det var inte första gången idrottsarenor användes som uppsamlingsläger. Tyska Einsatzgruppen brukade fösa ihop sina judiska offer på lokala sportarenor i Polen och Ukraina, innan de blev likviderade.
Den mest beklämmande händelsen när det gäller missbruk av ett stadium, var när tyskarna gav order om att alla Paris judar skulle arresteras den 16 - 17 juli 1942. 12 000 franska judar fördes under dessa dagar till Velodrôme d’Hiver för vidare befordran till koncentrationslägret i Drancy och senare gasning i Auschwitz. Det tragiska var att franska gendermer utförde operationen mot sina egna landsmän. En velodrom skulle 31 år senare spela en förfärlig roll på Estadio Nacional i Santiago.

Första dagarna efter kuppen föstes arresterade in på Estadio de Chile, som är mycket mindre än den stora fotbollsstadion. Arenan är täckt och kuppmakarna upptäckte snart att den var för liten. De arresterade fick sitta på bänkarna och uppmanades att inte röra en fena. Gamla tyska kulsprutor, s.k. Hitlersågar, monterades upp och fångarna fick veta att de genast skulle skjutas om de gjorde något.
Min vän Patricio Donoso, som var aktiv student på Chiles universitet, blev på ett tidigt stadium infångad och satt orörlig utan mat under tre dagar på detta ställe. Där satt också den populäre folksångaren Victor Jara, som blev misshandlad och skjuten någonstans i gångarna i detta första skräckens hus. När Chilestadion inte räckte till slussades Patricio och hans vänner iväg till det betydligt större Estadio Nacional, fotbollsstadion.

F.d. ordföranden i CUT (chilenska LO) och dåvarande arbetsministern Jorge Godoy befann sig i Monedapalatset tillsammans med Allende på kuppdagens morgon. Hans historia är ganska typisk för hur det kunde gå till innan man kom till Nationalstadion, även om alla hade sina egna, unika skärseldar.
Allende gav honom order att försöka ta sig tillbaka till arbetsministeriet och därifrån skicka ut en varning till alla arbetare och han gav sig iväg innan militärerna hade täppt till alla utgångar. Efter en stund bröts alla telefonförbindelser och en pluton soldater tog sig in i byggnaden. De började arrestera tjänstemännen som fanns på plats och förde ned dem till källaren, där de tvingades ligga ned på golvet. Jorge haffades i sitt tjänsterum av en officer, som ställde upp honom mot väggen och frågade om ha ville bli skjuten framifrån eller bakifrån. Slutligen kom man överens om att det skulle ske bakifrån. Jorge hörde hur männen gjorde mantelrörelser med sina vapen och han väntade på att skotten skulle gå av – just då ringde telefonen.
Det var ett högre befäl som gav order om att Jorges liv skulle skonas. Samtidigt hördes skottsalvor från källaren, där soldaterna hade satt igång med likvideringar.

Jorge föstes och sparkades iväg till en lastbil, som transporterade honom och hans medarbetare till regementet Buin i Santiagos västra delar, där de chockade människorna låstes in i ett rum över natten. I sin skräck kunde ingen sova. Arkebuseringar pågick hela natten. Jorge trodde hela tiden att han skulle bli nästa offer som ropades upp, han var trots allt en regeringsmedlem och prominent fiende till juntan.

Nästa dag kördes de till Chilestadion. Jorge såg lastbilar fulla med döda kroppar som körde ut genom grindarna med lemmarna hängande utanför.
Han låstes in i ett litet, garderobsliknande, rum. Det fanns ett litet hål i dörren, där han såg hur soldater slog ihjäl sex ungdomar utanför genom att slå mot deras huvuden med gevärskolvarna samtidigt från var sitt håll. De döda kropparna staplades upp på varandra.
Dagen efter knuffades han, tillsammans med andra, upp i en helt stängd varubuss. En i gruppen var Victor Jara. Innan bussen startade uppstod en palaver utanför och Jara slets ut ur bussen och fördes tillbaka in i Chilestadion. Därefter vet ingen riktigt vad som hände med honom, förrän hans hustru Joan fick meddelande om att hans kropp kunde hämtas på bårhuset några dagar senare med ett stort kulhål i bröstet.
Färden, för Jorges del, gick till Nationalstadion

Stadion består inte bara av själva fotbollsarenan, utan är ett enormt område med en rad olika sportarenor; en olympisk bassäng, tennisstadion med 14 intilliggande banor, baseballstadion, tolv olika fotbollsplaner, en friidrottsarena, velodrom för cykeltävlingar och en del andra arenor. Några av dessa arenor togs i bruk av militären för att förvara och tortera olika kategorier av fångar.
Majoriteten föstes in i den stora fotbollsstadion (1), där de utländska fångarna skildes ut och förvarades för sig. Kvinnorna fördes till simstadion (4) där de pressades in ett stort omklädningsrum på 25x10 meter. De utländska kvinnorna kördes in i en identisk byggnad på andra kortsidan av bassängen. Det fanns ungefär 600 kvinnor i vardera byggnaden. Den torrlagda bassängen utnyttjades som ett ställe där soldater och officerare roade sig med att våldta de kvinnor de hade lust med.
Det ruskigaste stället var velodromen (9). Dit fördes grupper av fångar i avvaktan på tortyr, eller ”skärpt förhör”, som det officiellt kallades. Egendomligt nog använde Gestapo samma term när det gällde tortyr. Denna ägde rum inne i omklädningsrummen på själva velodromen och på de offentliga toaletterna, som låg vid sidan om. De kallades för ”Caracolas”. Dessa byggnader var runda och ungefär 20m i diameter.
Vägen till velodromen kallades för ”Dödens väg”. De fångar som föstes på denna väg visste att de förmodligen inte skulle komma tillbaka, i alla fall inte på egna ben.
Runt om simstadion och velodromen monterades stora högtalare upp, som spelade marschmusik och ibland Rolling Stones på högsta ljudnivå. Meningen var naturligtvis inte att roa fångarna, utan att dränka offrens skrik och skottlossningen från likvideringarna.
Kommendant för hela anläggningen var översten Jorge Espinoza, som i sin tur hade Santiagos kommendant, generalen Herrera över sig.
Inne på området rörde sig hundratals soldater med fingret lätt på avtryckaren.

Jag var i Santiago för några veckor sedan och besökte stadion i sällskap med Sebastian Insunza, som är assistent till Caroline Tohá, parlamentsledamot och dotter till Allendes försvarsminister, som avled under oklara omständigheter på fängelseön, Dawson Island. Orsaken var att Caroline Tohá har tagit initiativ till att skapa minnesmärken vid de olika ställena där människor mördades. Konstverk skall placeras vid ställena där ohyggligheterna ägde rum.

Redan på avstånd ger Estadio Nacional ett dystert intryck. Den invigdes 1938 och är en massiv betongkonstruktion i sandfärg och grönt. Jag mötte Sebastian vid huvudingången, vid ”Peluchio”, som är en staty av en naken man med en diskus. I fonden skymtade Anderna genom luftföroreningarna. ”Peluchio” är välkänd och används ofta som en mötesplats.
Den här vägen brukade också Sveriges ambassadör och min fader Harald Edelstam, gå när han gick in för att försöka få loss fångar. I början de svenskar som satt inne, senare andra fångar. Hans besök hade en enorm psykologisk effekt, även för de som aldrig såg honom. Ryktet spreds snabbt bland fångarna att en utländsk ambassadör ofta kom dit och de kände sig inte så ensamma i sin misär.
Den chilenske filmaren Patricio Guzman och många andra har berättat för mig vilken lättnad det kändes att veta att de inte var bortglömda. De som satt hopklämda och sönderslagna, under ohyggliga sanitära förhållanden i omklädningsrummen, fick nytt hopp. Harald såg till att Internationella Röda Korset kom dit. Det chilenska Röda Korset verkade också på stadion, men var av tveksamt värde, eftersom medlemmarna ofta var damer ur chilenska överklassen, som alla sympatiserade med kuppen och Pinochet. De öppnade bl.a. alla paket som anhöriga lämnade in och ytterst lite nådde fram till mottagarna.

Harald var en nagel i ögat på militärerna och lyckades många gånger ta sig in på själva arenan där fångarna luftades fyra timmar om dagen. Hans metoder var en blandning av tjat, hot, utskällning och fräckhet. Han ropade till de som satt där och frågade om de hade några önskningar, vilket de alltid hade. Han skrek också ”Mördare och fascister”! till soldaterna, vilket inte togs särskilt väl upp.
Harald skulle komma att bli Chiles Raoul Wallenberg, med förfalskade skyddspass, vansinnesfärder genom Santiago med flyktingar i bakluckan, mutor, övertalanden, hot, smuggling och all annan verksamhet man kan tänka sig för att rädda människor. – Hemma på UD hade man egentligen ingen aning om vad han höll på med.

Harald hade många sammandrabbningar med den iskalle och totalt hänsynslöse kommendanten Espinoza. Harald beskrev honom som en jättelik, skräckinjagande figur. På foto tycker jag att han ser ut som en blandning av en mexikansk filmbandit och nazibödeln Reinhard Heydrich.

Dessa män och andra högre officerare var inga idioter, utan disciplinerade och välutbildade. Många hade gått på West Point i USA och en hel del yngre officerare hade gått igenom den amerikanska ”Escuela de las Americas” i Panama.
Det var en skola som startades av USA för latinamerikanska officerare för att möta hotet från de växande gerillarörelserna i Latinamerika och bidrog till att dessa i slutet besegrades. Officerarna fick bl.a. lära sig samband, taktik, vapenteknik och behandling av fångar, d.v.s. ”skärpt förhör.” Det viktigaste resultatet var ändå att de olika officerarna skapade ett nätverk av vänner och förbindelser från olika länder, något som var otänkbart innan i dessa chauvinistiska länder..

Harald å sin sida hade lång erfarenhet av militärer från sina olika poster världen runt. Särskilt från hans tid i Berlin i början av andra världskriget, där han umgicks med höga stabsofficerare och från ockupationens Oslo. Han fungerade där som en länk mellan tyskarna och motståndsrörelsen ”Hjemmefronten”, tills tyskarna upptäckte vems ärenden han egentligen gick. Umgänget rörde sig mest med SS och ”Sicherheitsdienst” med sina brutala, men effektiva befälhavare Rediess och Fehlis i spetsen, men också med Wehrmachtofficerare, som kommendanten von Falkenhorst, en officer av den gamla preussiska skolan.
Svensk sill och nubbe hemma hos Harald stod högt i kurs hos bödlarna. På samma sätt som i Chile försökte han hela tiden få loss folk från koncentrationsläger och fängelser. Hans förakt för alla dessa brutala militärer var totalt, men hans artiga och vinnande manér, blandat med humor och stränghet, gjorde ibland underverk och gav resultat.

Espinoza tog alltid emot Harald när han så begärde, vilket förvånade honom. Haralds egen förklaring var att han själv var den ende ambassadören som begärde att få träffa kommendanten och att denne i själva verket var lite smickrad över uppmärksamheten.

För min egen del var upplevelsen att komma in under stadions låga betongkorridorer, en överväldigande upplevelse. Det kändes som att stiga ned i underjorden och sätta sig i Karons eka på floden Styx.
För att komma in till själva arenan är man tvungen att gå igenom en lång gång. Där trängdes fångar varje dag för att kanske kunna få syn på anhöriga, flera hundra meter bort.
På varje sida om gången löper en lång, bred korridor, där omklädningsrummen ligger bredvid varandra. Korridoren går runt hela den enorma stadion. Korridorerna finns i flera våningar. De spärras regelbundet av med tunga gallergrindar. Här var själva fängelset.
Idag är de flesta korridorerna och omklädningsrummen avspärrade, ingen har varit där på åratal. De enda omklädningsrum som används ligger under presidentläktaren och är numera renoverade. Den sidan av stadion användes dåförtiden av militären som logement och mässar.

Men vi gick in i den avspärrade delen, Sebastian, Victor, en anställd på stadion och f.d. fånge och jag. Gallergrind efter gallergrind låstes upp. Fukten droppade från taken och våra steg och röster ekade i dunklet från de enstaka glödlampor som tändes.
Victor berättade att många anställda vägrade att gå in i den avspärrade delen eftersom de påstod att det spökade där. Många har sagt upp sig efter att ha sett figurer inne i korridorerna och omklädningsrummen. - Vem skulle våga spendera en natt där i mörkret?

När fångarna först kom in på stadion föstes de fram till rader av skrivbord i en korridor, där det satt underrättelseofficerare för ett första kort förhör. Problemet för militären var att det rådde ett stort kaos i organisationen den första tiden. - En enda stor röra.
Militären arresterade i stora svep och visste egentligen inte vilka de hade fått tag på. Många hann slänga sina identitetshandlingar och kunde därmed uppge falska namn, andra hade identiska namn, vilket skapade förvirring. Efter hand vaskades de intressanta fångarna fram. På vissa ställen samlade man ihop ett stort antal fångar som stod på knä, medan överlöpare med huvor över huvudet pekade ut sina kamrater, som oftast fördes ut för omedelbar likvidering eller tortyr.

Efter det första förhöret klämdes den intagne in i ett omklädningsrum, som var ungefär 14 x 6 meter. 40 personer skulle normalt ha fått plats där, men medelantalet var omkring 150 personer i varje omklädningsrum. Patricio Donoso berättade för mig på vägen från flygplatsen, i en nästan lättsam ton, att de fick sova i skift. Hälften sov i fyra timmar och andra hälften stod upp. Alla sov på sidan för att så många som möjligt skulle kunna ligga ner och skulle man vända sig, så fick alla vända sig samtidigt. De sanitära förhållandena var obeskrivliga, toaletterna svämmade över och dessutom sov det folk inne bland avträdena, som var enkla hål i golvet.
Jag vet eftersom jag såg det själv. Omklädningsrummen i den avspärrade avdelningen var kusliga. Skiten fanns fortfarande kvar, blandad med 30 års patina av damm och smuts. Inget var förändrat.
Jag måste erkänna att jag hade gråten i halsen och tårar i ögonen när vi gick omkring i dunklet och jag stirrade in i den ena mörka avdelningen efter den andra, som sakta tändes upp efter hand. Victor berättade på spanska som jag inte förstod och Sebastian översatte till franska. Vattenpölar på golvet, som lika väl hade kunnat vara blod och jag nästan hörde alla skriken från rummen där fångar hade blivit slagna.

Arbetsmarknadsministern Jorge Godoy låstes in i ett mindre omklädningsrum med femton andra, som en efter en hämtades till förhör. Han fick kontakt med professorn och dekanus för den medicinska fakulteten på Universidad de Chile – de var gamla bekanta och hade mötts redan på Estadio de Chile. Denne togs ganska snart ut till förhör. Det visade sig ha varit ”skärpt”, för han kom tillbaka alldeles blodig och sönderslagen. Jorge fick torka bort allt blod i ansiktet, så han inte skulle kvävas. Motsvarande scener utspelade sig överallt i omklädnings rum.
Professorn kommenderades senare ut till ett sjukvårdstält utanför själva fotbollsarenan, där han fick försöka sköta om de fullständigt blåslagna offren från tortyren. Patricio Donoso låg själv där i hög feber och bevittnade de hemska scenerna när de söndertrasade offren dumpades på britsarna. Den internationellt kände professorn lyckades förresten något senare komma ut ur Chile och hamnade i London där han utnämndes till drottning Elizabeth livmedikus. De juntavänliga tidningarna i Chile svämmade över av stolthet över att en av deras egna hade nått en sån prestigefylld position. Ingen nämnde att han suttit fången och grovt misshandlats av juntas bödlar.

Hela tiden fungerade högtalarsystemet och olika fångar kallades till förhör till ”Svarta skivan”, en skylt ute på arenan, som fungerade som startpunkt för löparbanan. Problemet var emellertid att ingen gick ut och att militären inte visste i vilket omklädningsrum den efterlyste befann sig. Här kunde också de falska namnen skydda sig och solidariteten var stor mellan fångarna. Men efter att organisationen förbättrades så kom inte många undan.
Patricio berättade att en del av fångarna, som kom från kommunistiska stadsdelar och områden, hade namn, som inte riktigt passade in under omständigheterna. Det kunde vara Josef Stalin eller Karl Marx. De blev i regel omedelbart avrättade. Humorn var svart och när högtalaren t.ex. ropade efter Vladimirov Lenin Trotskij Gonzales, så skrattade alla.

Victor, Sebastian och jag gick ut från huvudarenan och sneddade över gräsmattorna, där älskande par låg och kysste varandra, och gick till simmararenan där kvinnorna förvarades. Det första vi tittade på var det ena omklädningsrummets yttervägg, som vetter mot simbassängens kortsida. Där syntes ett stort kulhål, resten av väggen var lagad med puts. Det syntes att någon försökt sopa igen spåren efter andra kulhål på senare tid. Att vara kvinna var inte ett skäl att slippa arkebusering, lika lite som tortyr.

Inne i den låsta byggnaden var inget förändrat. Smutsigt och nedgånget. Det kändes ofattbart att 600 kvinnor hade pressats in i de två stora omklädningsrummen.
Det var inte bara den obeskrivliga trängseln och skräcken, utan också kylan från de öppna, smala fönstren under taket och de dåliga hygieniska förhållandena. Det gick att duscha, men vattnet var kallt och möjligheterna att torka sig efteråt var begränsade. Även här svämmade toaletterna över och stanken var ohygglig.
Men kvinnorna organiserade sig så gott det gick. En del hyggliga soldater skaffade fram toalettpapper, som de fick utifrån, från anhöriga. Hygienartiklar var det inte tal om. Ofta gjorde det inte så mycket eftersom menstruationen upphörde för de flesta. Misshandeln, våldtäkterna, chocken och de ansträngda nerverna gjorde att systemet kom i olag.

Jag ställde mig nere i den tomma simbassängen och tittade på gallergrinden, som stängde till ingången till källarplanet. Där elitsimmarna brukade gå ut för att ställa upp till tävlingar, släpades skrikande kvinnor ut på nätterna och våldtogs brutalt där jag stod, eller uppe bland åskådarplatserna.
De fick också en filt över huvudet och tvingades att gå på ”Dödens väg” till velodromen och ”Caracola” för vidarebehandling.

Solen hade brutit fram och de snötäckta Anderna reste sig majestätiskt i fonden. Stämningen var för mig ruskig och overklig, ungefär samma som när jag, en gång, stod i solskenet vid monumentet vid ”Den Döde Mannen” i Verdun och tittade ut från den kulle där hundratusentals soldater hade lemlästats och stupat 1916, för en totalt meningslös sak.

Nästa anhalt var velodromen. Vi gick på ”Dödens Väg”, som löper mellan fotbollsplaner. Jorge berättade att han inte såg något och snubblade fram, eftersom huvudet var täckt av en filt. Fångarna skulle inte få se något av sina plågoandar.
Velodromen såg ut som för 30 år sedan, inget hade ändrats. En tysk fotograf hade tagit sig in hos någon som bodde tvärs över gatan, flera hundra meter bort och fotograferade velodromen med ett teleobjektiv. Bilderna blev väldigt starka och chockerande. Vi letade rätt på det stället där man på fotot kunde se en man på knä med uppsträckta händer eller där en naken man fördes fram, täckt av en filt.

Velodromens bana sluttade starkt och fångarna halkade lätt, eftersom de inte kunde orientera sig under filten. Den användes inte som förvaringsplats, utan tjänade mest som ett uppsamlingsställe inför de ”skärpta förhören”.
I omklädningsrummen nedanför pågick tortyren. Jorge berättade att han såg hur människor låg på järnsängar och utsattes för elektrochocker under vansinnesskrik, när han fördes förbi. Han togs till ”Caracola” för förhör.

Sebastian och jag gick också dit. Den ena var ombyggd till klubbrum, men den andra finns kvar i ursprungligt skick. Järngrindarna var låsta med kätting och hänglås. Ingen gick heller in där. Jag tittade in genom springorna. Några förvaringsskåp stod lagrade i mitten, annars såg det ut som förut. Smutsigt och deprimerande. Här inleddes förhör och när de inte särskilt sofistikerade förhörsledarna inte fick de svar de förväntade sig, började misshandel och senare elektrochocker.
Patricio togs dit och fick standardfrågan: - Var finns vapnen?
Det fanns en konspirationsteori om att en mängd vapen hade förts in från Kuba och gömts undan för en framtida resning och revolution. Några vapen fanns naturligtvis inte, även om tullen några månader innan kuppen hade upptäckt att en last med vapen lossades från ett kubanskt flygplan. Allende stod som mottagare och han kom med några genanta undanflykter varför dessa vapen fördes in utanför arméns kontroll. Detta skadade hans rykte och gav ökad näring åt kuppmakarnas konspirationsteori. Tidningarna slog upp saken på helsidor och skandalen var ett faktum.
Patricio hade inte en aning om några vapen, han var bara en vanlig student och medlem i en socialistisk studentförening. Han fick stryk och slogs med allehanda föremål innan han släpptes. Men han undgick i alla fall den värsta behandlingen.
Jorge slapp också tortyr, militären frågade bara om några bilar som CUT fått från belgiska LO, istället fick han bevittna tortyr.
Inne i ”Caracolan” begicks de värsta brotten. Offren kläddes av nakna och utsattes för en obeskrivlig behandling. Många gånger fördes de ut och likviderades mot muren utanför, både kvinnor och män. Kropparna togs senare bort och dumpades i Mapuchofloden, som rinner genom Santiago eller bara ut på gatorna. En del flögs ut och slängdes i havet. Därför är det nästan omöjligt att veta hur många som egentligen mördades.
Jorges svåger, som satt i Sanitagos kommunstyrelse, blev fruktansvärt slagen och fick magen uppsprättad medan han fortfarande levde. Orsaken var att han skulle sjunka lättare när han blev slängd i vattnet.

Jag gick runt den runda byggnaden och inspekterade muren för att se om det fanns några spår kvar. Här gick det inte att dölja kulorna eftersom muren var gjord i natursten, som var inmurad i betong. Runt hela byggnaden såg jag bortskjutna flisor i stenarna och i en del fall rena kulhål in i betongen. Alla fanns i brösthöjd.
Medan solen sken och värmde genom kavajen, svindlade det i mitt inre och jag kunde inte ens förmå mig att ta foton.
”Caracola” blev på något sätt ett crescendo av alla de känslor och intryck jag hade fått under timmarna på Nationalstadion. Jag har vanligtvis en livlig fantasi och denna överväldigade mig, helt enkelt, när jag tänkte mig in i vad alla offer hade blivit utsatta för och de ofattbara lidanden de hade fått utstå.

Harald Edelstams insatser på Nationalstadion går inte att bortse från. I alla skildringar om vad som hände där, dyker hans namn alltid upp.
Problemet idag är att vittnesmålen från de intagna är så förvirrade och motsägelsefulla. Alla var under mer eller mindre chock och kunde därför inte komma ihåg alla detaljer. Efter diskussioner med de stora auktoriteterna på området, dåvarande TV-korrespondenten i Chile, Jan Sandquist, och journalisten Pascale Bonnefoy, som bl.a. har bedrivit omfattande forskning i chilenska regeringsarkiv, har vi kommit fram till hur det egentligen förhöll sig, eller i alla fall det mest troliga i floden av olika uppgifter.

Harald besökte Nationalstadion ofta, ibland varenda dag. Särskilt de första veckorna efter kuppen. Det kan jag se från hans anteckningar i sin fickalmanacka. I början var det för att försöka få ut svenska medborgare, som hade blivit arresterade. Det rörde sig om Claes Croner, Henrik Jankell och DN-jornalisten, Bobi Sourander. Senare blev det för att försöka få ut andra fångar.
Han höll en hög profil och man kan nästan säga att han brukade anlända till stadion med flygande fanor och klingande spel. I alla fall kom han i ambassadens stora Mercedes, med chaufför och svenska flaggor på flyglarna. Alltid mycket välklädd i mörk kostym. Hans smala, långa figur, med sin skarpa profil och energiska uttryck gjorde stort intryck på de hundratals anhöriga som stod utanför, vaktsoldater och fångarna innanför.

Alla de som berättar om honom talar om den magra Don Quixote-gestalten, hans aristokratiska utstrålning, de sirliga manéren och den totala värdigheten. Han var 1,87 meter lång och reste sig som ett fyrtorn över de småväxta chilenarna. Jag vet hur det känns bland chilenare eftersom jag är lika lång.

Harald sökte alltid upp överste Espinoza först och framförde sina krav, därefter gav han sig ut bland fångarna i korridorerna och ute på arenan.
Jorge mötte honom av en slump i en korridor. Han blev mycket förvånad. De hade träffats förut i samband med ett besök av en LO-delegation under våren. Harald rusade fram och hann ropa: - Jag skall hjälpa dig! , innan Jorge slets bort av vakter.
Harald gick under eskort, ibland utan och insisterade ofta på sin (ganska tvivelaktiga) rätt att röra sig fritt på stadion i egenskap av ambassadör. Militärerna visste inte riktigt hur de skulle ställa sig och gav många gånger efter inför Haralds betvingande auktoritet.

En stor grupp fångar, som låg väldigt illa till, var de utländska fångarna. Oftast vänsteraktivister, fackföreningsledare och andra som hade tvingats att fly från sina hemländers förtryck och fått en fristad i Allendes Chile. Ett typiskt exempel var den peruanske bondeledaren Hugo Blanco, som Harald fick ut ur landet förklädd, eller den stora gruppen s.k. Tupamaros. Dessa var en gerillagrupp i Uruguay, som bekämpade den sittande militärdiktaturen och genomförde spektakulära aktioner. De stormade t.ex. ett kasino och drog sig tillbaka med en stor summa pengar. Den mest berömda var när de mitt under referatet från en viktig fotbollsmatch, ockuperade radiostationen och tvingade personalen att sända ut en proklamation om sin politik och sina krav. De blev mycket populära i Uruguay, för sin Robin Hood-taktik.
De åkte så småningom fast och spärrades in i ett fängelse, varifrån de till sist lyckades fly genom att gräva en underjordisk gång och därefter ta sig till Chile under svåra strapatser.

Från hela världen sökte sig idealister till Chile för att vara med om att bygga upp ett nytt socialistiskt och jämlikt samhälle, ungefär som alla som sökte sig till den Internationella Brigaden under spanska inbördeskriget.
Harald hade koll på de svenskar som fanns och lyckades få iväg en stor grupp innan de blev arresterade eller trakasserade. Andra länder var inte lika på alerten. USA var det värsta exemplet, som hänvisade till den lokala polisen när landsmän sökte hjälp. Resultatet blev att två unga amerikaner mördades av militären.
Men juntan ville ha iväg alla dessa utländska aktivister och kunde inte tänka sig att släppa dem förrän de vederbörligen blivit förhörda.

Resultatet av amerikanarnas ansträngningar med ”Escuela de las Americas”, visade sig här i klar dager. Plötsligt dök det upp en rad brasilianska officerare i Santiago, bolivianer, peruaner och uruguayare. – Nätverket fungerade.
De olika nationerna tilldelades förhörsrum i polisdelen av Nationalstadion, där respektive fångar grillades. En sorts tortyrens FN.

Harald kom nästan genast i kontakt med utlänningarna. Han gjorde här en av sina fräckaste kupper och levde väl upp till sitt smeknamn han fick av den norska motståndsrörelsen under kriget, den Svarta Nejlikan.
Vittnesmålen går isär när det gäller hans kontakter med de uruguayiska Tupamaros, men en av historierna är att han vid ett besök på stadion fick en papperslapp i handen av någon, vi vet inte vem, där det stod att 54 av dessa skulle arkebuseras dagen efter. Det finns även uppgifter om att namnlistor var uppskrivna på cigarettpapper. Dessa skulle ha smugglats ut via en sjuksköterska.

Bakgrunden är att Harald från början försökte få ut utlänningar från stadion, särskilt de som hotades att bli skickade tillbaka till diktaturländer, som Brasilien, Paraguay, Bolivia och Uruguay, där de säkert skulle bli arresterade och, i många fall, avrättade.
Han hade fått tillstånd från regeringen att ta 200 flyktingar till Sverige och tänkte fylla den kvoten med fångar på Nationalstadion.
En version av händelseförloppet kommer från kanslisten Peter Ahlgren, som var med vid tillfället, den 13 oktober, och som berättade att Harald begav sitt till stadion efter utegångsförbudet, en form av demonstration från hans sida, för att söka upp Espinoza. Dennes kontor låg ganska nära ingången vid presidentläktaren så Harald tog en tur runt om, inne i stadion, innan han sökte upp kommendanten..
Han råkade då passera ett ställe med gallergrindar, där det stod en massa folk bakom. Harald ville gå dit, men den chilenske soldaten som eskorterade honom, försökte hindra honom
- Det är förbjudet att tala med fångarna, skrek han upphetsat.
– Det gäller inte mig, jag är Sveriges ambassadör, sade Harald trotsigt och gick fram till männen bakom gallret. Han frågade vilka de var och fick höra att de kom från Uruguay.
– Oroa er inte, jag skall fixa ut er, ropade Harald upprört med sin tunna röst.

Enligt en annan version gick han ut på arenan, där han tog sig upp på läktaren, den del där utlänningarna satt isolerade från de övriga. Även här försökte officerare och vakter stoppa honom, men han ignorerade dem fullständigt och sköt lugnt undan gevärspiporna.
Tupamaros har berättat vilken upphetsning det blev när Harald dök upp på scenen i stadion och de betraktade honom som ett helgon som hade kommit dit från en annan värld för att frälsa dem. De ordnade vaktgrupper för att hålla utkik efter Harald och lämna honom en lista med deras namn. Det var emellertid svårt eftersom han ständigt var omgiven av fångar som ville att han skulle ta ut just dem.
Uppe på läktaren steg gruppens talesman, Julio Baráibar, fram för att tala med Harald, i fickan hade han en komplett namnlista. Enligt en uppgjord plan började några fångar bråka vid andra ändan av läktaren för att avleda soldaternas uppmärksamhet. Som av en händelse stötte Baráibar ihop med Harald och kunde smuggla över listan.
– Jag lovar att jag skall få ut er, sade han självsäkert; men det skulle inte bli så lätt som han trodde.
Det är möjligt att båda dessa händelser ägde rum på samma dag, eller på olika dagar.

Vad ingen visste då var att militäråklagaren redan hade bestämt sig för att släppa dem. Redan den 6 oktober meddelade man Uruguays ambassad att Tupamaros skulle släppas och skickas ut ur landet.
Några dagar senare besökte uruguayiske ambassadören Gonzalez, tillsammans med konsuln Saldías och militärattachén Aranco, Espinoza för att klara ut formaliteterna kring frigivningen. De berörda fångarna samlades ihop i ett rum under läktarna och erbjöds åka hem till Uruguay, en möjlighet de av förklarliga skäl vägrade. Nästan alla ville åka till ett tredje land. De hade nämligen rätt, enigt Wienkonventionen, att göra så om de hotades till livet i sitt eget land, något de hade blivit upplysta om av Internationella Röda Korset. En rad länder hade erbjudit sig att ta emot dem, däribland Sverige. Många valde att åka dit.
I samma ögonblick hördes skriken från människor som torterades i rummen ovanför. Överste Aranco blev ursinnig och skrek:
– Vilka barbarer! De är ett gäng mördare!

De uruguayiska diplomaterna vägrade fortsätta samtalen under dessa förhållanden. Gonzales hade precis tillträtt som ambassadör. Hans företrädare Cécar Charlone hade blivit förflyttad till Hong Kong, men bodde kvar i Santiago när kuppen kom. Charlone gillade inte kuppmakarna och inte heller generalerna hemma i Montevideo. Han tog, utan att genera sig, emot ett 20-tal förföljda landsmän i sitt eget hem, trots protester från den egna regeringen. Hans hustru Belea Herrera åkte runt i hemlighet i Santiago och hjälpte uruguayer och Charlone blev senare avskedad från sin tjänst när även hans modiga hustrus aktiviteter blev kända. - Harald var således inte den ende som satte sin karriär på spel för att hjälpa andra.

En pappersexercis utan like satte igång inför frigivandet av fångarna. Dagen, när det var meningen att de skulle släppas, tog sig Harald in på stadion och mötte då den nye uruguayiske ambassadören, tillsammans med Espinoza, som höll en namnlista i handen. Harald halade då upp sin egen namnlista, likt en trollkarl med sin kanin, ut ur innerfickan och viftade med den:
– Dessa uruguayaner är under konungariket Sveriges beskydd, ropade han. Vi har givit dem politisk asyl och nu är dom under mitt ansvar!
Harald tog här en s.k. rövare och hoppades att den skulle gå hem.

– Vad är det här för dumheter!, skrek Espinoza upprört.
Den uruguayiska ambassadören Gonzales tappade också humöret och skrek till Harald att fångarna var ett gäng kriminella som skulle sändas hem och dömas. Han tillade att de skulle skickas iväg dagen därpå.

Harald svarade att de var ärliga människor och det var därför de stod under Sveriges beskydd.
– Det är en ära för mitt land att få bjuda in dessa goda och fina uruguayiska medborgare, tillade Harald med ett leende.
Jag kan tydligt se Harald framför mig, där han stod och skällde på Espinoza. – Jag har själv varit med om liknande situationer med honom. Bl.a. när han stod och skällde ut en rysk officer med en kulspruta framför ansiktet, vid en vägspärr i Ungern 1959. Själv var jag 13 år då och satt stel av skräck i bilen.
Ambassadör Gonzales hade tydligen ändrat uppfattning. Samtalet med fångarna tidigare verkade vara bortglömt. Generalerna i Montevideo måste ha satt honom under hård press.
Men ett utlämnande skulle vara ett brott mot det avtal som Chile och Uruguay ingick 1967 och där det stipuleras att flyktingar inte kunde lämnas ut om det fanns risk att de skulle förlora sin frihet eller livet av politiska skäl.

Dagen efter kom Harald tillbaka till stadion. Han hade då varit uppe hos inrikesministern, general Bonilla för att försöka övertala honom. – Denne mycket negativ, antecknade han i sin fickalmanacka.
Besöket gällde också journalisten Bobi Sourander, som Espinoza inte ville släppa. Harald tog med sig Bobis hustru, Margareta, som han helt fräckt presenterade som sin hustru, väl medveten om att en hustru till en fånge aldrig skulle släppas in. Men de fick inte syn på honom. Bobi hörde sedan av de andra fångarna att Harald och Margareta hade varit där.

Nu hade Espinoza definitivt tröttnat på Harald och förklarade att detta ärende inte var ett ambassadärende, utan snarade ett konsulatärende och att den svenske ambassadören inte hade något där att göra. Harald fann sig i det och drog sig tillbaka. Han skickade istället in andra trupper i elden, den nyutnämnde vicekonsuln Bengt Oldenburg, en svensk journalist från Buenos Aires. Det visade sig vara ett genidrag.
Harald hade fått tips om Bengt från Rapport-reportern Jan Sandquist, som tidigare hade varit stationerad i Argentina. Bengt var en känd kulturskribent, ett språksnille och hade många års erfarenhet av hur man skulle handskas med maktfullkomliga militärer. Hans status som konsul gav honom rätt att förhandla med lokala myndigheter.

Positionerna var nu låsta och det verkade vara beslutat att uruguayarna skulle skickas tillbaka med ett militärplan. Ett klart brott mot avtalet från 1967. På kvällen den 16 oktober beslöt sig Harald för att satsa allt på ett kort och lita på turen och fräckheten. Visserligen hade Harald, kvällen innan, varit på middag hos Gonzales för att diskutera saken och de hade troligen kommit överens om att Harald kunde ta ut ett mindre antal. Haralds mening var att få med sig allihop. Gonzales skulle också skicka personal till stadion.
Harald bad Bengt Oldenburg att ta med sig några minibussar och åka till stadion för att försöka få med sig fångarna ändå. Med på färden följde också fransmannen Guy Prim från UNHCR och dennes chef Oldrich Haselman i ett försök att ge mer legtimitet åt kuppen. En av bussarna kördes av Haralds medhjälpare Lilian Indseth, som just hade tagit körkort och som var mer orolig att hon skulle krocka, än för den riskabla aktionen. – Faktum är att de alla hade kunnat bli skjutna om något gick snett.
Harald hade givit instruktioner och sagt att de bara skulle gå på i ullstrumporna och låtsas som om allt var i sin ordning.

När karavanen anlände till Nationalstadion blev vakterna långa i ansiktet, men Bengt uppträdde så pass självsäkert och övertygande att de släpptes in. Turen var med dem. Espinoza hade permission och den som hade jouren, var chefen för utlänningssektionen, majoren, Mario Lavanderos Latase, som ursprungligen kom från den militära underrättelsetjänsten.

Närvarande var också representanter från Uruguays ambassad. Lavanderos tvekade när han såg Bengts långa lista, det var inte alls vad han hade väntat sig. Men Bengt stod på sig och hävdade att listan var godkänd av Espinoza, Sveriges ambassad och Uruguays ambassad och att man kommit överens om att alla på listan skulle släppas. Han fick argumentera en bra stund och vädja till Lavanderos samvete. Denne var i grunden en hygglig karl och lät sig till sist bevekas. Ambassadfolket från Uruguay verkar inte ha protesterat. De var snarare lättade att få saken ur världen.
Han försvann in i de inre regionerna med en adjutant för att kontrollera namnen. Under tiden ställdes bord upp där de uruguayiska och svenska delegationerna slog sig ned. En efter en fick fångarna passera borden och få sina frigivningssedlar stämplade.
Lavanderos, som kommit tillbaka, stod bredvid och hade säkert sina dubier, men lät det hela ändå fortsätta i anständighetens namn.

Fångarna tog snabbt plats i minibussarna, smutsiga och trötta, och förvånade över den snabba frigivningen. De kördes till det kubanska handelskontoret på Alonso de Córdoba, medan de sjöng ”Venceremos” – vi skall segra.
Den 20 oktober ansökte svenska ambassaden om utresetillstånd för 56 uruguayaner, de 54 som släpptes och två andra som hade sluppit ut innan. Den 30 for de iväg, tillsammans med andra flyktingar, som Harald hade tagit emot, på ett SAS plan.
Det blev bråk på flygplatsen. Militärerna ville inte släppa iväg en man i gruppen och tog honom åt sidan. Harald blev ursinnig och slog sig in, vilt skällande, in i rummet, dit mannen förts. Han höll om honom och vägrade släppa taget. Militärerna trodde inte sina ögon. Haralds medarbetare, Martin Wilkens, grep in och tog över den röriga situationen. Han lyckades till slut få militärerna att släppa mannen.
Jan Sandquist skriver att Tupamaros, nu trettio år senare, minns Harald Edelstam och svenskarna med omätbar värme och tacksamhet. Deras räddning framstår än idag som ofattbar.

Dagen efter fritagningen på Nationalstadion kom emellertid efterräkningen. - Bengt Oldenburg och den schweiziske representanten för UNHCR kallades dit för samtal med Espinoza, lägerkommendanten. De fick vänta länge innan Espinoza tog emot. Han var ursinnig, ställde till med en stor scen och röt åt dem att svenska ambassaden minsann inte hade rätt att ta ut de uruguayiska flyktingarna. De var brottslingar och skulle dömas. Bengt och schweizaren började argumentera med den ursinnige kommendanten och hävdade att de hade helt handlat efter internationella lagar och konventioner.
Stämningen blev alltmer hätsk. Bengt tyckte efter ett slag att det var bäst att vara försiktig, men frågade i alla fall efter Lavanderos.

- Han är död. Han dog imorse, svarade Espinoza kallt.
- Hur gick det till?
- Så här, sade han och visade en vinkel upp mot underkäken. Det var det sätt militärerna brukade använda för att avliva sina offer.

Bengt Oldenburg kände sitt ansvar och hade dåligt samvete för att han kanske var orsaken till Lavanderos död. Men saken är inte så enkel. Dödsfallet utreddes under sex år och man kom egentligen inte fram till vad som hade hänt. Det fanns fler orsaker, än bara frigivningen, till att han blev skjuten. Det talades också om självmord.

Samma dag fick också protokollchefen vid utrikesministeriet, Tobias Barros, dementera ett rykte att Harald hade blivit förklarad ”persona non grata”, något som i och för sig blev verklighet två månader senare. Ryktena grundade sig på några speciella aktiviteter som den omnämnde diplomaten hade haft för sig sedan militären tog över den 11 september, skrev tidningen La Tercera.
Barros var den chilenske officielle representant, som Harald hade mest att göra med, visade sig vara en gammal bekant och kollega från hans tid i Berlin under kriget. Barros levererade senare protestnoten där Harald förklarades ”persona non grata” den 4 december 1973.

Efter de dramatiska händelserna i samband med fritagningen av Tupamaros, var Harald bränd och kunde inte mer återvända till stadion. Jag har i alla fall inte sett något mer om stadion i hans fickalmanacka.
Trött och rödögd fortsatte han oförtrutet sitt intensiva arbete med att hjälpa människor i nöd, distribuera förföljda människor till olika ambassader och härbärgerade själv 400 personer på svenska ambassaden och i de byggnader, som Harald under kuppartade former hade tagit ansvaret över från Kuba de första dagarna efter militärernas övertagande av makten.

Nationalstadion fortsatte att vara ett ruskigt koncentrationsläger till mitten av januari, då det utrymdes för att ge plats åt VM-kvalet i fotboll mot Sovjetunionen, som naturligtvis gav walk-over. Men det chilenska laget ställde ändå upp och sköt ett mål i det tomma sovjetiska målet. En av deras bästa spelare satt för övrigt på stadion månaderna innan.
En del av de cirka 7 000 fångarna släpptes, resten distribuerades ut till andra koncentrationsläger och tortyrcentraler, varav den ökända ”Villa Grimaldi” var ett av de mest beryktade ställena. Likvideringarna och tortyren fortsatte oförminskat.

Patricio Donoso hamnade uppe i ett läger i öknen uppe i norra Chile. Han kom senare till Sverige och levde i landsflykt i sexton år. Nu är han tillbaka i Chile igen och vägrar att gå till stadion. Jorge Godoy släpptes till sin stora förvåning ganska snart. Militären tog miste på namn och trodde han var en annan med samma namn. Han tog skydd i Haralds residens i några månader innan han kunde komma iväg till Sverige, där han nu bor i högsta välmåga. Översten Espinoza levde tyvärr också i högsta välmåga till sin död förra året. Han blev aldrig dömd, trots sina grova brott mot mänskligheten.
Harald själv hann tyvärr inte uppleva demokratins återkomst till Chile då han dog i cancer i kretsen av sin familj 1989.

Förutom en postum orden och ett rum uppkallat efter honom på utrikesministeriet, har han inte blivit hedrad i Chile. Men alla de han räddade livet på, glömmer honom aldrig och det är en heder och ära som är god nog.

Skrivet av Erik Edelstam

Suezkrisen - den sista koloniala imperialaismen

2006-12-01T05:57:00.000-08:00

Den 29 oktober 1956, över 20 år sedan, anföll Israel Egypten med full kraft i ett remarkabelt ”Blitzkrieg” och besatte bl.a. den beryktade Gazaremsan. Kriget var resultatet av en fantastisk konspiration mellan Israel, England och Frankrike. Var och en hade sina egna positioner att försvara och tyckte att de handlade i sin fulla rätt. Idag, när inbördeskrig hotar i Irak, Libanon och spänningen stiger mellan Israel och palestinier är det värt att titta på hur det gick till för femtio år sedan. Gamla kolonialmakter konspirerade och trodde att världen inte hade förändrats. Suezkrisen blev en av historiens största fiaskon, där Israel gick ut som stor segrare och Egyptens president kunde skylla ifrån sig och klara sitt politiska skinn med glans. Läs mer om denna otroliga historia….

!956 var Egypten lika med den helgonförklarade Gamal Abder Nasser, som sedan 1952 hade styrt sitt land med en blandning av socialism och överspänd nationalism, blandat med en hatpropaganda mot Israel. Efter att ha kommit på kant med USA blev han vägrad vapenleveranser och kastade sig istället i armarna på östblocket, som sände in en flod av vapen, mest från Tjeckoslovakien, som hade en framstående vapenindustri.
Relationerna försämrades också med England och Frankrike. England hade sin oljeförsörjning att tänka på och vikten av att hålla Suezkanalen öppen, medan Frankrike hade fått upproret i Algeriet på halsen, som också skapade splittring inne i hemlandet. Upproret stöddes öppet av de flesta arabländerna.
Stämningen blev inte bättre när Nasser i juli nationaliserade Suezkanalen. England hade visserligen gått med på att lämna kanalzonen redan 1954, dock med den reservationen att man hade rätt att återbesätta den i händelse av krig.
Egyptierna var väl installerade i Gazaremsan med stora truppstyrkor och skickade därifrån in mördarpatruller in i Israel. En situation som i längden blev ohållbar för de säkerhetsmedvetna israelerna.

De inblandade parterna möttes i all hemlighet i en villa i Sévres, utanför Paris den 22 oktober 1956. Konspiratörerna var Israels premiärminister Ben Gurion och överbefälhavaren Moshe Dayan, den engelske utrikesministern Sewyn Lloyd och den franske konseljministern Guy Mollet, tillsammans med utrikesministern Antoine Pineau.
Ett fördrag slöts dagen efter. Konspiratörerna lovade varandra att ingen skulle berätta något om överenskommelsen för någon under deras livstid (vilket uppenbarligen inte lyckades).
Planen var att Israel skulle starta ett blixtkrig mot Egypten och rycka fram mot Suezkanalen. England och Frankrike, som inte ville framstå som angripare, skulle upprört protestera och uppmana parterna att sluta slåss. Därefter skulle de erövra kanalzonen, i vad de trodde, en lätt operation. Samtidigt skulle Royal Air Force krossa det egyptiska flyget. Historien är full av ”enkla operationer” som går över styr. – Planen var lysande, tyckte de. Israel kunde köra ut egyptierna ur Gazaremsan och därmed skapa säkerhet för dem själva och England och Frankrike skulle framstå som sherifferna, som ville skapa fred, ordning och reda.

Konspirationen var naturligtvis inget tillfälligt hugskott uppsprungen ur en konversation i salongen på Travellers Club i Paris, utan resultatet av noggranna avvägningar, även om man kan tycka att de var aningen omdömeslösa och pompösa.
Den enda som egentligen hade direkta skäl för ett krig var Israel, som var direkt hotat av Egypten. Engelsmännen kände sig visserligen också hotade, men hade ändå gått med på att släppa kanalen två år tidigare. Premiärministern Anthony Eden hade, vid kanalens annektering, genast givit staberna order om en krigsplanering, vilket visar att han hade bestämt sig för krig.. Den enda som inte hade godtagbara skäl var Frankrike. Situationen i Algeriet skulle näppeligen kunna förändras genom ett krig mot Egypten. Den enda tänkbara anledningen kunde ha varit att man, enligt ett klassiskt manér, ville avleda en besvärlig hemmaopinion med ett segerrikt krig. Fransmännen hade dessutom skickat mängder av vapen till Israel, som i sin tur visste att de aldrig kunde besegra Egypten om inte dess flygvapen var utslaget. Alla var insyltade i varandra.

Den 29 oktober, dagen efter Röda armén drog sig ut ur Budapest efter de inledande striderna, anföll Israel med full kraft. Två dagar senare bombade engelsmännen de egyptiska flygfälten.
Israels blixtkrig lyckades över all förväntan. De jagade genom Gazaremsan, krossade de egyptiska styrkorna där och tog ett enormt krigsbyte. Anfallet underlättades också av att den i orden aggressive Nasser, som insåg att han inte hade mycket att sätta emot, gav order om reträtt, väl medveten om att han kunde bli anfallen i ryggen av England och Frankrike.

Problemet var emellertid att Eden tvekade att sätta igång sitt eget anfall och anföll först den 5 november, dagen efter det stora sovjetiska anfallet mot Budapest. Vid det laget hade Israel besegrat Egypten, mer eller mindre på egen hand. Edens vankelmodighet, som liknade Chamberlains schabbel när engelsmän och fransmän skulle undsätta norska armén i Norge 1940, gjorde att hela den listiga planen föll samman. Timingen misslyckades och när väl invasionen kom igång hade Nasser hunnit blockera Suezkanalen och England och Frankrike blev fördömda av hela världen, inklusive FN. Det var ett magnifikt fiasko och de diplomatiska konsekvenserna blev förödande.

Egyptierna försvarade sig tappert, men när USA och FN tvingade fram ett stillestånd den 6 november.hade den anglo-franska koalitionen bara hunnit erövra en fjärdedel av kanalzonen.
England, Frankrike och Israel, de tre konspiratörerna, blev till slut tvungna att böja sig eftersom Sovjet hotade med militärt våld för att skydda Egypten. Detta kunde man lugnt göra eftersom upproret i Ungern i praktiken var över. De amerikanska hangarfartygen ”Coral Sea” och ”Randolph”, som legat i positioner utanför Egypten, flyttade sig norrut mot Kreta för att möta det nya hotet från Sovjet..
Det var inte bara en militär katastrof, utan framför allt en diplomatisk. Hela världen fördömde angriparna. De förödmjukade England och Frankrike började dessutom bråka sinsemellan och relationerna förblev dåliga under hela 60-talet.

Nasser som i alla år skrutit med sitt lands militära överlägsenhet blev nesligen besegrat av Israel och skulle säkert inte kunnat sitta kvar om striderna fortsatt några dagar till. Englands och Frankrikes intåg på arenan gjorde att han kunde skylla nederlagen på dessa. Imperialisterna och kolonialherrarna hade blivit besegrade av araberna. Den svidande förlusten mot Israel trollades bort i retoriken.
Israel var en annan vinnare på kuppen. De krossade de egyptiska baserna i Gaza och fick, när kanalen röjts 1957, tillgång till den förut stängda Akababukten.
Sovjet kunde också triumfera. Medan man krossade det ungerska upproret, kunde man vända bort uppmärksamheten från övergreppen och ödeläggelsen i Budapest, och peka ut England och Frankrike som aggressiva angripare.

Den engelske premiärministern Anthony Eden fick med rätta bara huvudansvaret för en av Englands värsta fiaskon i modern tid. Han underrättade inte parlamentet om krigsplanerna och inte heller bundsförvanten USA, som tog mycket illa upp. Eisenhower blev ursinnig när han fick reda på nyheten om Israels mobilisering. Inte heller oppositionspartiet, Labour blev underrättat. Den engelska överbefälhavaren hade ingen aning om det hemliga avtalet och det rådde fullständigt kaos i militärledningen, när ingen visste vad som skulle hända och när Eden hela tiden försökte ändra på de uppgjorda planerna. Hans tveksamhet och brist på klara besked gjorde också att förvirringen spred sig till den egna regeringen, som inte visste hur man skulle ställa sig. Han tog också ansvaret och avgick den 1 januari 1957.
Skrivet av Erik Edelstam

Revolten i Ungern 1956 - ett tragiskt 50-årsminne

2006-10-25T06:02:00.000-07:00

När Röda Armén tågade in i Budapest 1944, under den sedvanliga terrorn med massvåldtäkter och omfattande plundring, gick Ungern, från en fascistisk diktatur, till en kommunistisk diktatur. De första åren efter kriget upprätthölls en vacklande demokrati, men kommunisterna tog makten enligt det sedvanliga mönstret med att besätta inrikes- och jordbruksministerposterna. På så vis fick man makten över polisen och det viktiga jordbruket. Därifrån kunde man senare ta makten över hela regeringen.
Matyas Rakosi ledde övertagandet. Han var en hårdför stalinist, som förvandlade Ungern till en Sovjetisk lydstat med alla karakteristiska tecken, som kollektivisering av jordbruket, planekonomi och ett järngrepp av polisen. Efter Stalins död och då trycket från Sovjet lättade, ansåg till och med Moskva att Rakosi drev sin polisstat alltför långt och ersatte honom 1953 med den f.d. socialdemokraten Imre Nagy.
Vid det laget hade denne blivit en helhjärtad kommunist och hade haft posten som inrikesminister under maktövertagandet. Nagy var en annan typ än Rakosi och ville ha en mjukare kommunistisk regim, ungefär som Titos Jugoslavien, med fria jordbruk och mer konsumtionsvaror. Under hans tid gick ungefär en tredjedel av kolchoserna tillbaka till de ursprungliga ägarna och han släppte ut mycket folk ur fängelserna.
Men Rakosi fortsatte att intrigera i kulisserna och lyckades till slut manövrera ut Nagy 1955. Rakosi förde tillbaka Ungern till korruption, förtryck och polisvälde, men denna gång ville inte befolkningen vara med.

Det började i december 1955 när de ungerska författarna protesterade mot censuren och förtrycket. Missnöjet spred sig till och med in i kommunistpartiet, där ungdomsklubben fungerade som en sorts opposition under våren och sommaren 1956. Uppenbarligen blev ungrarna inspirerade av de polska upproren, som hade givit vissa lättnader. Chrustjov skickade handelsministern Mikojan till Budapest. Denne avsatte prompt Rakosi för andra gången.
Men protesterna ville inte sluta för det. I Rakosis ställe kom marionetten Gerö, som inte var mycket bättre.
Den 22 oktober utlyste studenterna vid Budapestuniversitetet ett stort opinionsmöte där man bl.a. krävde nyval, att sovjettrupperna skulle lämna landet och att den stora Stalinstatyn skulle rivas. De utlyste ett allmänt protestmöte nästa dag. Det märkliga var att alla kommunisttidningar följde opinionen och propagerade för mötet, vilket gjorde att stora folkmassor dök upp nästa dag. Regeringen försökte först stämma i bäcken, men gav sedan upp. Folkmassan krävde att Nagy skulle visa sig och ställa sig på deras sida. Han steg fram och solidariserade sig i försiktiga ordalag.
Nu begick säkerhetspolisen det ödesdigra misstaget att börja skjuta skarpt på demonstranterna när de stormade radiohuset, flera dödades och poliserna blev i sin tur lynchade och upphängda i lyktstolparna. Pöbeln intog polisstationer där de beväpnade sig, senare fick den tag i vapen från olika kaserner.

Den 25 oktober började ryskt pansar skjuta urskillningslöst mot upprorsmännen och mot misstänkta hus. Men de stred inte helhjärtat, utan agerade mycket tveksamt och återhållsamt. Det hände till och med att de skyddade folket mot de ungerska säkerhetspoliserna. Striderna var förvirrade och man visste inte riktigt vem man skulle skjuta på.
Den elegante, 40-årige översten Pal Maleter blev en av revoltens ikoner. När striderna började var han vakthavande officer på försvarsdepartementet och åkte ut på stan i en pansarvagn för att skaffa sig en överblick över de kaotiska striderna. När han kom till den största kasernen, Kiliankasernen, fann han ungerska soldater som stred mot upprorsmännen. Efter att ha talat med båda sidor fick han dem att sluta skjuta, medan de ryska pansarstyrkorna fortsatte sin skottlossning till höger och vänster. Han började inse vad upprorsmännen slogs för och började sakta ta parti för dem. Efter kontakter med försvarsministeriet och den ryske kommendanten, blev han lovad att ryssarna skulle sluta skjuta. Eldgivningen upphörde, men satte igång igen efter ett slag. Maleter lyckades efter stort besvär få tag på försvarsministern och lovade att han skulle öppna eld mot den första ryska stridsvagnen som närmade sig kasernen. Därmed hade Maleter öppet ställt sig på revoltens sida.

När folkmassan den 23 oktober ropade fram den motvillige Nagy, hade han egentligen ingen plan om hur han skulle gå till väga. Han red på en våg av sympati och hopp, som han inte kunde styra. Marionetten Gerö förstod att han själv inte hade mycket mer att hämta, utan utnämnde Nagy till premiärminister under natten, dock utan att genast meddela det officiellt, medan han i samma andetag bad den ryske kommendanten om hjälp mot revolutionärerna.
Planen var enkel, men infernalisk. - När radion nästa dag kungjorde utnämningen, rullade de sovjetiska stridsvagnarna in i Budapest, nästan på samma gång. Befolkningen trodde självklart att det var Nagy, som hade kallat in dem och han fick genast en stämpel på sig som förrädare och allmänt opålitlig, vilket skapade dåliga förutsättningar för att agera med kraft och auktoritet. Förhoppningarna och förtroendet raserades under några mycket viktiga dagar.

Nu rasade striderna ute på gatorna. Utländska media tog sig in i Ungern och skickade hem dramatiska och överdrivna skildringar av revolten. Fotografer lyckades fånga herrar i kostym och Edenhattar med ett gevär i handen, eller söta flickan med lilla pälshatten käckt på svaj och en kulsprutepistol, à la Capone, i famnen. Journalfilmare fångade sovjetiska tanks som sköt rakt in i fastigheter under stora moln, skolpojkar som kastade Molotovcocktails på dessa, stridsvagnar med ungdomar på tornet med en sönderklippt ungersk flagga i handen eller ambulanspersonal som sprang med bårar genom kulregnet. Det smällde och smattrade på filmduken och hela världen lurades att tro att det var ett stort uppror där ungrarna höll på att få övertaget. Under några dagar trodde de själva samma sak. Världen, särskilt i Europa, rördes till tårar, höll andan och väntade. Solidaritetskommitéer bildades överallt och den ungerska flaggan med det urklippta hålet mitt i duken vajade lite varstans. Jag kommer själv ihåg flaggorna på hus och i skyltfönster i Stockholm. Jag var tio år då, fascinerades av journalfilmerna, fotona och läste allt jag kunde om revolten i tidningen.

Men sanningen var att de aldrig hade någon chans. Det var ett fåtal som lyckades få tag i vapen och striderna var begränsade och oorganiserade. Bland de första sakerna de upproriska lyckades göra var att välta omkull den stora Stalinstatyn, något som var en stor symbolhandling och som återgavs i alla världens medier.
Under tiden fortsatte förhandlingarna med ryssarna. Den 28 oktober lyckades man få fram ett ”eld upphör”. Från den dagen kan man säga att Nagy någorlunda kunde kontrollera situationen. Den 30 drog sig ryssarna och deras pansar ut ur Budapest. Nu trodde alla och hela världen att revolten hade lyckats och att Ungern skulle bli fritt. – Segern var vunnen!

En annan kraftfull ikon steg nu fram i rampljuset, kardinalen Jozsef Mindszenty. Han hade fängslats av kommunisterna redan i februari 1949, och dömd till livstid i en skådeprocess, anklagad för ”valutasmuggling och brott mot statens säkerhet”. När kardinalen släpptes ringde alla klockor i staden och han gick i en mycket emotionellt ögonblick ut ur fängelset, eskorterad av patriotiska, ungerska soldater.
Men sovjetiska trupper låg kvar i hela landet och den 1 november anlände nya trupper, som drogs samman runt om Budapest. De som hade dragits tillbaka ansågs inte pålitliga, efter all fraternisering med befolkningen, och skickades hem. - Upprorets svanesång hade börjat.

Inne i Budapest hade Nagy plötsligt fått råg i ryggen. Den viktigaste frågan gällde de sovjetiska truppernas uttåg ur landet.. Den 25 lovade han att han skulle börja förhandla med Sovjet om uttåget. Den ruskige, sovjetiske chefsideologen Michail Suslov och överlevaren Anastas Mikojan befann sig redan i Budapest för att förhandla. Förhandlingarna drog ut på tiden, men det var uppenbarligen en förhalningstaktik.
Nagy tyckte inte om förhalningstaktiken och protesterade när han fick reda på att ryssarna hade fått förstärkningar utanför Budapest. Han deklarerade i radion att Ungern nu hade gått ut ur Warszawapakten och betraktade sig som ett neutralt land. Senare under dagen vädjade han till Förenta Nationerna om hjälp.
Maleter, som nu blivit general och försvarsminister kom tillbaka den 3 oktober, efter förhandlingar med ryssarna och meddelade nu att de var beredda att förhandla om tillbakadragandet. Han åkte tillbaka samma kväll för att fortsätta förhandlingarna i det ryska högkvarteret i Tököl, utanför Budapest. Ett vittne berättade hur vakter plötsligt rusade in i rummet och förde bort honom. Maleter hade gått i fällan.

Dagen efter, den 4, öppnade ryskt artilleri eld mot Budapest och 1 000 stridvagnar ryckte in i staden under häftigt bombardemang. Ungerska armén, som nu hade gått över till revoltörernas sida kunde inte sätta emot mycket. Förbittrade strider rasade på Budapests gator i flera dagar, men det ungerska motståndet trycktes ned mer och mer. Det blev rena rama slakten.
De sista radioanropen var förtvivlade och desperata:”... Hjälp... SOS ... hjälp... vi är alla vid gott mod och kämpar vidare... ”

När Röda Armén trängde in i Budapest den andra gången och hoppet verkade ute, började en strid ström av flyktingar ge sig av mot österrikiska gränsen. De ungerska gränsvakterna höll bommarna uppe. Det var människor som hade haft förhoppningar om en framtid i ett fritt, demokratiskt land, men som inte kunde stå ut med att återgå till ett liv i en kommunistisk polisstat. Många unga flydde och kunde senare, med sina insatser, väl löna de länder som tog emot dem. Ungern förlorade en stor del av sin intelligentsia och många välutbildade ungdomar som skulle ha kunnat föra sitt land framåt.
Ett lysande exempel är min gamle vän Geza Kostyal, som flydde sitt hemland 1956. Han var då 20 år och gick på en teknisk högskola inne i Budapest. Som alla innevånare där hade han som 9-åring upplevt fascistväldet under sista delen av kriget och Röda arméns påföljande belägring och invasionens alla fasor.
Själva flykten var tämligen odramatisk. Han tog helt enkelt tåget till gränsstationen vid Sopron, promenerade över gränsen med sin resväska och fortsatte till Wien med tåget på den österrikiska sidan.
Han blev efter en tid i ett flyktingläger i Wien, varmt mottagen i Sverige, där han utbildade sig på universitetet och senare gjorde en lysande karriär i näringslivet med höga poster.

Nagy befann sig i ett trängt läge. Bakom hans rygg utsåg ryssarna den f.d. låssmeden och ärkekommunisten Janos Kadar till premiärminister. Han hade befriats ur fängelset av Nagy, inspärrad av Rakosi för ”Titoism” och blivit svårt torterad. Kadar svek sin befriare och lämnade senare ut Nagy till ryssarna. Denne blev vederbörligeni avrättad två år senare genom hängning på gården till ett fängelse i Rumänien.. Men Kadar hade nog inte mycket att välja på utom att rädda sitt eget skinn. Nagy och regeringen gömde sig på den jugoslaviska ambassaden i tre veckor tills de utlovades fri lejd om de kom ut. De greps genast ute på gatan av NKVD. Maleter avrättades också. Kardinal Mindszenty tog sin tillflykt till amerikanska ambassaden, där han stannade ända till 1970.

Utgången av upproret var tragisk. Ungrarna fortsatte att slåss i flera dagar men var till sist tvungna att ge upp inför övermakten. 30 000 ungrare och 7 000 ryssar stupade. 200 000 människor lyckades fly så länge gränserna var öppna.
Upproret hade egentligen ingen chans att lyckas från början. Det kom för plötsligt och oppositionen var alltför splittrad. Händelserna rusade iväg alldeles för fort. Läget var helt förvirrat och motstridiga besked, ryssarnas svekfulla maktspel och bristen på klara planer gjorde att upproret var dömt att misslyckas.
En annan faktor som spelade in var att Nagy var en tämligen svag person, som saknade den karisma och kraft, som skulle ha krävts för att få läget under kontroll och driva utvecklingen i rätt riktning. Den tredje faktorn var att till ungrarnas olycka så utbröt Suez-krisen på samma gång, vilket gjorde att tragedin i Ungern kom i skuggan. FN och västmakterna reagerade inte med tillräcklig kraft. Ryssarna kunde, förvånansvärt nog, meja ned ungrare på Budapests gator och lägg arbetarkvarteren i ruiner utan större protester.
Skrivet av Erik Edelstam

Poor Manuel II Paleologos - he just wanted to defend his empire.

2006-09-29T06:04:00.000-07:00

Our latest pope, Benedictus XVI, has recently stumbled (and fell) on the teachings of one of the latest Byzantine emperors, Manuel II Paleologos. To the horror and fury of a very touchy Muslim clergy, he cited the late emperor’s thoughts regarding the Muslim and Turkish expansion in his time. Manuel II had reason for his negative attitude towards the Turks, who spread their faith and ambitions with the sword. Read about this remarkable man who tried to save his shrinking empire, which later was devoured by the Turks 28 years after his death, by the fall of Constantinople 1453.

In a lecture delivered the 12th of September 2006 in Regensburg, Germany, the pope Benedictus XVI quoted from a dialogue between Manuel II and a Persian scholar (Dialogue 7 of Twenty-six Dialogues with a Persian). Manuel wrote:
” Show me just what Muhammad brought that was new and there you will find things only evil and inhuman, such as command to spread by the sword the faith he preached…”. Manuel goes on very logically:
”…God is not pleased by blood – and not acting reasonably is contrary to God’s nature. Faith is born of the soul, not the body. Whoever would lead someone to faith needs the ability to speak well and to reason properly, without violence and threats…To convince a reasonable soul, one does not need a strong arm, or weapons of any kind, or any other means of threatening a person with death…”

Muslim fanatics all over the world cried foul and some Christian churches were even attacked and burnt. Why the pope choose to cite Manuel II regarding this very sensitive matter is for me a mystery. Yes, - in a sense, some Muslin fanatics are trying to spread the faith of Muhammad by the sword in the form of commercial jetliners and suicide bombers, but not in the sense Manuel II had in mind. The pope did the classical mistake of taking historical facts out of its own context and presenting them as actual facts..

In fact, Manuel knew very well what he was talking about. He had first hand knowledge of the Turkish imperialism and Muslim missionaries with sword in hand. In those times it was the order of the day. Either it was the Koran in your hand or your own head at your feet.

Manuel was sent to the west by his father John V, already when he was a young man of 15 years. The aim was to seek support for the Byzantine Empire against the Turks. When he was 20 he was named governor for the little enclave of Thessaloniki, one of the few bits left of the empire, another part was the European hinterland of Constantinople, Trachea.
The complicated political intrigues and infighting of the Byzantine Empire dealt severe blows to Manuel. Among other things, he had to go to war against his own nephew John VII in 1390 and defeated him with the help of the Republic of Venice. But when his father was overthrown by another son, Manuel was sent as a hostage to the Ottoman court of the sultan Bayezed I. There he was humiliated and forced to participate in war against the Byzantine Empire, where the town of Philadelfeia of Anatolia was lost. That was the last Byzantine enclave in Minor Asia. The Turkish dragnet was becoming tighter.

By the news of his fathers death 1391, Manuel managed to escape from the Ottoman court and took over the reins of the Byzantine Empire, but had to endure a six year long siege of Constantinople between 1394 and 1402 by his old enemy Bayezed I. In the fifth year of the siege, he had to embark on a long journey to England, France, the Holy Roman Empire and Aragon to seek assistance against the Muslim Turks. Imagine the courage of Manuel to leave his beloved city of Constantinople in the middle of a siege of the Grand Turk and let his nephew and old rival John VI act as an interim emperor while he was gone, probably several years.

The only his long journey and begging tour accomplished was some help in form of a crusade by the Hungarian king Sigismund of Luxemburg, which failed when he was defeated in Nicopolis 1396 on his way to Constantinople.

Manuel had more enemies to think about. The feared Mongol and Muslim conqueror Timur Lenk had earlier swept from the steppes of Asia, conquering the entire Central Asia, all the way to Moscow, India, Persia, the countries of the Black Sea and the Middle East, where he conquered, Bagdad, Damascus and Aleppo in 1401.
He was a very destructive warrior who burnt, looted and sacked the cities he conquered. Big flowering cities like New Dehli, Isfahan, Bagdad and Damascus were completely destroyed. Only in Bagdad his troops beheaded practically all the male population of 20 000 and sent women and children into slavery.
In 1402 he invaded Anatolia and defeated sultan Bayezid outside Ankara. The sultan was taken prisoner and subsequently died in prison. Timur Lenk was a terrible threat to the Byzantine Empire, but Manuel was saved by the fact that the Mongol wanted to crush China and turned his armies eastward.

Manuel’s worst enemy the sultan Bayezed now was defeated and gone and the siege of Constantinople was lifted when he returned after his long voyage 1403. A time of prosperity and consolidation began. The Turks were involved in a succession war between them and the Byzantine Empire could even expand a little and take back some countries around the Black Sea and in Greece. Defences were improved, walls built and the walls of Constantinople were beefed up.
Manuel had friendly relations with the first winner of the Turkish war of succession, Mehmed I (probably an acquaintance from his days as a hostage), but in his attempts to meddle in the next contested succession backfired and he got a new siege of Constantinople on his neck in 1422 by the next sultan, Murad II.
72 years old and very tired, Manuel relinquished all his power to his son John VIII. But the peace did not last long. Under severe pressure from the Grand Turk, the Byzantine empire was forced to sign a humiliating peace treaty 1424 and had to pay a heavy tribute every year. The year after Manuel II Paleologos died in peace.

Seen in the retro perspective Manuel had every reason to fear the Muslims, personalized by the Turks and the hordes of Timur Lenk.. He had been in war with them several times, besieged twice and imprisoned as a hostage at the Ottoman court. He was a philosopher and esteemed writer with a profound knowledge of the Muslim world and religion.

The Byzantine Empire lasted only 28 years after his death. – The 29th of May 1453 Constantinople fell to the Turks and their sultan Mehmet II. No western nation bothered to help them. The son of Manuel II, Constantine Peleologos, fell when the Turks finally stormed into the city, cut by two powerful strokes of a sabre. The body was later found, his head cut off and put under the belly of the equestrian statue of Justinian.
Constantine XI fell 1125 years after his ancestor Constantine the Great founded the antique Byzantium.
The ancient city that had the withstood 28 sieges from different enemies was completely destroyed and looted. Nothing sacred was left; churches and palaces were razed to the ground. Nearly all the population in this big city were put in chains (apart from the thousands that were executed) and sold at the slave markets. Only artisans and tradesmen who were essential for the continuation of affairs were spared.
The body of Manuel II was dug up, mutilated and the grave was destroyed. - All his fears had become true…
Written by Erik Edelstam

Sources: Wikipedia, the free encyclopedia, freerepublic.com and Histoire de l’Empire Ottoman by Ritter von Hammer¨-Pugstall

Harley Davidson and the Hogs - a phenomenon of our time

2005-10-05T08:23:00.000-07:00

Between the 9th and 12th of June 2005 there was a “H.O.G” – meeting in the Gulf of St Tropez. I live here, just two km from the main road, up in the hills. During a week there has been a constant roar, day and night, from the mighty Harley Davidson motorbikes. The roads have been filled with the knights of the Harley Davidson, sitting at ease, upright on their bikes, dressed the peculiar style of the Harley people. They look impressing and elegant, even though the bellies tend to be a bit to heavy. People from all over Europe have been gathering here, having a great time, listening to rock music, getting friends, screwing, drinking beer and booze and finding a common interest in these marvellous machines from America. A fantastic sub culture, created by the very smart motor bike company, Harley Davidson.
Read more about the Hogs…

And what the hell is a hog? The riders call themselves hogs. According the Concise Oxford Dictionary, a hog is a:[I] “…Swine, esp. castrated male, reared for slaughter…”[i/]. – I wonder if ever the Harley Davidson riders have ever read the definition by the dictionary? They would be shocked deep in their bones, imbedded in beer. After seeing the great meeting of all these tough guys (and chicks), the definition seems to me very funny and sometimes accurate.

In the Harley Davidson world, H.O.G. is something else. It is called Harley Davidson Owners Group and was created by the factory in 1983 and, according their homepage, after pressure from owners of bikes to meet others who were proud of their bikes, share common interests and, of course, have fun. - The slogan is: ”Ride and have fun!”
H.O.G. started its first office in Europe in 1991 in order to give service to members and has for the moment about 80000 members in about 500 Chapters (local clubs). The total number of members all around the world is soon one million.

It is a very smart marketing gimmick, tying the customers to the brand and the retailers of the bike. H.D. have created a whole sub-culture, a life style, way of life, way of dressing and a tremendous loyalty.
The owners meet, ride together and organize activities of all kinds. They also rise money for charity, which they claim is one of the most important goals.
Apart from the national meetings, international meetings are organized, like this one in St Tropez. Then the HOGs turn out in great numbers and roar through Europe to meet and have fun. Some fake and put their bikes in trucks, vans or trailers.
So this year they met at the sunny Riviera, a stark contrast to the chic people in St Tropez.
The meeting lasted a week and took place in a big camping lot at the side of the Venice-style village Port Grimaud. The Harleys with their riders buzzed in and out the camping like hornets in their nest.

So I went into the hornets nest. In the ticket office they told me that 15.000(!) bikers had joined the party. I saw number plates from all over Europe, even from the former eastern countries like Hungary, Poland, the Czech Republic and to my astonishment, Russia. They were all dressed in the peculiar, black leather style, though very personalized and original. Pirate scarves, cowboy hats, helmets in Wehrmacht style, I even saw a knight in full armour, with snake skin boots sticking out.
I remarked that the average age was quite high, surely many grandfathers and grannies like me, but also young, muscular lions, flexing their muscles and accompanying busty babes. Tatoos and piercing seemed to be mandatory. Kids played around, mothers giving breast, tough daddies holding toddlers by hand, leather mummy stiching, granpa with big belly, cowboy hat, beer in hand, calmly taking a nap in his camping chair…

The camping was an enormous playground with market stalls, bars, restaurants, masses of caravans and tents and two rock stages, where different bands performed all day and evening, mostly with nerve breaking music. But the most overwhelming and obvious presence were the Harley Davidson bikes themselves.
When I arrived at the entrance, there was a an enormous parking lot, which was filled with a sea of shining and glittering bikes as far as the eye could see. Bikes were parked all over the camping and the fanciest styled ones were put up for show, surrounded by impressed admirers. There was a constant flow of thundering bikes along the narrow lanes in the camping.
The commercial side of the event was quite evident. The market stalls covered a big space. Vendors had come from all corners of Europe in caravans and trucks to sell their Harley related artefacts.
There were T-shirts with dragons, fire, hell and skulls, baseball caps and scarves decorated in the same way, biking helmets of different forms, ranging from Wehrmacht to the Star Spangled Banner and leather outfits of all imaginable designs. The New Age was represented by esoteric products and you could buy necklaces of skulls, rings of all kinds and different objects and jewels to pierce your flesh. The tatooists were at hard work illustrating empty spaces of already covered skins or first timers.

Seeing the market filled with all these accessories and looking at the leather clad bikers I could not help thinking that the whole thing is utterly childish and naïve. Grown up people driving round dressed like a masquerade in a hopeless blend of American cowboy style and Teutonic knight, with the Iron Cross in forefront. I remember when I was a kid and how my friends and I used to dress in different clothes, from cowboys to pirates. It is the same thing with the hogs. Perhaps it is the whole point with the HOG movement – to dress in fancy costumes, be like a kid, frighten the on lookers, forget the nuisances of everyday, drink beer, meet your buddies, - just to “Ride and have fun!”

The final was impressive. The last evening the party reached its crescendo with an unusually loud rock concert and massive fireworks. I saw it from my garden. It was beautiful with the glittering lights from the harbour of St Tropez as a background.
The day after the bikers formed a giant procession, consisting of thousands of Harleys, slowly rolling through the hot, pittoresque landscape “Provençale”, passing St Tropez, Ramatuelle, Cogolin and the medival town of Grimaud. Each chapter was represented by a flag bearer, sporting their banner.
In the Sunday afternoon the roads were clogged by the hogs going home, many stayed on a couple of days and the roar of the mighty Harley Davidsons was still heard, but after a while it diminished and mixed with the normal sound of the more trivial Hondas, Kawasakis and Ducatis…
Written by Erik Edelstam

"Suite Française" - the novel that came 62 years too late.

2005-01-20T05:33:00.000-08:00

One of the most original and moving stories in the literary world has been the resurging of Irène Némirovsky, a well known writer in France during the thirties with 13 books behind her. She was, however, arrested by the Nazis the 16th of July 1942, as being a Jewess, and perished of typhus in Auschwitz on August 17. During the two years between the invasion and her arrest she wrote an epic novel about life during the occupation. In 2004 one of her daughters found a manuscript in an old suitcase and started to transcribe it with a magnifying glass. Read the amazing story of how Irène Némorovsky became a best-selling writer 62 years after her tragic death.

Irène Némirovsky vas 16 years old when she fled from the Soviet Union in 1919. Her father, Leon, was a wealthy banker and managed to remake his fortune in Paris, France. She married an exiled Russian, learnt excellent French and started to write. Her first novel, “David Golder”, became a success when it came out 1929 and she was considered as a rising star in the French literary circles. Twelve other novels followed suit and as the war began, she was a hailed and established writer.

Immediately she evacuated her two small daughters to Issy-l’Eveque in Central France, which was the home of the nanny of the children. When the Hitler invaded France in June 1942 and the German army advanced to take Paris, she fled to her children, where her husband, Michael Epstein, later joined. They had a hard time during the occupation, since they were Jews and surrounded by humiliating restrictions, among them wearing the yellow star on their clothes.
She started to write an epic novel that should be like Tolstoy’s “War and Peace”. The plan was that it should consist of several parts, “Storm in June”, “Dolce”, “Captivity”, “Battle” and “Peace”. When she was arrested the 16th of July 1942, she had completed two of the first parts and had written notes for the third.
Her eldest daughter Dénise Epstein, at the time 13 years old, remember how the parents in some way knew that they sooner or later would be arrested and deported. They tried to shield themselves from the fear by discussing different topics far away from their troubling reality. The parents were very serious about their situation and did not speak much. When the French Gendarmes finally came, Irène was very calm, did not cry and told her to look after Papa and the sister Elizabeth. She said quietly that she was going away for a trip. She surely knew what was waiting for her. Three months later the father was arrested and died in a gas chamber in Auschwitz the 6th of November 1942. The girls managed to get away thanks to a teacher who hid them and later a nanny who under great risks hid them in different locations until the war was over. The whole time they carried a battered suitcase, filled with Irene’s papers and manuscripts. They, however, sensed that it was something important.

After the war, the children went around to different places in Paris, where former prisoners of war and deportees were assembled, among those the Hotel Lutetia and Gare de l’Est. But the parents had vanished. It was only years later they got to know the exact circumstances of their parents death.
The suitcase was still there, the only link to the past. The daughters thought the papers were a kind of a diary and could not bear to read the last thoughts of their mother. Due to the shortage of paper they were written on small scraps of paper, with tiny scripture. Denise Epstein, now 75, said in an interview that in order to survive and get life going, you had to put such a powerful thing in a drawer and forget about it. In 1975 she made an attempt to read something but could not make it. She had no idea that there were two novels among the pieces of paper. When her sister Elizabeth started to write a biography of her mother she used letters and notes from the suitcase It was published 1992 with the title “Le Mirador”. At the same time Denise started to look through they pages that she had not read before. She discovered that it was, in fact, a novel. But it was a painstaking work with magnifying glass. Some pages consisted of three entire chapters.

The novel, that consists of the two parts, “Storm in June” and “Dolce” is not an ordinary World War II book, it is an intimate picture of the occupied France, with its every day pettiness, jealousy, cooperation and resistance. Which is narrated with sympathy and severity.
In the first part, “Storm in June”, Irène follows families and individuals who join the masses of fugitives leaving Paris. She paints a picture of the chaos and panic, when the limousines of the rich families, which she knew so well, pressed through the crowds on foot, dragging their meagre belongings on different kind of carts. Also the fear of attacking German planes and the hopelessness of what the future might bring.
In “Dolce”, most of the fugitives had returned to Paris and life during occupation takes form. Irène depicts life in a small town she calls Bussy, with its aristocratic family, wealthy landowners, shop keepers, peasants and the German soldiers and officers. It is a story of our human qualities during a difficult time, how people show the worst and the best of themselves, a picture of wartime rural France, that many, even now, would not acknowledge. But she tells the story with passion and humour and sometimes even a German officer can be sympathetic.
When Denise Epstein had finished her transcription of her mothers novel, she put one copy in her drawer and sent another to the archives of The Information Institute of Contemporary Publishing. In April last year she met the writer Myriam Anissimov, who just had published a biography of Romain Gary, a French novelist who had known Irène personally. Anissimov persuaded Denise to get the novel of her mother published by Editions Denoël.
The book, “Suite Française”, was an immediate success and got in top of the bestseller lists in France with more than 150 000 copies sold last fall. It got the prestigious Renaudot prize in November that year and has been lauded by the critics. The rights have been sold to 20 countries during the Frankfurt Book Fair and with the American rights to Alfred A. Knopf, which plan to publish it in 2006.
Denise Epstein, (her sister Elizabeth died 1996) is of course delighted that her mother has come to focus again. Especially since the mother was very disappointed that the French literary establishment, had abandoned her when the Nazis came and the Vichy government took power.
Irène wrote: “ Never forget that the war will pass and that the whole historical part will pale. Try to do as many things as possible to interest people in 52 and 2052…” – She has surely got her point 62 years later.
Written by Erik Edelstam
Sources: International Herald Tribune and Newsweek