words & art

Eva Dickson, en äventyrare.

2012-01-20T10:24:00.000-08:00

Eva Dickson föddes 1905 på Steninge slott i Sigtuna, som Eva Lindström. Hon växte upp på Ljungs slott utanför Linköping, där hennes pappa födde upp kapplöpningshästar.
Som ung var Eva känd för att vara en ”femme fatale” och för att chockera borgerligheten.
Hon gifte sig med rallyföraren Olof Dickson och fick en son med honom. Han lärde
henne att köra bil och de tävlade i rallykörning där Eva var känd som en djärv men vårdslös förare.
Eva var väninna med Linde Klinckowström och de bestämde sig föratt göra en bilfärd tillsammans till Paris och Rom våren 1930.
Olle Dickson ogillade att hans hustru for iväg och deras äktenskap bröts. Efter det blev Eva rastlös, hon hade ingen fast adress i Stockholm utan bodde på hotell, då hon var i Sverige.
1932 for hon till Kenya med en väninna Littan Bennich. Och där blev hon blixtförälskad i Bror von Blixen-Finecke. Han hade varit gift med Karen Blixen, men var nu gift med Cockie Hoogterp.
Bror Blixen var känd både som en fantastisk storviltjägare men också som en stor kvinnokarl.
Bror Blixen skulle fara till England för att besöka sin hustru, men dagen innan han for, bromsade en stor bil in framför hans hus.
Ur bilen steg två unga kvinnor, som talade svenska och de frågade om det var Bror Blixen de mött. Då han svarade ja, sa de, att de kört från Dar-es-Salaam och att de var hemskt törstiga. Resan var sjuttio mil lång på gropiga vägar, så Bror frågade ,varför de kommit just till honom. Eva Dickson svarade: ”Det var för att möta er!”
De blev blixtförälskade, hon blev hans älskarinna och äktenskapet med Cockie var över…

”Kvinnan är omöjlig nuförtiden! Hon målar sina naglar röda, hon bleker sitt hår, hon dricker champagne eller röker cigaretter. Hon föder inte ens barn längre. Se på er själv, madame, vad duger ni till?”
”Jag kan köra bil”, svarade Eva Dickson. Hennes bordskavaljer svarade, att köra bil kan varenda människa, spela bridge och dansa, det hör till allmänbildningen…
”Men jag ska köra härifrån Nairobi till Stockholm.”
”Jag slår vad om att ni inte klarar det!”
”Vadet är antaget! Den som förlorar, bjuder hela gänget på champagne!”
Samtalet utspann sig under en middag på Europeiska klubben i Nairobi och Eva utmanade ödet.
Hon köpte en öppen, fyrsitsig Chevrolet. Den utrustades med vattensäckar, oljefat, moskitnät, reservdelar, bensinfat, proviant, tältsängar och kokkärl.
På väg till garaget på avresedagen träffade Eva Hassan Ali och han blev hennes medresenär.
Resan genom Kenya och Uganda gick utan problem, men snart kom motgångarna. Däcken svällde av värmen och exploderade, Eva fick malaria och händerna fick frostskador. De sov i tältsängar under bar himmel och kylan var bitande kall. De körde ofta tolv timmar i sträck och stannade bara för att äta eller för att reparera bilen.
När de kom till norra Tchad möttes de av en raserad bro över en flod.
Eva fick låna en häst och med tre kokta ägg som proviant, red hon två dygn till en fransk kommendant i Bongor, som var ansvarig för det planerade brobygget. Som tur var, var kommendanten tillmötesgående och efter tre dygn och med hjälp av 900 man stod den nya bron färdig!
Efter 40 dygn nådde de Alger och vadet var vunnit! Eva var den första kvinnan, som kört genom Saharaöknen. Resan fortsatt hem till Sverige, där hon välkomnades av Kungliga Automobil Klubben i Stockholm.
Att Hassan Ali var svart, väckte naturligtvis stor uppståndelse, men Eva sade: ”Inte för att jag tycker det är så värst märkvärdigt, men ett visst kuriosaintresse kan det ju alltid ha.”

1934 återvände Eva till Afrika och Bror Blixen. Hon fiskade, jagade och deltog i vetenskapliga expeditioner för att få tag på ovanliga djur.
1935 reste de till Abessinien där Eva arbetade som krigskorrespondent och skrev om kriget i det invaderade Abessinien (nuvarande Etiopien) för tidningen Vecko-Journalen. De tog sig fram på mulåsnor, en 200 mil lång färd mot den kenyanska gränsen.
Bror och Eva gifte sig i New York 1936 och for till Florida på bröllopsresa. Bror Blixen hade tidigare under en safari i Afrika träffat Ernest Hemingway och Eva övertalade Bror att telegrafera till Hemingway. De blev inbjudna att följa med i Hemingways nyinköpta båt ”Pilar”.
Hemingway var gift med krigskorrespondenten Martha Gellhorn och de fyra for iväg på en lång fisketur runt Kuba och Bahamas.
Bror von Blixen ville att han och Eva skulle bosätta sig i Afrika, men Eva ville först uppfylla en dröm hon hade; att köra i Sven Hedins fotspår Sidenvägen till Peking.
Men resan blev en mardrömsresa, hon mötte rövare och banditer, drabbades av sandmyggefeber och i Calcutta blev hon ännu sjukare och lades in på sjukhus. Ingen visste vad hon drabbats av, men hon ordinerades en arsenik-kur, blev förgiftad av den och bestämde sig då, försvagad som hon var, att köra hem. Sidenvägen var stängd och den politiska situationen gjorde att det var alltför riskfyllt att köra genom landet då japanerna hade förklarat krig mot Kina.
Reskassan sinade också och Eva tvingades lägga sina sista pengar på bensin i stället för på mat.
I mars 1938 hade hon kommit till Bagdad, då hade hon varit på väg i nio månader. Hon hade varit bjuden på middag utanför staden och körde tillbaka. Det var mörkt, vägen var gropig och då hon missade en tvär kurva, voltade bilen och hon klämdes fast mellan sätet och ratten, hamnade under bilen, bröt nacken och dog omedelbart.
Bror Blixen fick inte beskedet om olyckan förrän den 28 juli, då han kom tillbaka från en safari.
Han lämnade då Afrika, efter 25 år, helt förkrossad.
Eva Dickson, begravdes i Stockholm, 33 år gammal.

I sin bok ”En Eva i Sahara- ett äventyr i heta zoner” skriver Eva Dickson om sin äventyrslusta, om sin oro och rastlöshet och om Afrika som fascinerade henne, trots de många sjukdomar hon drabbades av.
Hon skrev: ”Jag tror, att den som en gång fångats av Afrikas förtrollning , aldrig blir en fri människa mera. Där kommer man i intim kontakt med naturen, den trollfyllda och av människohand orörda, och för min del tror jag att det är däri Afrikas största charm ligger.”

Gunnela Edelstam
Skrivet för tidningen Swea Paris
Foto Anne Bjerke

Långritternas mästarinna

2012-01-19T06:38:00.000-08:00

När någon talar om en stark och modig kvinna kommer jag alltid att tänka på min styvmormor och gudmor Linde von Rosen, född Klinckowström. Denna, mycket viljestarka, originella och humoristiska person, genomförde mellan 1926 och 1932 sex långritter med en sammanlagd sträcka på 12.751 km. En fantastisk prestation.
Det låg liksom i tiden med kvinnans frigörelse. - Efter första världskriget klev den nya kvinnan fram, klippte håret och kjolen, blev uppkäftig, solade skamlöst, drog på sig byxor, spelade tennis, golf och deltog i allahanda tävlingar, inklusive biltävling och hoppning med häst. Anglo-kenyanskan Beryl Markham lärde sig flyga och korsade Arlanten som första kvinna 1936, väninnan Eva Dickson tävlade med bilar och gav sig av ensam på riskfyllda bilresor genom Afrika och Asien, så för Linde var det en utmaning, en rastlöshet och en dröm att göra något utöver det vanliga.

Hon föddes 1902 på Stafsunds gods på Ekerö, utanför Stockholm. Hennes fader var den mycket originelle upptäcktsresanden, forskaren och författaren Axel Klinckowström, även kallad ”Klinkan”. Det var ett stort gods med många hästar som lockade Linde. Hon blev redan hästtokig som barn. Fortfarande i 80-års ålder kom hon ihåg namnet på varenda häst på Stafsund. Hon började redan rida som barn och fortsatte med det, även om hon hade tänkt sig att bli konstnärinna.
När hon var 20 år lyckades hon komma över den isabellafärgade valacken Castor av en god vän. Han var då tre år och de skulle sedan kampera ihop i 25 år. Linde hade en otrolig hand med hästar och Castor blev som hennes hund, trofast och lydig.

Hon genomförde sin första långritt, mer som en övning, till Romanäs sanatorium utanför Tranås, där hon hade en väninna som var konvalescent. Lindes kommentar var att lite hästlukt kanske skulle göra henne friskare. Trippen gick i elva etapper och var 697 km. Året var 1926. Linde var då 24 år och Castor 7. Hon kände att det hade gått alldeles utmärkt och att hon trivdes och kände sig fri med Castor ute på vägarna, även om det blev obekväma login, både för henne och Castor. Hon skriver: ”…vilken underbar färd hade inte Castor bjudit mig på!”
Man skall då tänka på att hon red i dåligt väder med snöslask.

På väg till Paris
Linde hade blivit helt fascinerad och beslöt sig för att hälsa på sin syster Thora, kallad Grynet, som var gift med konstnären Nils Dardel och som levde bohemliv i Paris. Att hon skulle rida dit var självklart.
Linde gav sig iväg den 20 september 1926. Ritten tog exakt två månader och var 1 600 km. Hon red ned genom Sverige, då i sällskap med en väninna. Sedan red hon genom Tyskland in i Holland och genom Belgien. Hon råkade passera Bryssel på samma gång som den svenska prinsessan Astrid kom dit för att gifta sig med Leopold.
Ritten fortsatte via Valenciennes vid franska gränsen till Senlis där Grynet och Nils mötte med en hästdroska. Infarten till Paris gick genom Porte de Pantin.

Den första ritten till Paris gav Linde erfarenheter hur man praktiskt skull gå till väga. Hon hade tur. En gammal vän till Klinkan, var landshövdingen i Skåne, Fredrik Ramel, som hade ett stort nätverk på kontinenten med svenska beskickningar och konsulat, för att inte tala om olika myndigheter. Han svepte sitt trollspö framför hennes väg. För Lindes del betydde det att hon slapp alla möjliga byråkratiska hinder som karantänsbestämmelser för Castor eller närgångna tullare.
Linde red i en vanlig ridkavaj, som var lite längre och gick ned till låren, den tidens ridbyxor och stövlar. Ridhjälm förekom inte, utan hon hade en s.k. klockhatt eller basker. Oftast hade hon skjorta och slips under. Baktill på sadeln låg en rejäl trenchcoat hoprullad. Över axeln hade hon en jaktväska av läder och ett kartfodral. Mellan sadeln och hästen låg en arméfilt som var vikt sex gånger och som fungerade som vojlock på dagen och täcke på natten.
Det nödvändigaste fanns i fyra sadelväskor, dvs.ryktborste, skrapa, lindor och annat till Castor i den ena, toalettsaker, kamera och annat i den andra fram, i de båda väskorna där bak hade hon klädombyte, underkläder och en snyggare klänning. Man bör dock framhålla att hon hade några stora koffertar som skickades per tåg till de stora städerna där hon beställt hotellrum i förväg.
Dagsetapperna var ungefär mellan 40 – 60 km, beroende på terrängen. Hon skrittade med lösa tyglar nästan hela vägen och travade kanske bara 10 km. Hon satt i sadeln hela dagen och rastade bara en halvtimme när Castor betade gräs. Kanske ett värdshus någon gång. Kände hon sig ensam? Nej – sade hon alltid, man hade ju sällskap av hästen.
Hon stannade i sex månader i Paris, red om dagarna i Bois de Boulogne och festade med Grynet och Nils på kvällarna. I mars tog hon tåget till Antwerpen och båten till Sverige, med Castor i en transportabel träbox.

Ritt till Rom
Två år senare i september var det dags igen. Den här gången gällde det Rom. Hon red genom det ödsliga Sverige och tog Sassnitzfärjan över till Tyskland. Nu började vad man nästan skulle beteckna som ett triumftåg. Linde hade börjat bli uppmärksammad i kontinentens tidningar och blev mött med ryttare, orkestrar och blommor i nästan varenda stad. Linde skriver på rörande sätt:
”…Vi färdades inte för att vinna något annat pris än lycka. Det gjorde vi. Därför att Europa slöt oss i sina armar. Varför är för mig ännu obegripligt. Kanske det ansågs modigt av en kvinna? …”
Hon tog den östra vägen genom Tyskland, via Berlin, München, Innsbruck, Brennerpasset och in i Italien, där segertåget fortsatte: ”…Innan vi lämnade landet hade vi varit gäster på åtta kavalleri- och fyra artilleriregementen, de övriga var infanteri- , alpjägare- och karbinjärregementen. Både Castor och jag hade kunnats färdas med förbundna ögon och ändå kommit till Rom, så ledsagade var vi…!”
Linde stannade i Rom under vintern och blev ihärdigt uppvaktad av ett stort antal tjusiga italienska kavaljerer och bjöds på den ena festen, magnifikare än den andra. Under tiden hade Castor blivit svårt sjuk och hon trodde ett slag att han skulle dö, men han frisknade till som genom ett mirakel.
I mars var det dags att rida tillbaka till Sverige, Hon tog en östligare väg tillbaka via Wien, Prag, Dresden och Berlin. Ständigt uppvaktad.
Den 25 juli 1928 närmade sig Linde Stockholm. Hon skriver i sin dagbok: ” Castor var salig att gå sin sista etapp och spelade rädd för allt och stönade av glädje. En söt arbetare stannade sin bil, gick ut, tog mig i hand och önskade mig välkommen hem. Det rörde mig, liksom en fru som kom med socker till Castor. Från flera fönster vinkade människor Sådana spontana vänlighetsbevis går mig till hjärtat…” Linde hade då ridit sammanlagt 4 911 km.

Europa runt
Linde kunde inte hålla sig länge. Hon fick tillfälle att ge sig av igen när en släktig hade avlidit i Bryssel och hon fick order att ordna upp med begravning och bodelning. I slutet av september 1930 gav hon sig iväg på vad som skulle bli den längsta ritten på nästan 5 000 km.
Det är självklart att det var enklare att ta sig runt Europa till häst än vad det är idag. Det var mycket mindre trafik, vägarna var för det mesta stenbelagda, det fanns stall i varenda liten by och bondgård och smeder fanns i överflöd, som kunde sko hästen. Folk var hederliga och den våldsamma kriminaliteten som finns idag, existerade inte. Däremot var fattigdomen utbredd, de sanitära förhållanden avskyvärda och banksystemet krångligt. Kriget hade på sina håll lämnat förfärliga spår, särskilt i norra Frankrike.

Linde började med att rida till Bryssel och stannade där i flera månader. För att få tiden att gå tävlade hon intensivt med Castor och väckte uppmärksamhet överallt. Så småningom gav hon sig av till Paris, där hon inte stannade länge. Hon ville till Italien där hon etablerade sig hos sin kavaljer Borsarelli i Turin. Hon åkte fram och tillbaka till Rom, dock utan Castor. Till sist var det dock dags att rida hem.
Hon valde en äventyrlig väg, via Trieste, Ljubljana (nuv. Slovenien) , Kroatien, Budapest, in i Tjeckoslovakien, över Karpaterna, Krakow, Warszawa och till sist fristaten Danzig, varifrån hon tog en gammal färja till Stockholm dit hon kom 31 maj 1932
Det blev en äventyrlig ritt. När hon lämnade Italien fick hon en mycket vacker, äldre häst, Indostan, som gåva av sin beundrare Borsarelli. Den fick följa med som handhäst och klövjehäst. Efter ett slag lärde den sig att springa lös, ungefär som en hund. Det var inte samma uppmärksamhet och uppvaktning som på de övriga turerna. Det var primitivt, fattigt och outvecklat. Största delen av vägen gick genom gamla Österrike – Ungern, genom delar som hade blivit fria och där stora delar av befolkningen var bittra över den orättvisa freden 1918. Hon blev aldrig rånad, även om det var nära några gånger och polisen trodde en gång att hon hade stulit Indostan.
Samma år träffade hon min morfar Hans von Rosen, den olympiske guldmedaljören i hoppning, blev kär och gifte sig med honom 1933.
Linde och Castor flyttade in på hans mycket vackra herrgård Lindö i Sörmland. Indostan blev sparkad på benet av en annan häst, bara efter några månader i Sverige och fick avlivas. Borsarelli stupade i Nordafrika 1942. Castor levde i 14 år till och fick ett monument på Lindö. Linde levde ända till år 2000 och blev ett monument i sig, som berättade många historier för alla som ville lyssna. Och det ville vi gärna.

Erik Edelstam
Först publicerad i tidningen Swea Paris

London - Restauranger, barer, pubs, etc.

2011-11-05T11:16:00.000-07:00

Detta är salig vännens och livsnjutaren Calle Gezelius lysande guide till Londons bästa ställen. Printa ut den och ta med den till London!
På bilden underhåller han Gunnela på Sturehof, i väntan på en skaldjurstallrik.

Arbutus, Frith St Soho. Senaste köket!
Assaggi, 39 Chepstow Pl. Kul italiensk krog ovanför en pub.
Bar One, finns lite här och där. Om öl, eller sprittarmen behöver sitt...
Bibendum Oyster bar i Michelinhuset, Fulham Rd
Boots, apotek som finns överallt. Albyl och skönhetsmedel + lite annat
Borrough Market, bondens marknad fred-lörd. Nära Tate Modern. Ett måste!
Browns Hotel, afternoon tea. Best in town.
Busaba Ethai, Wardour St. Köa utanför för bord, men det är det värt. Thaifood.
Café Boheme i Soho, 13 Old Compton St. Lite N.Y. känsla
Camden market and stables, lörd-sönd. Very Goth!
Chez Bruce, www.chezbruce.co popular gastropub + systerpub i Kew, The Glasshouse
Covent Garden. Folkspektakel och härligt rörigt. Marknad på gamla saker måndagar.
Fortnum & Mason, Piccadilly. Klassiker för te, kaffe och delikatesser. Bra tehörna.
Galvins Bistro de Luxe, 66 Baker St
Gilgamesh. Indiskt så det förslår i Camden.
Hakkasan, 8 Hanway Place. Otrolig Kinakrog under markplanet. Härlig bar. City chic!!
Hamley´s, 188 Regent St. världens största leksaksaffär.
Hampstead heath. Snygg och prydlig “förort”
Harpenden, Gastropub, en bit utanför London.
Harrods. Nej! Dit går bara nyrikeslummen. Möjligen, möjligen livsmedelsavdelningen
Harvey Nichols, 5th Floor Bar. Knightsbridge. Yes! Yes! Best Martinis in town. Hot spot!
Harwood arms, www.harwoodarms.com gastropub i Fulham
Hatchards bokhandel, 187 Piccadilly, liten vacker klassisk boklåda.
Hing Loon, 25 Lisle St. Kinamat. Inga turister bara kineser.
Hotel Mandarin Oriental, Outstanding. Best Spa in town. Knightsbridge
Hyde Park, mitt i London. Fin park att strosa i, likaså Regents Park.
Jamie Oliver, butik med allt möjligt, www.jamieoliver.com/recipease/our-locations/clapham
Jermyn St, Bond St små exklusiva affärer i massor. Bra om man har flera kontokort....
Jo Mallone parfymer, Sloane St. Finns bara här. Exklusivt. 150 Sloane St.
Kings Rd, Chelsea, Duke of York Sq. Matmarknad varje lördag. Delikatesser att äta/ta med
Kings Rd. Håller måttet från det glada 60-talet. Missa inte! Ät på Bluebird, 350 Kings Rd.
Leicester Sq. I Soho mitt i teaterdistriktet. Här är det inte tyst en minut!
LeMetro, 28 Basil St bakom Harrods i en källare
Liberty´s, Varuhuset med en hörna av Sv Tenn. Kul.
Marilybone High St. Härlig gata med allt man kan önska vad gäller restauranger, pubar och shopping. Conran Shop längst upp på gatan. Designhotellet Mandeville i slutet på gatan.
Medcalf, gammal köttbutik, jättemysig restaurant. Exmouth Market
Moro, Exmouth Market. Cross over. Favvoställe.
Motimahal, www.motimahal-uk.com 45 Great Queen St, WC2B 5AA. Mycket bra indiskt
Neals Yard Diary, ostar Covent Garden
Nothcote Rd/SW11, trevlig lokal gata med alla möjliga affärer
Oriel, Sloane Sq. Fransk bistrotyp. Bra Bloody Marys. Stillar den värsta baksmällan.
Oxford St. Tja, om man måste tränga sig fram mellan alla turister med pengarna på magen.
Oxo Towers. Rest och bar på andra sidan Themsen. Börjar bli ett hett område.
Pellici, 332, Bethnal Green Rd. Ett kultfrukostställe. Lokalen !!!
Peter Jones, lilla NK på Sloane Sq. Fiiint.
Petersham Nurseries, Kew Gardens. Om ni har tid. Boka bord och ta U-ground förbi Kew Gardens. Madonnas f.d. kock lagar sagolikt god mat om hon inte är påtänd!
Portobello Rd. Hela gatan förvandlas på lördagar till en antikshopparnas dröm
Pret à Manger, Överallt. Mycket bra snabbmat. Smörgåsar, subs, juicer, kaffe. Fräscht
Primrose Hill området. Vackert elegant och ½ kändistätt numera. Kate Moss bl.a.
Randall & Aubin, 16 Brewer St, f.d. slakteributik m kul Sohostämning
Regent St. Som Oxford St men lite elegantare.
Sardo Canale, Camden. Mycket bra italiensk krog. Bra pub på andra sidan gatan.
Scotts Restaurant, 20 Mount St. 8 min promenad från Bond St. Jättefin ostron/fiskrest.
Selfridges varuhus, Oxford St. bättre än sitt rykte.
Selfridges, Oxford St. Bra lunchsushi på löpande band. Bra livsmedelsavdelning.
Sketch, Conduit St. Märklig, snoffsig rest och bar. Unikt concept.
Sloane Sq Udda affärer runt torget och i närheten. Londons Karlaplan
Sotheby´s café, 34-35 New Bond St. Vet inga turister om. Hummersandwich m ett glas vitt!
Ta Tatebåten efter besöket till Tate Britain förbi Big Ben och Parlamentet.
Tate Modern. Ett måste vad gäller konst. Restaurant och café med utsikt över London!
Taylor of Bond St, rakdon bl.a. och egna herrserier för EdT samt After S.
Tesco, som ICA lokalt. Finns överallt om du vill bunkra livsmedel
The Bingham, www.thebingham.com mysigt boutiquehotell i Richmond. Suverän restaurang o bar. Michelin!
The Grenadier, Undangömd pub bakom Knightsbridge. Inga turister. Best kept secret.
The Waterway, 54 Formosa St. i Little Venice. Härlig lunchrestaurang vid kanalen. Utegrill.
The Wolseley, Piccadilly. Läcker inredning! Frukost, lunch afternoon tea, middag.
Toms Kitchen, Chelsea. Jättetrevligt
Truc vert, 42 North Audley St. Goda charkuterier
Waitrose, snabbköp. Lite bättre än Tesco. Överallt.
Waterstone´s, 203 Piccadilly, Europas största bokhandel! Har allt.
Virgin Megastore, 14-16 Oxford St. Böcker, skivor, videos, dataspel. Allt!
Zuma Knightsbridge. Best Sushi in Town

Big Fat Greek Gravy Train

2011-10-31T10:21:00.000-07:00

Even on a stiflingly hot summer's day, the Athens underground is a pleasure. It is air-conditioned, with plasma screens to entertain passengers relaxing in cool, cavernous departure halls - and the trains even run on time.

There is another bonus for users of this state-of-the-art rapid transport system: it is, in effect, free for the five million people of the Greek capital.

With no barriers to prevent free entry or exit to this impressive tube network, the good citizens of Athens are instead asked to 'validate' their tickets at honesty machines before boarding. Few bother.

This is not surprising: fiddling on a Herculean scale — from the owner of the smallest shop to the most powerful figures in business and politics — has become as much a part of Greek life as ouzo and olives.

Indeed, as well as not paying for their metro tickets, the people of Greece barely paid a penny of the underground’s £1.5 billion cost — a ‘sweetener’ from Brussels (and, therefore, the UK taxpayer) to help the country put on an impressive 2004 Olympics free of the city’s notorious traffic jams.

The transport perks are not confined to the customers. Incredibly, the average salary on Greece’s railways is £60,000, which includes cleaners and track workers - treble the earnings of the average private sector employee here.

The over ground rail network is as big a racket as the EU-funded underground. While its annual income is only £80 million from ticket sales, the wage bill is more than £500m a year — prompting one Greek politician to famously remark that it would be cheaper to put all the commuters into private taxis.

‘We have a railroad company which is bankrupt beyond comprehension,’ says Stefans Manos, a former Greek finance minister. ‘And yet, there isn’t a single private company in Greece with that kind of average pay.’

Significantly, since entering Europe as part of an ill-fated dream by politicians of creating a European super-state, the wage bill of the Greek public sector has doubled in a decade. At the same time, perks and fiddles reminiscent of Britain in the union-controlled 1970s have flourished.

Ridiculously, Greek pastry chefs, radio announcers, hairdressers and masseurs in steam baths are among more than 600 professions allowed to retire at 50 (with a state pension of 95 per cent of their last working year’s earnings) — on account of the ‘arduous and perilous’ nature of their work.

This week, it was reported that every family in Britain could face a £14,000 bill to pay for Greece’s self-inflicted financial crisis. Such fears were denied yesterday after Brussels voted a massive new £100bn rescue package which, it insisted, would not need a contribution from Britain.

Even if this is true — and many British MPs have their doubts — we will still have to stump up £1billion to the bailout through the International Monetary Fund.

In return for this loan, European leaders want the Greeks’ free-spending ways to end immediately if the country is to be prevented from ‘infecting’ the world’s financial system. Naturally, the Greek people are not happy about this.

In Constitution Square this week, opposite the parliament, I witnessed thousands gathering to campaign against government cuts designed to save the country from bankruptcy.

After running battles with riot police, who used tear gas to disperse protesters, thousands are still camped out in the square ahead of a vote by Greek politicians next week on whether to accept Europe-imposed austerity measures.

Yet these protesters should direct their anger closer to home — to those Greeks who have for many years done their damndest to deny their country the dues they owe it.

Take a short trip on the metro to the city’s cooler northern suburbs, and you will find an enclave of staggering opulence.

Here, in the suburb of Kifissia, amid clean, tree-lined streets full of designer boutiques and car showrooms selling luxury marques such as Porsche and Ferrari, live some of the richest men and women in the world.

With its streets paved with marble, and dotted with charming parks and cafes, this suburb is home to shipping tycoons such as Spiros Latsis, a billionaire and friend of Prince Charles, as well as countless other wealthy industrialists and politicians.

One of the reasons they are so rich is that rather than paying millions in tax to the Greek state, as they rightfully should, many of these residents are living entirely tax-free.

Along street after street of opulent mansions and villas, surrounded by high walls and with their own pools, most of the millionaires living here are, officially, virtually paupers.

How so? Simple: they are allowed to state their own earnings for tax purposes, figures which are rarely challenged. And rich Greeks take full advantage.

Astonishingly, only 5,000 people in a country of 12 million admit to earning more than £90,000 a year — a salary that would not be enough to buy a garden shed in Kifissia.

Yet studies have shown that more than 60,000 Greek homes each have investments worth more than £1m, let alone unknown quantities in overseas banks, prompting one economist to describe Greece as a ‘poor country full of rich people’.

Manipulating a corrupt tax system, many of the residents simply say that they earn below the basic tax threshold of around £10,000 a year, even though they own boats, second homes on Greek islands and properties overseas.

And, should the taxman rumble this common ruse, it can be dealt with using a ‘fakelaki’ — an envelope stuffed with cash.. There is even a semi-official rate for bribes: passing a false tax return requires a payment of up to 10,000 euros (the average Greek family is reckoned to pay out £2,000 a year in fakelaki.)

Even more incredibly, Greek shipping magnates — the king of kings among the wealthy of Kifissia — are automatically exempt from tax, supposedly on account of the great benefits they bring the country.

Yet the shipyards are empty; once employing 15,000, they now have less than 500 to service the once-mighty Greek shipping lines which, like the rest of the country, are in terminal decline.

With Greek President George Papandreou calling for a crackdown on these tax dodgers — who are believed to cost the economy as much as £40bn a year — he is now resorting to bizarre means to identify the cheats. After issuing warnings last year, government officials say he is set to deploy helicopter snoopers, along with scrutiny of Google Earth satellite pictures, to show who has a swimming pool in the northern suburbs — an indicator, officials say, of the owner’s wealth.

Officially, just over 300 Kifissia residents admitted to having a pool. The true figure is believed to be 20,000. There is even a boom in sales of tarpaulins to cover pools and make them invisible to the aerial tax inspectors.

‘The most popular and effective measure used by owners is to camouflage their pool with a khaki military mesh to make it look like natural undergrowth,’ says Vasilis Logothetis, director of a major swimming pool construction company. ‘That way, neither helicopters nor Google Earth can spot them.’

But faced with the threat of a crackdown, money is now pouring out of the country into overseas tax havens such as Liechtenstein, the Bahamas and Cyprus.

‘Other popular alternatives include setting up offshore companies in Cyprus or the British Virgin Islands, or the purchase of real estate abroad,’ says one doctor, who declares an income of less than £90,000 yet earns five times that amount.

There has also been a boom in London property purchases by Athens-based Greeks in an attempt to hide their true worth from their domestic tax authorities.

‘These anti-tax evasion measures by the government force us to resort to even more detailed tax evasion ploys,’ admits Petros Iliopoulos, a civil engineer.

Hotlines have been set up offering rewards for people who inform on tax dodgers. Last month, to show the government is serious, it named and shamed 68 high-earning doctors found guilty of tax evasion.

‘We will spare no effort to collect what is due to the state,’ said Evangelos Venizelos, the new Greek finance minister of the socialist ruling party. ‘We promise to draft and apply a new and honest tax system, one that has been needed for decades, so that taxes are duly paid by those who should pay.’

Yet, already, it is too late. Greece is effectively bust — relying on EU cash from richer northern European countries, but this has been the case ever since the country finally joined the euro in 2001.

Two years earlier, the country was barred from entering because it did not meet the financial criteria.

No matter: the Greeks simply cooked the books. Two years later, having falsely claimed to have met standards relating to manufacturing and industrial production and low inflation, the Greeks were allowed in.

Funds poured into the country from across Europe and the Greeks started spending like there was no tomorrow.

Money flowed into all areas of public life. As a result, for example, the Greek school system is now an over-staffed shambles, employing four times more teachers per pupil than Finland, the country with the highest-rated education system in Europe. ‘But we still have to pay for tutors for our two children,’ says Helena, an Athens mother. ‘The teachers are hopeless — they seem to spend their time off sick.’

Although Brussels has now agreed to provide the next stage of its debt payment programme to safeguard the count ry’s immediate economic future, the Greek media still carries ominous warnings that the military may be forced to step in should the country’s foray into Europe end in ignominy, bankruptcy and rising violence.

For now, the crisis has simply been delayed. With European taxpayers facing the prospect of saving Greece from bankruptcy for the second year in a row, some say even the £100bn on offer will pay off only the interest on the country’s debts — meaning it will be broke again within two years.

Meanwhile, there are doom-laden warnings that the collapse of the Greek economy could be the catalyst for another global recession.

Perhaps if the Greeks themselves had shown more willingness to tighten their belts and pay taxes due to the state, voters across Europe might not now be feeling such anger towards them.

But having strolled the streets of Kifissia, and watched the Greek hordes stream past the honesty boxes on the underground, it does not take a degree in European economics to know when somebody is taking advantage — at our expense.

Found at the Internet

Bilresa Sörmland – Paris

2011-09-23T06:47:00.000-07:00

Att resa över 1 950 km har sina sidor. Körningen tar tid och bilen slits. Man är ständigt nervös, särskilt om bilen är 13 år gammal och har gått 30 000 mil. Men det är en Volvo V70, Sveriges bästa och mest sålda bil.

Konnässörer hävdar att just 1998 modellen är den bästa. Det hävdade också bilvakten på Club 55 på Plage Pampelonne i St Tropez.
När man kommer dit så tar han hand om nycklarna och parkerar bilen. Alla Ferraris, Maseratis och Rollsarna parkeras nära ingången så folk kan se dem, det ger prestige åt det flotta stället. Min dammiga gamla Volvo, även kallad Svea, parkeras på ett diskret sätt längst bort. När jag påpekar saken rycker den hygglige parkeringsvakten på axlarna och säger tröstande medan han klappar mig på axeln: – Din bil är mycket bättre än de där ”bagnoles”, dvs kärrorna, den går aldrig sönder, behöver knappt någon service och håller i evigheter. Den unge mannen yttrade några kloka ord, ty Svea har hittills inte svikit mig, utan har brummat diskret och rullat fram dit jag har velat. - Tacka vet jag trygga svenska kvinnor!

Första stoppet blir Flen, där vi skall göra några ärenden. På torget huserar ett stort antal somalier, som inte har något att göra. Flen har en flyktingmottagnings anläggning, så de stackars flyktingarna har ingenstans att ta vägen utan hänger där till allmänhetens irritation. Man frestas att kalla Flen för Lilla Mogadishu.
Under kriget kom hundratals unga norrmän till Sörmland. Myndigheterna visste inte riktigt vad de skulle göra av dem, men kom slutligen på den lysande idén att ge dem militärutbildning, så de kunde hjälpa till att befria sitt land. Varför inte inkalla somalierna till militärtjänst, så de kan skickas tillbaka och hjälpa till att rensa upp sitt land, som är i upplösning.

De svenska vägkrogarna på väg till Skåne är inte mycket att hurra för. Trist, fet mat, dålig service och skitiga toaletter. Räddningen senare år har varit McDonalds som har kört igång här och var längs med vägen. Den maten är heller inte något att hurra över, men den är tyvärr ganska god och man sitter i sin egen bil. Bästa är naturligtvis att göra sin egen picnic, med där hänger det också på energin där hemma, just innan man sticker iväg och är utmattad efter all packning.
Väl i Malmö är det inga problem. I Limhamn, där min dotter Ellinor bor, finns ett utmärkt fiskrökeri där de säljer alla havets läckerheter, råa eller tillfixade. Samma hittar man på Saluhallen i Stockholm eller hos Mariannes Fisk på Karlbergsvägen. Min favoritkrog Johan P har öppnat filial på den ombyggda Centralstationen med ostronbar och annat. Så än finns det hopp, särskilt som min gamle vän ”Pølsemanden” häckar vid sidan om.

Vi kommer iväg sent och harvar igenom Danmarks sega motorväg. I Rødby väntar färjan som skall ta oss till Puttgarden. Vi har otur, det är en dansk färja. Man hoppas alltid att den är tysk. På den båten är personalen trevlig och bemötande och maten bättre, även om det bjuds på samma fantasilösa meny på båda båtarna. Danskar är tyvärr inte särskilt serviceminded, men är i och för sig trevliga på andra sätt.

I Puttgarden börjar racet genom Tyskland, på Autobahn. Nu för tiden håller tyskarna hastigheten (någorlunda). Det beror på att man infört samma förödande system med poäng på körkortet som i Frankrike. Alla har tolv poäng på körkortet och vid varje förseelse dras poäng. När dessa är slut dras körkortet in. Poängen i detta är att det finns övervakande polis som sätter fast folk för minsta lilla förseelse.
.
I Frankrike vimlar det av poliser och gendarmer, de finns överallt. Man ser inte många i Tyskland och i Sverige lyser de helt med sin frånvaro. Därför skulle inte poängsystemet fungera i Sverige.

Vi brukar bila på lördag/söndag, då slipper man alla lastbilar och trafiken är lite lugnare. Vanligtvis bokar vi hotell, men chansar ibland. Bäst var Höltje hotell i medeltidsstaden Verden.
Denna gång hade vi otur. Det visade sig att alla hotell över om Bremen var fullbokade, man skulle kunna tro att alla tyskar älskar att bo på hotell på lördagar. Vi hamnade till sist i den trista bondhålan Leer, på ett sunkigt hotel som heter Café Sophie.
Det fanns ingen restaurang så vi gick till en turkisk med det originella namnet Ali Baba. Jag hade glömt kameran i bilen, så jag tog med den dit. När middagen, sent om sidor, kom in var kameran i vägen, så Gunnela lade den på en stol bredvid. Allt var väl och vi lämnade stället på gott humör och törnade in i god tid eftersom vi skulle upp i tid för att hinna köra resterande 850 km till Paris nästa dag.

Nästa dag på hotellets parkeringsplats kl 10. – Var är kameran? – Visst’ja, vi glömde den hos turken! Hjälp! Det är söndag idag, hoppas han har öppet. Restaurangen skulle ha haft öppet till lunch, men förblev stängd ända till kl 1700. Kameran var försvunnen. Förmodlige hade någon av gästerna eller någon ur personalen fått syn på och stulit den. Farväl min trogna Nikon D40, som har följt mig i Afrika och på andra resor. Sniff…
Vi kom iväg först kl fem och hade då över åtta timmar framför oss.

Vi kör in i Holland via Venlo och trafiken är lugn även om holländarna kör ganska hänsynslöst. Problemet i Holland är att vägkrogarna ligger ganska glest och när hungern rev som värst i magen vid 8-tiden på kvällen, var vi tvungna att ge upp och ta oss igenom ytterligare en McDonalds. Men folk är trevliga och alla talar engelska. Det har blivit kväll och eftersom Gunnela har svårt att se i mörkret byter vi inte av längre. Men hon sitter bredvid och vi pratar mycket, det är en väldig hjälp för att hålla sig pigg. När det är mörkt kör jag alltid med slipade, gula glasögon. Det är otroligt skönt eftersom man aldrig blir bländad.
Att köra in i Belgien, vid Liège, är ingen hit. Från att ha kört på de perfekta vägarna i Holland, kommer vi in på dåliga, lappade vägar, fyllda av irriterade belgiska bilförare, som kör hänsynslöst.

Det är en lättnad att komma in i Frankrike. Tack vare poängsystemet kör folk lugnt. Det är trevligt att bli vänligt bemött på bensinstationerna och snacka lite löst med andra bilister. Det är alltid easy going här i Sarkoland.
När vi närmar oss Paris är klockan över ett på natten och trafiken är inte lika intensiv som under dagen. Vi klarar oss hem, väster om Versailles, utan att behöva sitta i kö.
Klockan är 0130 och det är bara att lassa ur, sitta och prata en stund med ett glas välkomstchampagne och sedan kasta sig i säng.
Så klarade vi oss igenom resan den här gången och trogna Svea svek oss inte.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Gunnela, Sushi och en fullastad Svea.
Sorry, inga fler bilder eftersom kameran blev stulen

Dominique Strauss-Kahn – ”drageuren” med byxorna nere

2011-06-17T07:53:00.000-07:00

En ”drageur”, i Frankrike, är någon som raggar upp någon annan. Ordet ragga upp kommer säkert från franskans draguer. - En ökänd ”drageur” åkte fast, under buller och bång, för ett slag sedan. Det handlar förstås om Valutafondens karismatiske chef, Dominique Strauss-Kahn, förkortad till DSK, som åkte fast efter att försökt våldta en hotellstäderska den 14 maj.

Hans stora, extremt tunga fall, har ritat om den politiska kartan i Frankrike och startat ett stor, mycket behövlig debatt om just ”drageurer” och män som tafsar och kommer med skamliga förslag till sina kvinnliga medarbetare och andra. Många kvinnor vågar inte protestera eller säga nej av rädsla att bli uppsagda eller hindrade i sina karriärer, som kanske var fallet med hotellstäderskan i New York.
En annan intressant debatt är medias roll, dvs journalister som inte vågar rapportera om politikers och andra kända människors sexövergrepp, trots att det är allmänt känt i branschen. DSK var en sådan figur.
Det mest kända i Sverige bör ha varit statsrådet, som på 80-talet, härjade så svårt bland sina kvinnliga medarbetare på sitt departement, att facket till sist fick lov att ingripa och varna mannen för skandal om han inte slutade tafsa och ställa skamliga förslag. Detta måste pressen ha vetat om, men vågade inte göra något.

Den första som bröt ”omertan”, tystnaden, var inte oväntat extremhögerns nya partiledare, Marine Le Pen. Samma dag som nyheten slog ned som en atombomb i Frankrike, tittade hon rakt in i TV-kameran och sade iskallt:
- Det här förvånar mig inte alls. Det har i många år funnits misstankar (smart uttryckt) om att han har trakasserat kvinnor sexuellt.

Efter Marine Le Pens uttalande försvann ”omertan” och journalister började (skamset) berätta om DSK:s berömda trakasserier. En kvinnlig journalist berättade t.o.m. att DSK hade försökt våldta henne under en enskild intervju och hon hade varit tvungen att sparka och slå sig loss, till priset av en söndersliten BH och sargade trosor. Hon vågade inte anmäla vad hon kallade, ”Den brunstige Schimpansen”, eftersom hon var rädd att förstöra sin framtid som journalist. Hon hade säkert rätt eftersom DSK hade stor makt i Frankrike, även om han just då inte hade stort inflytande vid det tillfället.
Nu finns ett stort antal agenter från åklagarmyndigheten i New York, här i Frankrike, och vänder på varenda sten i jakten på kvinnor som har skändats av DSK. Fler generande avslöjanden om hans framfart kommer säkert att komma fram under hans rättegång.

I Sverige förstår man nog inte vilken gigant DSK var, därför den stora uppståndelsen här. Han förlorade primärvalen för presidentkandidat till Ségolène Royal 2007, som förlorade valet mot Sarkozy. Denne förstod att DSK var en farlig politisk motståndare i framtiden och skickade honom snett upp till vänster, som chef för International Monetary Fund, en av världens mest inflytelserika poster. Intressant är att Sarko varnade DSK för att fortsätta att hålla på med kvinnor som han hade gjort i Frankrike. Det rådde en helt annan moral i USA, där man helst inte åker ensam med en kvinna i en hiss. DSK var en ökand ”drageur”.

Under åren förstod det franska folket att de hade en gigant som politiker i DSK. Han genomförde på ett lysande sätt sitt jobb och agerade på ett skickligt och kraftfullt sätt under den ekonomiska härdsmältan 2008. Dessutom talade han engelska utan accent och var förkrossande charmant. Till allt detta var han gift med Frankrikes stora TV-stjärna, Anne Sinclair, en vacker, intelligent och stormrik kvinna som under över tio års tid ledde ett av landets mest populära program, 7 sur 7. – Vilket presidentpar!

Under tiden sjönk president Nicolas Sarkozys popularitet och han gjorde bort sig alltmer. Sarko blev offer för politisk satir och framstod allt mer som en pajas. Opionssiffrorna rasade och just innan DSK:s torpedering, stod det klart att Sarko skulle elimineras i presidentvalets
första omgång. I andra omgången skulle striden stå mellan högerextremisten Marine Le Pen och DSK, ungefär som mellan Chirac och pappa Le Pen i valet 2002. Man antog att det skulle bli samma jordskredsseger 2012, som det blev 2002. Socialisterna skulle få sin första president sedan Mitterands val för 30 år sedan.
DSK var den givne presidenten 2012 och Sarko såg ut som en hunsad hund varenda gång ämnet togs upp på presskonferenser och i intervjuer.

Det skulle bli en promenadseger till Palais d’Elysée, men innan den givna nomineringen till presidentkandidat återstod bara G8-mötet i Deauville, där DSK skulle göra sin sista stora show innan han proklamerade sig som presidentkandidat. Det återstod självklart krisen i Grekland, men det skulle nog fixa sig…

Jag är helt oskyldig…

Men så kom då den olycksaliga lunchtimmen. - Varför så sent på dagen? DSK var helt enkelt dödstrött. Övervakningskamerorna från Hotel Sofitel visar hur DSK vacklar in med en okänd kvinna vid ett-tiden på morgonen och hon lämnar två timmar senare, förmodligen en eskortflicka. Han tog en frukost sent på förmiddagen och gick in i duschen. Han hade en lunch inbokad med dottern Camille vid ett tiden.
Så var olyckan framme. När städerskan kommer in, kommer mannen ut naken ur badrummet och kastar sig över henne. Hon försöker värja sig och han skriker: - Vet du inte vem jag är?
Sedan sliter han in den stackars flickan i badrummet och tvingar henne göra oralsex. Här går uppgifterna isär. DSK påstår senare att hon gick med på det, hon säger att hon tvingades. Förmodligen var hon rädd att bli av med jobbet och ställde upp. Hela akten tog en halvtimma. När han (förmodligen) fått vad han ville slet och sig loss och gömde sig i ett städutrymme där hon senare hittades, kräkande och spottandes.
Den gode DSK gjorde sig i ordning och checkade ut och gick till en snabblunch med dottern på en krog intill.
Han måste ha känt att det hela inte var helt rätt eftersom han ringde hustrun i Paris, från taxin ut till flygplatsen och meddelade att han plötsligt fått stora problem.
När han hade satt sig tillrätta i första klass och det var tio minuter kvar till take off, kom några civilklädda poliser ombord och bad att han skulle följa med. Han reste sig lugnt och följde med.
DSK fördes till en speciell sexbrottsenhet i Harlem och konfronterades med anklagelser om våldtäkt och kidnappning och fick stanna över natten. Han förhördes ingående och nekade till allt: - Jag är oskyldig, svarade han. Hans hustru meddelade att hon kände likadant, men hon kunde väl inte göra annat, stackarn.
Det är den vanligaste reaktionen från män som honom. Bedragna hustrur ler igenkännande, alla män säger likadant när de blir konfronterade.

Uthängd

Inför en välregisserad show, orkestrerad av polisen, fördes DSK med handbojor bakom ryggen, orakad och trött, fram genom en stor parkeringsplats där ett jättelikt pressuppbåd mötte honom med varma servetter.
Häktningsdomaren var stenhård och sade att han inte kunde räkna med några förmåner och lade mycket stränga restriktioner på honom. Senare bestämdes en jätteborgen på 2 milj$ plus pantbrev på Anne Sinclairs hus i Washington på 5 milj.$.
Det var svårt att få en bostad, men till slut fick han ett gyllne fängelse på 600 m² med en hyra på 35 000$ i månaden.
Bilderna på den mycket tagne DSK med handbojor sände chockvågor genom Frankrike och flera av hans vänner och medarbetare erkände att de hade fått tårar i ögonen vid anblicken av den krossade mannen.
I Frankrike är man mycket noga med att man skall antas vara oskyldig till man är dömd. Presskampanjen och historierna om det ruskiga fängelset och skamfläcken Rikers Island, dit DSK först fördes, gav USA mycket dåligt anseende.
Men DSK har nog sig själv att skylla, det är mycket svårt att tro att han är oskyldig, särskilt med hans bakgrund som en tafsare och en sexuellt besatt

Frankrikes lyckligaste man

President Sarkozy är säkerligen Frankrikes lyckligaste man. Då giganten DSK är ute ur leken har inte socialistpartiet mycket att komma med. Ledaren, Martine Aubry, är inte en särskilt stor personlighet, Segolène Royal, som var presidentkandidat 2007, är körd politiskt sett. Återstår då Ségolènes ex-man François Hollande, som troligtvis blir vald som presidentkandidat, men han är en lättviktare och har inte haft några tyngre poster. Det lär bli en promenadseger för Sarko, som tidigare var helt uträknad. DSK:s halvtimme med hotellstäderkan Naffisatou Diallo, gav honom fem år till som Frankrikes president. - Egentligen en helt otrolig historia.
Går man lite vidare finns det en anledning till att Sarko drog en suck av lättnad. När DSK haffades och detaljerna kom fram hur det gick till, d.v.s. att han arresterades tio minuter innan Air Francemaskinen skulle lyfta, lär Sarko ha utropat: - Frankrike var tio minuter från katastrof!
Hade DSK kommit iväg med flyget och landat i Paris, hade Sarko fått en mycket obehaglig diplomatisk kris på halsen. Man kan tänka sig hur det hade blivit om en våltäktsanklagad chef för IMF hade dykt upp på scenen. Han skulle haft mycket svår att resa med en amerikansk häktningsorder hängande över sig, särskilt till länder med utlämningsavtal. Det skulle vidare ha varit omöjligt för honom att återvända till kontoret i Washington. En våldtäktsanklagad presidentkandidat är också en omöjlighet. Sarko hade varit tvungen att neka utlämning till USA. Skulle DSK ha åtalats i Frankrike? – Hur som helst hade situationen varit en mardröm och ytterst pinsam.

Vad händer nu?

DSK har uppträtt ytterligare en gång inför domstolen, där han deklarerade sig oskyldig. Vid uppträdandet blev han ytterligare förnedrad av en hord av fotografer och TV. Hotellstädarnas fackförening hade förtänksamt bussat dit ett stort antal hotellstäderskor i olika uniformer, som buade och skrek: - Shame on you! Shame on you! - så fort han steg ur bilen och gick in i domstolsbyggnaden. Samma sak på vägen ut. Amerika har bestämt sig för att klämma åt DSK.
Han deklarerade sig oskyldig och därmed blir det process. Det här är ett brottmål, d.v.s. staten New York mot DSK och Diallo Naffusatou kommer att kallas in som vittne. Om DSK fortsätter att hävda sin oskuld tar han ohyggliga risker, maxstraffet kan bli 74 år i fängelse om han döms på alla sju punkter han är åtalad för. Det kan också bli 25 år. De långa straffsatserna beror på att man ackumulerar straffen i USA.
Man räknar med att 80% av alla mål brukar avgöras med en förlikning innan domen faller. DSK kan in i det sista förhandla med åklagaren och erkänna sig skyldig på någon punkt och ta ett lättare straff, vilket jag inte tror att han gör. Min hypotes är att han försöker köpa Diallos tystnad. För några miljoner dollar borde hon säkert dra tillbaka sitt vittnesmål och då får åklagaren svårt att få igenom en fällande dom och hon slipper bekymra sig om ekonomin resten av livet.
Mot detta talar att hennes advokater säkert satsar få en fällande dom för att sedan genomföra ett civilmål med skadeståndsanspråk och där kan kraven bli astronomiska och advokaterna blir rika. Problemet kan bli att om DSK förlorar ett sådant mål, kan han förklara att han inte har några pengar och då får Diallo ingenting. Det gjorde OJ Simpson när han krävdes på 30 milj dollar. - Pengar är lätta att trolla bort.

Förlorare

Den store förloraren är naturligtvis Dominique Strauss Kahn själv, som föll från att ha varit en av världens mäktigaste män och självskriven president av Frankrike, till en skitig cell på en polisstation i Harlem, New York. Hur det än går är han en slagen och bespottad man.
Den andra stora förloraren är hans stackars fru, Anne Sinclair, som var en av Frankrikes stjärnreportrar och hade de högsta tittarsiffrorna överhuvudtaget, när hon körde sitt intervjuprogram ”Sept sur Sept” på söndagarna.
De blev förälskade efter en intervju, början 90-tal, och gifte sig. Hon blev tvungen att ge upp sitt jobb när DSK blev finansminister i slutet av 90-talet. Hon är ofantligt rik och de har tre olika våningar på finaste adresserna i Paris, en Riad i Marakech och ett maffigt hus i chica Georgetown, Washington. Men med en notoriskt otrogen man kan resan inte ha varit lätt, även om hon, tappert, sade sig vara stolt över att så många kvinnor var intresserade av hennes man.
Det vilar alltid något patetiskt över den bedragna kvinnan/mannen. DSK har klart skämt ut sig och det stänker över på den magnifika och vackra Anne Sinclair. Hon har förlorat sitt jobb, sitt anseende, sin frihet och massor av pengar. Hela processen med borgen, advokater, deckare, hyra av lyxhus och annat, kostar fullständigt astronomiska summor, eller som man säger på franska ”…des sommes pharaonique…”
Hon har fått en viss sympati eftersom hon ställer upp så hundraprocentigt för sin man, men det fanns nog inget annat alternativ för henne. Hon får bita i det sura äpplet och kämpa, annars går DSK under.
Hela denna process kommer att ta minst ett år och kommer att bli en daglig soap-opera, ungefär som Michael Jacksons rättegång. Det är bara att sätta sig tillrätta i TV-fåtöljen…

Skrivet av Erik Edelstam
Foton Naffisatou Diallo,
en arresterad DSK och Anne
Sinclair i skuggan av sin man

Inès de la Fressange - En stilikon

2011-03-13T04:16:00.000-07:00

En stilikon och en av Frankrikes bäst klädda kvinnor är, Inès de la Fressange.

Inès Marie Laetitia, Églantine Isabelle de Seignard de la Fressange född 1957 i Gassin, nära St Tropez, 180cm lång och 50 kg (suck)…
Hon var den första modellen, som fick skriva kontrakt med modehuset Chanel under Karl Lagerfelds ledning. Hon anställdes 1980, men lämnade modehuset 1980 efter en schism med Karl Lagerfeld. Orsaken var att hon lånat sitt ansikte åt ”Marianne, som är en symbol för den franska republiken.”
Karl Lagerfeld kommenterade detta med att ”Marianne”, representerade ” everything that is boring, bourgeois and provincial” och att han verkligen inte hade för avsikt att klä upp historiska monument!

Sedan dess har Inès de la Fressange startat flera boutiquer, designat kläder, bl.a. för Gaultier, gått modell på Gaultiers visningar ( vid 51 års ålder!), samt visat Chanels vår/sommar-kollektion 2011.

Nu har hon gett ut en bok ” La Parisienne”, tillsammans med Sophie Gachet på Flammarions förlag. Teckningarna i boken är hennes egna och hennes dotter Nine d’Urso förekommer på flera av bilderna.
Det är en väldigt rolig och underhållande bok, full av tips och idéer.
Kapitlen heter t.ex. Mode in Paris, La belle de Paris, La Parisienne d’intérieur och Parisiennes attitude.
Vi får tips om bra restauranger i Paris, roliga boutiquer, var man kan köpa barnkläder, bra hotell, museer, värda att besöka, o.s.v.

Men det bästa med boken är ändå hennes tips om, hur man ska klä sig, eller snarare hur man inte ska klä sig! Särskilt vid en viss ålder…

Undvik för korta kjolar!

Bär aldrig en för trång klänning!

Man kan ha samma färg på skorna som på väskan, endast om man är under 30!

Vem har sagt att man bara får ha brillianter till kvällsbruk? Bär ditt brillianthalsband (om du har något) till en T-shirt och jeans…

Marinblått är aldrig fel. Blanda det bara aldrig med gult om du inte vill göra reklam för en viss möbeltillverkare…

Använd aldrig ryggsäck, det gör man bara om man går på collège.

Aldrig en chouchou i håret, då ser man bara tråkig ut!

Vita sockor med sandaler… förbjudet i Paris!

En bakåtvänd baseboll-keps- helt fel!

En för trång skjorta…

En för kort T-shirt…

En leopardmönstrad klänning med för djupt dekolltage

En T-shirt med en text, t.ex. ”min boyfriend är inte i Paris just nu” eller ”Jag söker en rik man”

Aldrig pärlcollier och pärlörhängen samtidigt! Eller ringar på alla fingrarna. Nej, nej, nej, inte ens på julafton!

Och så några tips på nätadresser:
www.colette.fr
www.net-a-porter.com"
www.lebazarparisien.com
Skrivet av Gunnela Edelstam
Foto purepeople.com

Franska självmord

2011-02-26T16:31:00.000-08:00

Av tradition är Sverige självmordslandet nr.1. Det berodde inte så mycket på att vi hade flest självmord, utan att vi hade bäst statistik. I katolska länder är det en synd att ta livet av sig, så man försöker alltid undvika den beteckningen.
Här i Frankrike har det skett en hel del spektakulära självmord, som i all sin tragik har väckt en hel det uppmärksamhet.

Efter nyår red en tvåbarnsmamma ut i Ramboulletskogen för en ridtur, som hon alltid brukade göra. Sist hon sågs hade hon en ryggsäck på ryggen. Sedan var hon och hästen försvunna. Dagen efter kom hästen tillbaka skadad till stallet. En veterinär kunde konstatera att den förmodligen blivit påkörd av en bil. Men var ryttarinnan? Hade hon blivit avkastad och låg skadad någonstans i den stora skogen? Polisen drog igång ett stort skallgångs pådrag och alla lokala ryttare var ute och tittade.
Det tog nästan en hel vecka innan man hittade henne, mest av en ren slump. Hon hade hängt sig i ett träd. I ryggsäcken hade det legat ett rep och lugnande tabletter. Hon hade ätit tabletterna, sedan ställt sig på hästen och fäst repet i en gren. Hästen hade sprungit iväg. På väg till stallet hade hästen förmodligen blivit påkörd och legat skadad under natten. – En ruskig historia. Arma barn.

Några barn har också tagit livet av sig. En nioårig flicka kastade sig ut från femte våningen efter att ha skrivit ett avskedsbrev. Ännu ruskigare är mamman som kommer hem och hittar sin elvaårige son hängd i sitt rum. För någon vecka sedan kastade sig ytterliga en elvaåring ut från balkongen. Man frågar sig vad det är som driver dessa barn till så förtvivlade handlingar?

Förra året blev det stor uppståndelse när man upptäckte en formidabel självmordsvåg på telebolaget France Telecom. Arbetsförhållandena var olidliga. Samma sak händer nu på posten, La Poste. Det franska hierkaliska systemet är inte nådigt mot underhuggare.

Det mest uppmärksammade fallen är nu historien om de försvunna tvillingarna Livia och Alessia från Geneve. Deras frånskilde pappa Mathias Schepp, lämnade inte tillbaka barnen efter ett weekend besök, utan försvann med dem. Han genomförde en veritabel odysée genom Europa, som slutade att han tog sitt liv i den lilla staden Carignola, i provinsen Foggia, i södra Italien. Han kastade sig framför ett tåg.

Men var fanns barnen? - De sexåriga tvillingarna Livia och Alessia. Matthias Schepp hade tagit ut c:a 10 000€ från automater i Marseille och man undrade om han inte hade lämnat över barnen till någon okänd.
Resan hade gått med färja från Marseille till Propriano på Korsika. Där tog han sig till Bastia på norra delen av ön. Färden gick sedan vidare till Italien och den väntande döden. Ingen har sett ett spår av tvillingarna sedan några vittnen hörde deras röster i hytten på färjan Marseille – Propriano. Sedan dess har de inte synts till.
Den försmådde galningen Schepp skickade brev till sin exfru där han berättade att barnen skulle dödas och han bifogade större delen av kontanterna som han hade tagit ut bankomaterna. Ett hemskt element i detta drama är att han hade en nästan sjuk kärlek till sina barn. Hoppet finns alltid kvar men det verkar vittra bort alltmer. Men spaningarna fortsätter ganska oförtrutet både i Frankrike och i Italien, trots att man egentligen inte tror på saken. Förmodligen drogade Schepp sina barn och slängde dem överbord på färjan till Korsika. De blev offer för en tokig självmördare, två flickor som hade hela livet framför sig, som offrades av en vansinnigt bitter och försmådd person, som tog makten över liv och död.
Men faktum är att vi ännu inte sett slutet på denna galna självmordshistoria.

Skrivet av Erik Edelstam i Ste Gemme, France
Foto: Le Parisien

Mubarak – La vache qui rit

2011-01-30T16:05:00.000-08:00

I Egypten kallas Mubarak ibland för La vache qui rit, efter den skrattande kon på ostpaketet. Men Mubarak är ingen att skoja med. Han sitter fortfarande säkert vid makten och det skulle förvåna mig om han avgick.
Han lär befinna sig på säkert avstånd sitt palats i Sharm el Sheikh, kanske därför militären har ryckt in i staden. Hans familj har flytt till London i ett antal privatjets.

Mubarak har agerat smart. Polisen har dragits tillbaka, men är fortfarande aktiv. Jag skulle tro att han har beordrat dem att skapa oro bland befolkningen genom att uppmuntra plundring och våld. Krypskyttar har rapporterats, vilket säkert är poliser och civilklädda, beväpnade poliser har härjat bland demonstranterna. Trakasserier och våld mot civilbefolkningen är ett gammalt trick från diktatorer. Meningen är väl att få demonstranterna att gå hem och skydda sin egendom och familjer, istället får att vara ute på gatorna och bråka. Kanske också skapa en längtan efter lugn och lag och ordning. Under tiden skapas medborgargarden, beväpnade med käppar och köksknivar för kvarterets försvar.

Det har rapporterats att tre fängelser har gjort uppror, med hjälp utifrån, och 4 000 ex-fångar är på rymmen. Det blev många dödsoffer. De är ligister och kriminella, men också ett stort antal islamister. Många är rädda för det största oppositionspartiet, Muslim Brotherhood, som har varit förbjudet i många år. Kommer de till makten kan man räkna med sharialagar och annat obehagligt. En känslig fråga eftersom Egypten har 10% kristna, de s.k. kopterna

Mubaraks tal om att byta regering är bara kosmetik. De egyptiska regeringarna under hans tid har bara varit marionetter utan någon reell makt. Han bestämmer allt i landet från tillsättande av premiärminister, ned till lägsta tjänsteman. Korruptionen är omfattande.
Med den skrattande kon vid makten kommer inget att förändras. Jag har en känsla av att han nu bara låter saker vara och väntar på att tiden skall stå honom bi.

Nyckelfaktorn är armén. Ingen vet egentligen var armén står. Utan arméns stöd har inte Mubarak en chans, som hände i Tunisien. Men den skrattande kon kommer själv från armén och var general när Sadat blev skjuten 1981. Armén lär inte svika honom, även om en stor del av de värnpliktiga, som nu står och hänger på gatorna är lojala med demonstranterna.
Al Jazeera uppgav idag att soldaterna fått order att skjuta skarpt om det blir bråk med demonstranterna. Händer det, blir utvecklingen riktigt farlig. Ikväll har det rapporterats om skottlossning.
Idag gjorde flygvapnet en patetisk maktdemonstration och flög över Tahrirplatsen där alla demonstranter hade samlats. Två flygplan gjorde upprepade störtdykningar över folkmassan, som inte alls blev rädda. Uppvisningen gjorde att nästan barnsligt intryck.

En ny figur har gjort entré på den politiska scenen, vilket är den f.d. chefen för atomenergi organet IAEA, mest känt idag för sina insatser när det gäller Saddam Hussein och massförstörelsevapen och det ständiga ältandet med Iran.
Kommen från exil i Wien påstår han att han inte har några politiska ambitioner, fan tro’t. Han har tagit chansen och hoppas att han får en ledande roll i en ny republik (om det blir så). På amerikansk politikerjargong heter det ”jumping on the bandwagon”.
Mannen höll i alla fall ett tal på Tahrirplatsen, omgiven av tusentals demonstranter, som inte hörde vad han sade. Men faktum är i alla fall att han har stigit fram som någon sorts ledare för revolten.
Märkligt är att ingen annan oppositionspolitiker har stigit fram. Jag tänker då El Badawi, ledaren för the New Waft Party, det traditionella, liberala partiet, som i princip funnits sedan 20-talet. Det har varit mycket populärt förut, men har tappat rejält under diktaturen, kanske för att man smutsat ned händerna med Mubarak. Men passiviteten är ändå förvånande.

Internet är fortfarande släckt i Egypten och mobiltjänsterna fungerar dåligt. Vet inte folk något, så lugnar de ned sig. Det är i alla fall vad den skrattande kon tror.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Olivier Corsan

Cairo brinner!

2011-01-29T10:39:00.000-08:00

Igår kunde jag,otroligt nog, följa demonstrationerna i Cairo, live på TV-stationen Al Jazeera. Lite försmak blev det i Tunisien för några veckor sedan. Men denna sändning var något alldeles extra.
Våldet från polis- och säkerhetsstyrkor var fruktansvärt och när mörkret föll började demonstranterna få övertaget och tände eld på ett antal polisbilar och stormade också det härskande partiet NDP:s (National Democratic Pary) jättebyggnad i centrala Cairo. Demonstrnaterna tände på och den började brinna häftigt.
Risken var att elden skulle sprida sig till det närbelägna Cairo muséet, där konstskatter, inklusive Tutanchamon befinner sig. Men brandkåren lös med sin frånvaro, likaså polisen, som hade dragit sig tillbaka. Frivilliga bilda kedja runt muséet för att det inte skulle plundras.
Men de lyckades inte. Jag har idag sett TV-bilder på sönderslagna och plundrade montrar i muséet. Flera mumier blev förstörda och sönderslagna, fyratusenåriga föremål låg utspridda på golvet. Man blir faktiskt gråtfärdig.

Soldater har slagit en järnring kring detta fantastiska museum och sågs inne med osäkrade vapen. Hoppas de slipper mer plundrare. För plundringen har blivit det största problemet i Cairo idag. Med polisen helt frånvarande är fältet helt öppet för tjuvar och banditer. Över hela Cairo kommer hela band av plundrare, som bryter sig in i affärer och privathem och mördar och länsar. Värst utsatta är de mer välbärgade kvarteren med villor och elegantare fastigheter. Polisen finns helt enkelt inte där.
I Tunisien var det polisen som var de värsta plundrarna. Min son Niklas, har en tunisisk vän som fick hela sitt hus länsat. Pappan var alltför inblandad i politiken.

Idag håller pöbeln till på Tahrir platsen där Cairo muséet befinner sig. Det är underlig upplevelse att se hundratals människor förrätta sin kvällsbön, mitt bland militära fordon och skrikande demonstranter, igår som idag. Märkligt är också att se hur livet fortsätter med bilköer och folk som gör sina dagliga ärenden, mitt bland allt bråk.

Presidenten Mubarak sitter kvar och försöker förändra lite. Den nuvarande regeringen har fått gå och han har, till allas förvåning, utsett en vice president, den första på 30 år. Mannen heter Omar Suleiman och kommer från det innersta etablissemanget. Han förhandlade med israelerna, en värdig man, men dessvärre chef för säkerhetspolisen. Ungefär som att utnämna Reinhard Heyderich, chef för Reichssicherheitshauptamt, till vicepresident.
Mannen har blod på sina händer. Säkerhetstjänsten i Egypten är som en bläckfick med tentakler överallt. I varje kvarter finns en informatör, mestadels en portvakt, en suffrag, som är i säkerhetstjänstens sold. Man har en järnkoll på befolkningen, inklusive utlänningar som bor på plats. Alla tjuvar åker fast, om inte det finns politik med i spelet.

Mubarak försöker nu, desperat, att fixa situationen. Han har nu senast utsett flygministern, Shafik till premiärminister, en f.d. flyggeneral, som också är insyltad i det militära etablissemanget. Det är ungefär som att möblera om däckstolarna på Titanic.

För mig är det märkligt att se det fredliga egyptiska folket, som är så otroligt vänliga, gästvänliga och humoristiska, resa sig i raseri mot makten.
Armén ryckte in igår kväll och mottogs med applåder och jubel. Den består till en stor del av värnpliktiga och har inte blod på sina händer som polisen. Ungefär som i Prag 1968 blandade sig folket med militären och man vet inte ännu var lojaliteterna finns. Men uppenbart är att de inte griper in i bråken, utan håller sig passiva.
Pöbeln försökte storma inrikesministeriet idag. Militären sköt skarpt och dödade flera. Det är farligt att skjuta mot sin egen befolkning. Det blir alltid följder.
Hittills rapporteras över hundra döda och bårhusen är fullproppade. Liken ligger i korridorerna.

Ingen vet hur detta kommer att sluta. Mubarak verkar inte vilja avgå, men det elegantaste vore att han, som De Gaulle under upproret 1968, på kallade en folkomröstning om han skulle sitta kvar. Men med tanke på Egyptens omfattande valfusk skulle det nog inte vara realistiskt.
Sista ordet är inte sagt och jag återkommer senare med lite fler rapporter.

Skrivet av Erik Edelstam

Jasminrevolutionen i Tunisien

2011-01-16T15:46:00.000-08:00

Gatans parlament har segrat i Tunisien. Bråket i Maghreb (namnet på de Nordafrikanska staterna) började i Algeriet för några veckor sedan. Folk gick ut på gatan och klagade på höjda priser och arbetslösheten.
De skrek, slogs och fick tårgas på sig, men kom aldrig längre. Upproret krossades genast av diktaturen. Nästan på samma gång kom oroligheterna igång i Tunisien. Det verkade ganska lugnt i början, ungefär som när upprörda fransmän går ut på gatan och bråkar, vad det månde vara.
Problemet var att myndigheterna, säg diktatorn Ben Ali, tappade huvudet och beordrade poliserna att skjuta skarpt. Demonstranterna stupade och det låg döda och sårade på gatan. Hur många det var vet ingen, men det var en hel del.
Plötsligt ökade ursinnet och allt fler gav sig ut på gatan och en hel del plundring förekom, hela situationen blev utom all kontroll.
Upploppen startade med protester mot höjda priser på maten och arbetslösheten, som många andra revolutioner, men slutade med skrik på diktatorn, president Ben Alis avgång. Han försökte i början, på ett nästan desperat sätt göra vissa eftergifter, men det ledde bara till nya krav. Till sist blev han uppmanad av arméchefen att ge sig av – C’est finie, monsieur le President!
Ben Ali var hatad och levde ett liv i sus och dus, korrupt, och utan kontakt med verkligheten. Hans familj och vänner fick alla viktiga poster i landet och skapade under 23 år en överklass som levde som kungar och drottningar i detta ganska utarmade och vanskötta land.

Som alla diktatorer är Ben Ali en rädd liten man, som mest är intresserad av sina bankkonton utomlands, så han hade inte styrkan och modet att stanna kvar och reda upp krisen med hederliga medel. Istället flyr han ut ur landet, som en slagen hund, och installerar sig i Saudiarabien, som en annan diktator, Idi Amin Dada, gjorde. Delar av hans korrupta familj, som inte lyckades komma iväg, har åkt fast, några vid gränsen till Libyen.
Talmannen i parlamentet deklarerar sig, enligt konstitutionen, som ledare för en interrimsregering, som skall utlysa val inom 60 dagar. Problemet är det inte finna någon opposition att tala om, än mindre några personligheter att tala om.
Interrimsregeringen består alla av Ben Alis gamla kompisar, djupt involverade i maktmissbruket.
På gatan ropar man efter räfst och rättarting, rättegångar och en allmän upprensning bland politiker och makthavare som har sugit ut folket och tryckt ned det. Ikväll berättade en tunisier på TV-kanalen Al Jazeera att det finns 600 000 poliser i landet, som under alla år har härjat som vilddjur bland befolkningen. – Frågan är om det någonsin kommer att hända, odjuren brukar alltid klara sig.

Det blir intressant hur utvecklingen blir i Tunisien framöver, plundring förekommer och situationen känns osäker. Inte minst borde Tunisien sända skräckvågor till de andra Mahgrebstaterna, främst Algeriet, som är en polisstat med stora sociala problem. Där finns många utbildade unga människor som inte hittar arbete och ett förstelnat näringsliv som är centralstyrt och korrupt. Alla de unga som har kommit in till de stora städerna, borde istället ha blivit uppmuntrade att stanna kvar i sina byar och utvecklat jordbruket och de lokala möjligheterna på ett modernt sätt.
Frankrike har hållit tyst hela tiden. Inte undra på. Man har hela tiden haft en nära relation och i tysthet stött diktaturen. Utrikesministern Michelle Aillot Marie gjorde bort sig i parlamentet häromdagen när hon erbjöd Ben Ali att skicka franska kravallpoliser för att återställa ordningen. Ett uttalande som visar vilken nära relationer franska politiker har haft till diktatorn Ben Ali.
Som en absurd liten fotnot, uppges några svenska jägare ha fått stryk av pöbeln, eftersom man trodde att de var en sorts milis, trots att de bar sina vapen i fodral.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Sarko, Carla och Ben Ali – lefigaro.fr

Hem till Frankrike och röstning

2010-09-14T16:40:00.000-07:00

Dags att blåsa liv i bloggen som har haft sommarsemester. Efter en lång bilresa genom Europa kom vi äntligen hem till Ste Gemme. utanför Paris. Det var sent och alla affärer var stängda. Eftersom vi var hungriga, packade vi ur bilen snabbt och körde till fisk och skaldjursrestaurangen ”La Criée”, som ingår i en kedja av likadana restauranger över hela Frankrike (www.lacriee.fr). Det här stället ligger nära oss i Chambourcy och trots att vi var sent ute, vid 10-tiden, blev vi varmt välkomnade och fick en utsökt supé. Sådant händer här i landet.

Valbesvär

Att rösta är en medborgerlig plikt och för oss utlandssvenskar ordnas röstning på den s.k. ”Utlandsmyndigheten”, d.v.s. svenska ambassaden. Många har givit sitt liv för rätten att få rösta, vi blev tvungna att ge vår tid.
Kön ringlade sig lång på ambassaden. Man hade definitivt inte rustat för ett röstmottagande. Två stackars tjänstemän skulle ta hand om alla röstande. Lokalen låg en trappa upp, vilket skapade problem för äldre, som hade svårt att röra sig. Det hade varit intressant att komma i rullstol för då hade man inte ens kommit in i byggnaden. För att göra saken värre gick det bara att rösta mellan 0900 och 1200.
Med tanke på att valet bara äger rum vart fjärde år och att det är grundstenen i vår demokrati, skulle man verkligen kunna begära att det sköttes smidigare och bättre från ambassadens sida. – Ansvaret här ligger på ambassadören Gunnar Lund.
En pikant detalj var paret från någonstans i Mellanöstern, nyblivna svenskar, som skulle rösta. Han mörk, orakad med stor mustasch och hon, helt insvept i slöjor. Problemet var att de inte talade eller förstod svenska. Den stackars flickan som tog emot rösterna hade all möda i världen att försöka förklara hur det går till. Ingen i Sverige hade väl förklarat för dem vad röstning innebär. Vilket parti kan de ha röstat på?

Men det var varmt och soligt, en riktig brittsommardag. Och när man slår sig ned på uteserveringen på Café Bonaparte, vid St Germain de Pres och äter deras specialsallad och tittar på allt folk, så glömmer man lätt sådana futiliteter som en tafflig röstning.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Gunnela på la Criée
Svenska Ambassaden i Paris, Sebastien Corbari
Café Bonaparte, gofrance.about.com

L’Apéro Géant – den gigantiska apéritifen.

2010-05-14T07:16:00.000-07:00

I Frankrike dricker man alltid en apéritif före maten, d.v.s. en drink före maten. Det kallas på vardagsfranska för en ”apéro”, med tonvikten på sista stavelsen. Apéron står just nu för en företeelse som bokstavligen har tagit gigantiska proportioner här i Frankrike. Myndigheterna står inför en situation som de inte vet hur de skall hantera. Allt beror på Facebook.

Fenomenet kallas för l’Apéro Géant, den gigantiska aperitifen. Det går ut på att ungdomar (och andra), via Facebook, informeras om en kommande apéro och därmed också skriver in sig på evenemanget. Man går till den anvisade platsen och har med sig sina drinkar, vin, öl eller sprit. Idén är att många skall träffas, umgås och ha kul. Apéron har utvecklats till en tävling mellan olika städer om vem som lyckas samla flest människor. Vissa städer har kört flera apéros, som t.ex. Nantes en stad på c:a 270 000 invånare, söder om Bretagne, som redan hade en apéro i november förra året, då man lyckade samla ihop 4 000 deltagare. Men det räckte inte till. Häromdagen lyckades man få ihop över 10 000 deltagare, som intog det centrala torget i staden.
Apéron har nyligen fått tragiska konsekvenser. En ung man i Nantes med en flaska whisky i kroppen, var så full att han ramlade ned från en bro och slog ihjäl sig. Över hundra personer fick tas om hand och över femtio fördes till sjukhus. Andra berömda apéros har ägt rum i Marseille, Rennes, Claimont-Ferrand, Caen, Montpellier (12 000 deltagare), Strasbourg Paris och andra ställen. Nu hotar Paris att försöka slå rekordet vid Eiffeltornet den 23 maj och polisen försöker stoppa det hela.. Apéron sprider sig som en gräsbrand över hela Frankrike. Hittills har all gått lugnt till och ingen vandalisering har ägt rum någonstans. Polisen har legat lågt.
När kommer den till Sverige?

Apéron har naturligtvis orsakat panik hos myndigheterna, d.v.s. inrikesministeriet och dess avläggare som prefekter (landshövdingar), borgmästare, poliser och gendarmer. Man vet inte hur man skall tackla fenomenet. Inrikesministern Brice Hortefeux har kallat till regeringssammanträde i dagarna som följer.
I princip är det en rättighet för medborgare att få samlas på en plats, men man måste ha tillstånd från prefekturen. Men i det här fallet finns ingen ansvarig som kan söka tillstånd, samlingen är spontan och sker via Facebook. Vem kan leta rätt på den som började inlägget på Facebook? Och om man fick tag på denne, vad skall han anklagas för?

Det finns fler frågor. - Var går gränsen för spontana folksamlingar? När är det dags att börja rensa upp? Hur får man iväg tusentals spontana, halvfulla deltagare utan att evenemanget spårar ur? Hur fungerar det öppna samhället med förenings- och mötesfrihet? Vad har vi egentligen för rättigheter innan vi blir slagna av polisen.
Vilken stad kommer att slå rekordet?

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Nantes, nante.maville.com
Rennes, rennes maville.com

Tillbaka i Sarkoland

2010-05-07T06:24:00.000-07:00

Efter några veckor i Sverige och en påtvingad vistelse under Askungen från Island, känns det fint att komma tillbaka till ett utvuxet och blommande Sarkoland. Det var varmt och skönt att vi kunde sitta på terrassen, dricka rosévin och äta Salade Niçoise. Med nordanvinden kom farande och det blev iskallt och blåsigt. Fram med vinterkläderna igen.
Askungen orsakade naturligtvis kaos i detta folkrika land, inte minst för att de hemska fackföreningarna genast satte tågen i strejk för att pressa ut ytterligare pengar ur arbetsgivare, som de alltid gör, inte minst vid stora helger som jul och påsk. Sarko har gudskelov varit borta i Kina och inte skämt ut sig alltför mycket. En ny opinionsundersökning visar att 69% av fransmännen tycker att han har gjort ett dåligt jobb och inte uträttat mycket.

Nu börjar snart kampen om nästa presidentval 2012 och den store favoriten är Dominoqe Strauss-Kahn, som Sarko, smart nog, lyckades få in som chef för Internationella Valutafonden i Washington, på behörigt avstånd från politiken i Frankrike. DSK, som han kallas för i detta förkortningstokiga land, är i högsta grad inblandad i greklandskrisen och man kan anta att hans framtid som politiker avgörs hur han och IMF hanterar ärendet.
En annons i Tyskland har väckt mycket skratt i Sarkoland och lille Sarko själv är ursinnig. En stämning lär vara på gång.
Det är hyrbilsföretaget Sixt som gör reklam för den nya Citroën C3, med en festlig rubrik:
”Gör som Madame Bruni, ta en liten fransman!”

Det stora samtalsämnet i media är naturligtvis den ekonomiska katastrofen i Grekland. Kommentatorer understryker hela tiden att det snart är Frankrikes tur att stå vid skampålen, ett faktum som regeringen hela tiden försöker sopa under mattan. Frankrike lever över sina tillgångar och har ett stort budgetunderskott. Sista gången premiärministern Fillon erkände offentligt att Frankrike också står inför en katastrof var för tre år sedan. Sedan dess talar man inte om saken, utan ler som om ingenting håller på att hända. Men faktum är att Frankrike inte kan betala sina skulder, utan lånar för att betala sina amorteringar, precis som Grekland eller som vilken simpel växelryttare som helst. Grekerna demonstrerar mot de tuffa tagen, men glömmer bort att de själva har röstat fram de kriminella politikerna som ljugit för EU om sin finansiella situation. Bråk på gatorna gör inte situationen bättre.
Snarare sämre, eftersom turister tänker sig för innan de åker till Athen.
För Greklands del återstår nog att gå ur euron och ta tillbaka den gamla drachmen. En intressant möjlighet är en militärkupp, vilket ju har hänt förut. Man talar också om en folklig revolution.

Till sist ett restaurangtips till den som reser till Paris och kanske besöker Louvren. Reservera eller försök bara gå till ”Le Fumoir”, en trendig, charmig restaurang med svenska rötter. Den ligger vid den södra gaveln på Louvren. Publiken är typiskt parisisk med intellektuell stil och maten är utmärkt. Kolla nätet: http://www.lefumoir.com/Home.html

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Strauss-Kahn, article.wn.com,
dailymail.co.uk.com, toonpool.com

Två sluskar och finkan (garde á vue)

2010-02-13T15:46:00.000-08:00

En hedervärd medborgare vid namn Jesper Nilsson, som skriver blogg (ungefär som jag) om kommunikationerna i Stockholm, fick för några dagar syn på två sluskar (se bilden) som trakasserade två småpojkar på Hornstulls tunnelbanestation. Han tar foton av sluskarna, vilket orsakar ett ståhej utan like.
Det visar sig att dessa typer var två civilklädda poliser som kontrollerade pojkarnas biljetter. Enligt uppgift är det SL:s sak att göra så, men det tyckte tydligen inte snutarna. Utan att överhuvudtaget legitimera sig ger de sig på den gode Jesper och undrar vad han håller på med. Jesper meddelar att han skriver en blogg (http://tuggarna.posterous.com/polisen-som-mitt-i-tunnelbanan-star) om just de övergrepp som de håller på med.

Jesper skriver alldeles utmärkt om det flagranta övergreppet, så jag låter honom själv komma till tals:
”…Så på behörigt avstånd (för att inte störa poliserna i deras arbete) tog jag tre snabba bilder med min kamera. Poliserna undrar vad fan jag håller på med och jag förklarar att jag inte fotograferar de båda ungdomarna utan bara de två poliserna. Jag frågar om de är poliser men de svarar avböjande och istället undrar den första polisen varför jag tar foton och jag förklarar att jag skriver om kollektivtrafik och kontrollsystem. Då bryter helvetet lös.
Den andra polisen tar upp en kameramobil och fotar mig. Sedan tar den andra polisen och rycker kameramobilen ur handen på mig medan polis nummer två trycker in mig i det hörn där de både tonåringarna tidigare stått inklämda. Den första polisen är väldigt hetsig och rycker i mina kläder. Han säger till mig att ta fram legitimation och jag undrar om jag är misstänkt för något brott. De förklarar att det är olagligt att fota här och jag förklarar att "det är det visst inte" och tar fram min legitimation.
Den första polisen tar ifrån mig mina pengar, bankkort och rycker tag i min väska. Han säger att han skall kolla upp mig och tar fram sin mobil. Medan den andra polisen håller fast mig, med ena handen mot strupen hör jag hur den första polsen pratar i telefon och jag tror att han rabblar upp mitt personnummer. Nu börjar andra resenärer strömma till och undrar säkert varför två illa klädda män rycker åt sig värdesaker och kontanter från en liten kille på 164 cm. Poliserna tvingas ta fram sin legitimation för att resenärerna runt om kring inte skall ingripa. Även mannen i biljettkuren, som jag nyss löst en biljett av, kommer ut och ber poliserna att "i alla fall ta det lite lugnt".
Den första polisen säger till mig att jag ofredat honom. Eftersom han tydligen inte snubblade över något smaskigt när han "kollade upp" mig i telefon och jag visat giltigt färdbevis ändrar han nu riktning. "Ser det inte ur som att du är lite hög", säger han med tydlig ironi i rösten. Eftersom jag fortfarande inte vill radera bilderna från min mobil säger han att de nog är tvungna att gripa mig och föra mig till häktet för att drogtestas. Jag förklarar att jag suttit på kontoret hela dagen och inte haft tid för varken lagliga eller olagliga droger. Men polisen förklarar att jag är "ovanligt lugn" vilket man tydligen inte skall vara när man träffar på svensk polis.
Jag envisas med att fråga om jag får gå eller om jag är misstänkt för något brott. Den första polisen förklarar att om bilderna kommer upp ut på Internet så är det ett brott mot PUL. Jag svarar med att de antagligen kommer publiceras i min nättidning som har en ansvarig utgivare och inte går under PUL. Och efter 5-10 minuter av tjafsande om huruvida jag är hög som ett hus, kommer ta bort bilderna ur kameramobilen och i framtiden borde passa mig för att inte fota "fel personer" så erbjuds jag två alternativ.

Antingen griper de mig och kör mig till häktet för drogtest och blir sedan anmäld för ofredande. Eller så tar jag bort bilderna ur mobilen och är plötsligt inte längre misstänkt för något brott alls. Eftersom jag misstänker att jag inte kommer få återförenas med en hel mobil efter en kväll i häktet och dessutom hellre spenderar kvällen hemma framför två stora högar med jobbpapper så går jag med på att radera bilderna. Under polisernas uppsikt raderar jag de tre bilderna en efter en och får sedan tillbaka alla mina tillhörigheter och är en fri man.
Här kunde historien vara slut. Om det inte var så att jag var en sådan där jobbig glasögonorm som aldrig ger sig...”
Den listige Jesper visar sig vara mycket skicklig och han lyckas återskapa de förargliga bilderna och dessutom videofilmen, som klart visar tonen hos de arroganta poliserna. Det är faktiskt inget brott att fotografera på en tunnelbanestation. Men det skulle inte förvåna om den fyrkantiga polismyndigheten försöker hitta något sätt att sätta dit den modige Jesper. Heder åt honom!

Garde á vue

Jesper hade dock tur att han inte befann sig i Frankrike. Här hade han genast blivit släpad till polisstationen och satt i ”garde á vue”, d.v.s. satt i finkan. Debatten har stått hög den senaste tiden om den franska polisens finkande.
Att bli inslängd i en cell på polisstationen är en traumatisk upplevelse. Cellerna är fullständigt vidriga. Toaletten i ett hörn är en s.k. turkisk toalett med två fotsteg och ett hål i marken, som för det mesta är fullproppad med avföring och cellen stinker för det mesta även av urin, eftersom mindre nogräknade arrestanter pinkar direkt på golvet. Väggarna är ofta insmetade av avföring och på träbritsen ligger några skitiga filtar. Liknande celler har jag sett på Stasifängelset, Hohen Schönhausen, i Berlin. Många som har suttit inne har inte ens kunnat sätta sig ned i skiten utan har förblivit stående.

Man kan sitta inspärrad i 24 timmar och vistelsen kan bli förlängd ett dygn till. Oskyldiga människor som har begått mindre förseelser finkas utan vidare. Det kan räcka att man börjar diskutera med poliser för att man skall råka illa ut. Man har rätt till advokat, men denne har inte tillgång till förundersökningen, får inte vara med vid förhören och blir då mer en staffagefigur. Denna form av arrest har missbrukats i sådan grad att 800 000 människor sattes i ”garde à vue” år 2009, d.v.s mer än två procent av Frankrikes befolkning.

En rad skandaler har uppdagats. Den senaste var ett par ungdomar i 14-års åldern som hade bråkat utanför skolan, och som togs in. Polisen kom till och med hem till en 14-årig flicka på morgonen och släpade med henne i pyjamas, iförd handbojor.
Häromdagen greps en rattfyllerist och sattes in i finkan. När det ganska omgående blev rättegång protesterade han och advokaten mot de vidriga förhållandena i cellen och krävde att rätten skulle titta på cellen. Domaren och ledamöterna begav sig då, helt sonika, till polisstationen och gjorde en inspektion, vilket ledde till att mannen genast blev frisläppt och målet nedlagt. Domaren bad om ursäkt och beklagade, rätten var chockad.

Så ett gott råd till oskyldiga turister, som kanske kör lite fort eller skränar på gatan i fyllan, se upp för Frankrikes, vidriga, svarta hål, långt från charmiga Provence eller mysiga restauranger i Paris…

P.S. Jag uppmanar alla som läser denna artikel att i sin tur lägga ut bilden på sluskarna på nätet.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto av sluskar, Jesper Nilsson
Foto av Jesper Nilsson, svd.se
Foto gare á vue, foto Le Post.fr

En dålig flicka

2009-12-08T08:43:00.001-08:00

En bok, som i flera veckor legat på den franska topplistan över mest
sålda böcker är Justine Lévy’s bok ”Mauvaise fille”, ung. översatt ”En dålig flicka”.

Justine Lévy föddes 1974 i Paris och är dotter till den berömde
filosofen socialisten Bernard Henry-Lévy och Isabelle Doutreluigne, en känd
fotomodell och feminist. Justine Lévy har skrivit två böcker
tidigare; ”Rendez-vous” och ”Rien de grave.”

I ”Rendez-vous” beskriver hon, hur hon förgäves väntar på sin mamma
på ett kafé, mamman har helt enkelt glömt bort henne och i ”Rien de
grave” (såld i 200 000 exemplar) berättar hon om, hur hon som ung
hustru förlorar sin man till den elaka Paula, i verkligheteten Carla
Bruni…(numera gift med Frankrikes president Nicolas Sarkozy).
Justine och hennes man, Raphaël Enthoven, tillbringar sommaren i
Marrakech hos Justines pappa, då Carla Bruni dyker upp och blir kär i
Raphael, som hon senare får en son med. Carla Bruni har också skrivit
en sång om Raphaël och hans sammetsblick…

”Mauvaise fille” handlar om, hur huvudpersonen, som är gift och
väntar sitt första barn försöker ta till sig det faktum att hennes
mor har drabbats av cancer, samtidigt som hon själv upplever sin
graviditet.
Hennes liv, som dotter till en självupptagen, vacker och berömd
kvinna, har varit väldigt splittrat och hon har ofta blivit övergiven.
Hon älskar sin mor, som gång på gång ”glömmer bort” henne, men
beundrar henne över allt annat. Föräldrarna är skilda och hon lever
med sin mamma, men det är pappan, som räddar henne, då hon inte får någon mat, eller blir bort glömd utanför skolan.
Eller då hon vaknar på morgonen och får gå till skolan utan frukost, för att det ligger en främmande man i mammans säng.

Justine beskriver frustrerat hur den kände cancerläkaren, som ska
behandla hennes mamma inte ens orkar anstränga sig, att uttala hennes mors namn rätt.
”Mamma heter Madame Doutreluigne, inte Doutrelinge eller Doutrebine”!
Detta trots att hennes kände far skrivit en roman och där berömmer
den kände läkaren, allt för att mamman ska få en korrekt behandling.
Alltmedan mamman sakta tynar bort, gör sig Justines graviditet
alltmer påmind. Hon vill så gärna berätta för mamman om allt, som
händer i hennes kropp, men samtidigt vill hon skona sin mor, som sakta inser att hon är döende.

Inte förrän under de sista timmarna viskar hon fram orden, att hon
väntar barn, men hon kommer aldrig att få veta om hennes mamma har
uppfattat dem.
Justine känner sig avig som mamma, hon har ju inte själv upplevt hur
det är att ha en närvarande mamma, men på något sätt lyckas hon
försona sig med tanken, att det nu är hon själv som är ansvarig för sitt barn.

Hennes pappa, däremot är ytterst närvarande, och hjälper och stöder
Justine allt han kan.
Man får en helt annan bild av BHL, som han kallas, Justines pappa. I
franska debattprogram, framställs han gärna som filosofen med ett
knivskarpt intellekt, i boken är han mycket mänsklig.

I ”Mauvaise fille”, är det snarare pappan som får en sympatisk framtoning, jag tycker att bilden av Justines mamma är mycket mer undanglidande.
Boken, som visserligen har ett mycket enkelt språk, flyter fram i en
fascinerande rytm, som gör att man blir mycket engagerad.

Skrivet avGunnela Edelstam
St Gemme dec 09
Foton: Justine Lévy, observer.com
Raphael Enthoven och Justine Lévy, millef.blogspot.com
Bernard Henri Lévy, guernicamag.com

Skurkar och vinterkriget 1939

2009-11-30T16:17:00.000-08:00

Den våldtäktsanklagade regissören Roman Polanski är slutligen släppt efter två månader ur den schweiziska finkan. Han får dock betala över 30 milj. kr i borgen. Problemet för Polanski är hur han skall kunna realisera alla dessa pengar, men han lär ha en del rika vänner som kanske ställer upp med lån.
Att han skulle behöva försmäkta i en isoleringscell är en skandal, det handlar här inte om en rånare, mördare eller psykopat, utan en världskänd celebritet, som inte har några ambitioner att försvinna i djungeln i Brasilien. Dessutom har han inte begått brott i Schweiz.
Han äger ett hus i Gstaad och kunde ha fått husarrest med fotboja för länge sedan. Schweiziska poliser är inga höjdare. Mina skämtsamma, schweiziska vänner berättar att man har intelligenstestest när man skall anta poliser. Men man anställer inte de som fått bäst resultat, utan de som ligger i botten. Därav de obotligt dumma poliserna i Schweiz, vilket undertecknad många gånger har kunnat konstatera. Möjligen är deras österrikiska kolleger snäppet värre.
Polanski kommer säker exporteras till USA, där någon publicitetssugen District Attorney, kommer att sätta fart på fallet och säkerligen vilja använda uppmärksamheten till sitt återval.

Minareter

Schweiz har åter kommit i fokus, inte minst på grund av den märkliga folkomröstningen om minareters vara eller icke vara. Det mest generande är att beslutet att förbjuda framtida minareter röstades fram med så pass stor majoritet, 57%. Folk är upprörda över resultatet, men i detta ultrademokratiska land är man stolt över sin författning och håller hårt på folkviljan. – Jag undrar hur resultatet hade blivit i Sverige?

Här i Frankrike låter man de lokala myndigheterna sköta nedsågningen av minareter. Under middagsnyheterna intervjuades en politiker, som berättade att i hela Frankrike finns bara nio minareter. De stoppas redan i de lokala byggnadsnämnderna. I så stora städer som Bordeaux och Strasbourg finns inte en enda minaret.
Vanligtvis går det till så att när ansökan om byggnadstillstånd till en moské kommer in, så flyttas bygget nästan alltid från attraktiva lägen mitt i stan, till något industriområde i förorten. Och då utan minareter. Man hänvisar ofta till den känsliga historiska miljön där inte främmande element passar in.

Värdetransporttjuven

Så tog det slut för värdetransporthjälten och presumtive presidentkandidaten (enligt fans på internet). Slutet var givet. Toni Musulin blev inte haffad, som jag tippade förut, men anmälde sig själv på en polisstation i Monaco.
Det blev en förvånande upplösning av Frankrikes största kupp. Det visade sig att Musulin hade kört till Kroatien (han har kroatiskt ursprung) med sin Ferrari i somras och sedan kommit tillbaka med tåg. Dumt nog anmälde han bilen som stulen, vilket kan ge honom ge honom några års påbackning i fängelse för försäkringsbedrägeri. Det visade sig också att polisen kom honom på spåren genom att han hade skadat en hyrbil vid en brand och var tvungen att göra polisanmälan för att slippa betala hyrfirman. Hans småsnålhet kostade honom således nästan hela det enorma rånbytet.

Musulin håller helt tyst under förhören och de 30 milj.kr som finns kvar förblir försvunna. Han sitter inspärrad, helt isolerad. Man är orolig för hans säkerhet och man spekulerar i att han smugglat slantarna till Kroatien. Mitt tips är att de finns i Frankrike, väl bevarade i ett kassaskåp (om han är smart).

Max straffet för hans stöld, det var ju inget rån med vapen, är tre år i fängelse. Med gott uppförande kanske han blir släppt tidigare. Schabblet med Ferrarin, kanske ger honom några år till.
Men var hans kapitulation en del av en plan? Kanske det. Det är bättre att ta sitt straff, slippa vara jagad och kunna njuta av sina pengar i lugn och ro efter avtjänat straff.

70-års jubileum för Vinterkriget.

Idag är det den 30 november. Dagen då Sovjetunionen gick till angrepp mot Finland 1939, d.v.s. för 70 sedan. Det blev ett kort, blodigt krig under fruktansvärda förhållanden. Finland hade fått ultimatum att lämna ifrån sig landområden på Karelska näset och en del öar i Finska viken. Som kompensation skulle man få stora landområden i Fjärrkarelen. Regeringen vägrade emellertid och kriget var ett faktum. Överbefälhavaren, marskalken Mannerheim, som var f.d. tsarrysk general tyckte att regeringen skulle ge efter på kraven. Finland skulle aldrig kunna stå emot Sovjetunionen i längden. Men så blev det inte.

Han sade i ett tal efter kriget:
:" Det var ett underverk att nio bristfälligt utrustade divisioner, varav tre utan beklädnad, skodon och artilleri under tre och en halv månad försvarade sig mot en fientlig armé, som så småningom växte till femtio divisioner eller drygt en miljon man, fullt modernt utrustade samt försedda med tre till fyra tusen pansarvagnar och cirka tvåtusenåttahundra flygmaskiner."

Sverige skickade omfattande materiell hjälp och en frivilligbataljon. Engagemanget i Sverige var enormt och man krävde att vi skulle gå med för att hjälpa vårt broderfolk, men statsministern, Pär-Albin Hansson, hade is i magen och gav gudskelov inte efter för gatans parlament.

Mina föräldrar, Louise och Harald Edelstam var på bröllopsresa på Capri den dagen. De hade gift sig några dagar innan, den 25 november och tagit tåget till Italien. Det var en lång resa som tog fyra dagar, via tågfärja, Berlin, München, Verona, Rom, Neapel och Capri. De hade kommit dagen innan och tog in på Morgano Hotel. De var ute och promenerade hela dagen, åt middag på en liten restaurang och dansade sedan sorglöst på ett café vid piazzan, ovetande om att Helsingfors låg under bombanfall och att ryska, motoriserade kolonner gick över gränsen.
Smekmånaden på Capri blev kort, bara fyra dagar. Men det skedde under en viss dramatik.Som en liten kommentar, undrar jag när vi dansade på ett café, vid en piazza sist?

Dagen efter, den 1 december, noterar Louise i sin dagbok: ”…Krig Finland - Ryssland." - Hasse och jag badade på förmiddagen i havet. Skönt. Lunch på hotellet. Gingo till San Michele och hem. Vilade innan middagen. Hörde på radio…”
Haralds diplomatiska karriär hade startat med en post som attaché på svenska lagationen i Rom. Den skulle bli dramatisk. Också hans äktenskap med Louise.
Hans första tankar var att åka hem till Sverige och anmäla sig som frivillig, men med tanke på att han just befanns sig på sin första utlandspost och var nygift, gjorde att han avstod.
Harald skulle ändå inte bli långlivad på sin första post. Han blev ganska omgående kroniskt sjuk i magen och fick senare gulsot, så han skickades hem redan efter åtta månader, ett snöpligt avslut. På bilden ser vi den tyske passpolisen vid Brennerpasset, på vägen hem.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto; Polanskis chalet, patterico.com
Minareter Stopp, realista.se
Mannerheim, livejournal.com
Tyska passpolisen, Harald Edelstams Arkiv

Handen och Le Petit Journal

2009-11-21T18:00:00.001-08:00

Det stora samtalsämnet i media och på bistroerna är – Handen. Thierry Henrys hands som fuskade Frankrike in i VM. De flesta anständiga fransmän skäms att man skall gå till slutspel genom fusk. Andra säger att så blir det ibland i fotboll och det är inget att skämmas över, en rektion som inte förvånar i detta korrupta land.

Det är en skammens hand som förde Frankrike vidare. Det tre man starka svenska domarteamet skämde också ut sig och Sverige. Den inkompetente domaren Martin Hansson och hans blinda assistenter Stefan Wittberg och Fredrik Nilsson borde inte få fortsätta som domare på högsta nivå. Att tre domare inte kan uppfatta en så uppenbar hands vid mål är en skandal.
Hansson borde naturligtvis genast ha frågat Henry om han hade tagit i bollen, vilket han inte hade kunnat neka till, med tanke på alla TV-kameror. Den andra fullständigt förbluffande missen är att Henry stod offside utan att bli avblåst. Henry i sin tur är en riktig fuskare och i total avsaknad av fairplay. Han borde genast, själv, ha anmält att det var hands. Men så hög moral kan man nog inte kräva av en diva och en fotbollsmiljonär. Men han lär vara utskämd för lång tid framöver, får man lov att hoppas.

Le petit journal

Den stora TV-stjärnan i Frankrike är idag Yann Barthèz. Han har tio minuter på sig med sin ”Petit Journal” i Canal Plus dagliga nyhetsshow, ”Le Grand Journal”, mellan 19 och 2030 varje kväll. Det är det bästa nyhetsprogram jag någonsin sett.
Men ”Le Petit Journal”, är något som går ut över det mesta. Han häcklar hela det politiska etablissemanget och särskilt pajaspresidenten Sarko, som hudflängs med komikens vassa och mänskliga vapen. Men det räcker inte där, utan alla olika konstiga saker som händer i detta märkliga land.
Han skämtar med Sarko, som klipper och klistrar i sina olika tal och upprepar samma sak, gång efter gång. Hans komiska gester och underliga uttalanden visas upp för hela allmänheten i all sin löjlighet. Tittare får se upprepningar som till slut blir så komiska att man ligger ned av skratt. Ve den politiker som petar sig i näsan eller sover under en debatt i parlamentet, han/hon visas obönhörligen upp på bästa sändningstid. Ingen slipper undan den obarmhärtiga granskningen av TV-kameran. Canal Plus TV-team är alltid igång på olika evenemang och filmar närgånget och granskande ur alla vinklar. Till detta kommer Barthèz festliga kommentarer och glada humör, som gör att ”Le Petit Journal” är Sarkolands bästa TV- inslag.

Alla politiker är därför mycket rädda för Barthèz och kl. 1935 står det politiska Frankrike still under tio minuter. Det står i tidningen, d.v.s. ”Le Parisien”, att ingen är anträffbar på Elyséepalatset (Sarkos högkvarter) under dessa tio minuter. Jag kan tro att ingen i regeringen heller inte är anträffbara under dessa fasansfulla minuter.

Med anledning av ovanstående fotbollsskandal, skämtar naturligtvis Barthèz med det franska fusket, den hycklande förbundskaptenen Domenech och fuskaren själv, Thierry Henry. Titta själv på klippet. Det är på franska, men även utan franska kunskaper fattar man hela den roliga galoppen.
http://www.canalplus.fr/pid2397.htm&nav=1
Bättre än så här kan inte satiren bli. Snälla, missa inte detta klipp.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Fuskaren Thierry Henry. topnews.fr
Yann Barthéz. dontmiss.fr

Veckans man i Sarkoland

2009-11-12T08:22:00.000-08:00

Denne man är onekligen Tony Musulin, mannen som kom iväg med 11 milj.€, dvs nära 120 milj. kr. Han körde en värdetransport för det svenska företaget Loomis i Lyon och försvann plötsligt med en fullastad vädetransportbil. Kvar stod två kolleger med långa ansikten, som han hade lurat att gå in till en kund. När de kom ut igen var han och bilen försvunna. Musulin var smart, för den sista tiden såg han till att bara jobba med oerfarna kolleger, som inte riktigt hade koll på rutinerna. Själv hade han varit anställd i firman i tio år och var något av en veteran.

Han hade förberett sig minutiöst. Våningen var tömd och urstädad och alla konton var tömda. Det visade sig senare att han hade haft över en miljon innestående. Han hade också ägt en Ferrari, en något väl exklusiv leksak för en chaufför. För några dagar sedan kom det fram att han ägde fastigheter i en ort på landsbygden. Där hade han reserverat de två översta våningsplanen för okända aktiviteter.

Men han var inte smart nog. Den franska polisen gjorde ett suveränt arbete och lyckades hitta in skåpbil han hade hyrt och ställt i ett garage. Inne i bilen fanns sedelbuntar till ett värde av 90 milj kr. Musulin hade genom oförsiktighet förlorat större delen av sitt byte. Under tiden hade han blivit hjälten för dagen i Frankrike och framför allt på internet. Det har också bildats en fanclub och många vill se honom som den näste presidenten (efter Sarko är förmodligen allt möjligt).
Folk tyckte synd om honom att han blivit blåst på 90 miljoner, men man tröstade sig med att han i alla fall har 30 milj. kvar.

Vad man vet så har han inte några medhjälpare och verkar ha kört hela racet själv. Han hyllas också för den fredliga stölden. Inget våld och inga skott. Vanligtvis rånas värdetransportbilar i Frankrike med Bazooka och intensiv kulspruteeld. Musulin är efterlyst i hela Schengenområdet och Interpol är efter honom. Hur skall han fixa det här? – Mitt tips är att han snart åker fast. Vi får se.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: parismatch.fr och 20minutes.fr

Besök i Sverige

2009-10-29T05:55:00.000-07:00

Resan till Sverige med Ryanair är plågsam, men billig. Därför lider vi, stackars resenärer, oss igenom den hemska flygplatsen Beauvais, utanför Paris och klämmer in oss i den fullpackade flygmaskinen.
Sverige står i mitten av oktober i höstens fulla prakt med guld och blod i träden och en kyliga vindar. När man kör in till Stockholm luggas man på trängselavgifter och det har blivit nästan omöjligt att hitta en parkeringsplats. Paris har löst problemet genom att bygga ett otal garage, dyra, men välskötta. Vill man så får man låna en cykel gratis.
Vilka är då alternativen? Jo, man tar tåget. Men där blir det stopp innan man ens har kommit iväg. Vi bor i Sörmland och närmaste station är Gnesta. Där har kommunen fått hjärnblödning och har endast inrättat ett fåtal gratis parkeringsplatser. Resten är två-timmars parkering med böter på 300 kr. Handelsmännen har klagat på alla bilar. Således straffas bilisterna när de vill bidra till miljön och åka tåg. Det går helt enkelt inte att parkera i Gnesta!

Jag läser i tidningen att lille Sarko, den franske presidentens son Jean, även kallad Prins Jean eller bara lille prinsen, har dragit tillbaka sin kandidatur som president för EPAD, driftsorganisationen för Frankrikes rikaste kommun, Défense. Han nöjer sig med att sitta i styrelsen.
Hans kanditatur orsakade en mediestorm i Frankrike och alla ropade nepotism. President Sarko, lille Napoleon, har dragit i tåtarna och ridit på fjäskande politiker för att få fram sonen till Conseil Regional, en regional styrelse, ungefär som landstinget. Utan pappan hade han inte haft en chans att bli nominerad till sina poster. Gossen verkar inte vara särskilt intresserad av sin juridikstudier och har kört på flera tentor, så examen ligger långt fram i tiden. Lille prinsen borde naturligtvis dra sig tillbaka från sin frampuffade politiska kariär och istället göra klart sina studier. - Men det bisarra Sarkoland är alltid Sarko.

Skriver just nu från Malmö, som verkar vara välskött, särskilt den kommunala trefiken, som är fantastisk. Kommer man till Kastrups flygplats är man i Malmö på tjugo minuter, till ett rabatterat pris, via Skånetrafikens uppladdningsbara kort.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Gnesta station, bengt-livethrdaskola
Jean Sarkozy, 20minutes.fr

Polanski och Mitterrand, eller något om konsten att hjälpa en kompis.

2009-10-11T15:45:00.000-07:00

Roman Polanski arresteras i Zürich

Den 26 september åkte den världsberömde regissören Roman Polanski, säkert mycket smickrad, till en filmfestival i Zürich, för att bli hyllad för sina stora insatser inom filmkonsten. Men det blev inte som han trodde.
Istället för lagerkransar och manna från himmelen, blev han haffad på flygplatsen som en simpel förbrytare av den schweiziska, inte alltför sympatiska, polisen och kastad i isoleringscell.
Hans brott? – 1977, d.v.s. för 32 år sedan, hade han fotograferat en välutvecklad 13 åring, iförd färre och färre kläder, givit henne och sig själv lite ”roliga piller” och sköljt ned dessa med champagne i en jaccuzzi (var fanns mamma då?).
När flickan och, förmodligen också han själv, var gungning, tappar man, som bekant en bra bit av omdömet och blir lätt förförd av guden Eros locktoner. Efteråt fick flickan och mamman kalla fötter och anmälde Polanski för våldtäkt. Det är lätt att anta att ett saftigt skadestånd hägrade i fjärran, vilket i och för sig inte ursäktar Polanskis påsättning av flickan, identitetskontroll eller inte. – Vem gjorde förresten en identitetskontroll av sin partner sist, i kärlekens hetta?
Polanski greps och ställdes inför rätta i Kalifornien. Han anklagades bl.a. för perversion, sodomi och våldtäkt av minderårig, men han erkände bara den sista åtalspunkten och lovade samarbeta med åklagaren. Han släpptes därför mot borgen. Straffet såg ut att bli ganska lätt, men hans nerver höll inte och han flydde till Frankrike för att inte komma tillbaka. Våldtäktshistorien, mer eller mindre, förträngdes.

Så kom dagen när han greps. Varför togs han in just nu? Han äger ett chalet i schweiziska Gstaad och har i alla år rest till Schweiz flera gånger per år. Svaret kan ligga i hårda amerikanska påtryckningar på Schweiz. Man har varit tvungen att bryta banksekretessen och lämna ut 5000 namn från USB banken, som själv har begått oegentligheter i USA. Kanske Polanski är en del av uppgörelsen?

Franske kulturministern Mitterrand griper in

Polanskis arrest väckte till en början stor indignation i artistvärlden. Eftersom han både är polsk och fransk medborgare protesterade både den polske och franske kulturministern per brev till sin schweiziske motpart. En rad kända kulturpersonligheter i Frankrike och Hollywood skrev på ett likadant brev. Så långt var allt lugnt.

Men i förra veckan, onsdagen den 7 oktober, tog det hus i helvete. Polanskis elände spillde över till den franske kulturministern Frédéric Mitterrand, brorson till framlidne presidenten François Mitterrand och en framstående kulturpersonlighet.
Under en TV-debatt, där Mitterrand överhuvudtaget inte var med, anklagade Martine Le Pen, dotter till Jean-Marie Le Pen och vice ordförande i högerextrema partiet, Front Nationale, Mitterrand för att vara sexturist i Thailand och krävde att han skulle avgå. Socialistpartiets talesman, Benoit Hamon satt med och höll nickande med. Underförstått låg också anklagelsen att kulturministern var pedofil.

Bakgrunden till anklagelserna var en bok som Mitterrand skrivit 2005 och som heter ”La Mauvaise vie”, ungefär, det dåliga livet, på svenska. Boken handlar om den homosexuelle Mitterrands äventyr som sexturist i Thailand. Han berättar bl.a. om den enorma upphetsning han kände inför alla tillgängliga unga män…Det skall tilläggas att han skrev boken innan han var chef för franska akademien i Rom och innan han utnämndes till kulturminister, uppbackad av president Sarkozys italienska hustru Carla Bruni.

Anklagelserna mot Mitterrand dök redan upp i kvällsnyheterna och slogs sedan upp brett nästa dag, på torsdagen, i hela franska pressen. Hans första kommentar var: ” Att bli släpad i smutsen av Front National är en heder och att bli anklagad av en socialistisk riksdagsman är en skam för honom.”
Han gjorde då något modigt, nödvändigt och helt rätt. Samma kväll stod han i TF1:s studio på bästa sändningstid, kl. 20, för att förklara sig och försvara sin heder inför stjärnhallåan Laurence Ferrari. Här var det inte tal om att gömma sig som LO-Wanja eller Laila Freivalds med sina lägenhetsaffärer.

Är sexturism fult?

Under ungefär tjugo minuter satt han på anklagades bänk och förklarade sitt handlande. Han gjorde från början klart att det inte handlande om pedofili utan om sex med vuxna människor som ställer upp av fri vilja. Hur kunde han veta det? - Jo, förklarade han, jag kan faktiskt se skillnaden mellan ett barn och en fyrtioårig boxare, som det då handlade om. Hans framträdande blev mycket emotionellt och han darrade på rösten ibland och höjde den i ilska då och då.
Den fråga som hela tiden hängde i luften var om sexturism i Thailand är fult och klandervärt? Ja, kanske man kan säga. - Men var går gränsen? Bastanta damer på stranden i Gambia med unga lokalinvånare eller de lagliga bordellerna i Tyskland och Amsterdam? Eller Mitterrands resa till Thailand?
Han underströk att han inte hade en tanke på att avgå och att han tänkte försvara sin heder till varje pris. Det är en omöjlighet att avgå efter uppmaning av Front National.
Mitterrands modiga försvar av en hopplös sak fick mycket stöd och sympati i kommentarerna efteråt. En kommentator sade att det var första gången i Frankrikes historia som en regeringsmedlem var tvungen att gå ut och försvara sitt sexliv.

Stödet för Polanski vacklar

Under sitt framträdande i TV, sade Mitterrand att han bara ångrade en sak och det var brevet till stöd för Roman Polanski. Han sade att han hade skrivit det under en första emotionell reaktion, utan egentligen att tänka efter vad Polanskis arrest innebar. Det måste ha varit svårt att säga, eftersom de är gamla personliga vänner.
Faktum är att Polanski har erkänt att han våldtagit en minderårig och att sedan har smitit från straffet. I eftertankens kranka blekhet så har många av hans supporters också insett detta faktum. Färre och färre står bakom honom och den allmänna uppfattningen är att han borde åka över till USA och ta sitt straff. Alla är lika inför lagen, kändis eller inte. Ingen vill bli förknippad med ett stöd till en våldtäkt av en minderårig.
Allt talar för att Polanski verkligen blir överlämnad till den amerikanska rättvisan och denna gång lär han inte förvänta sig någon nåd. Problemet är bara att han inte kommer att kunna få en rättvis rättegång efter all uppståndelse och att han är en celebritet.
Frédéric Mitterrands öde ligger i vågskålen. Just nu kan inte Sarko ge honom sparken, men han är onekligen en politisk belastning och får säkert gå i någon snar framtid. Det är synd eftersom han är en av de mest kompetenta och karismatiska kulturministrar Frankrike haft på många år.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Polanski under rättgång i USA 1977, blogspout.com
La Mauvaise vie, livre.fnac.com
Debatt, TF1.fr

Anna och Arne Anka – en liten analys

2009-10-06T15:56:00.001-07:00

Känner ni till Arne Anka? – Jaså, inte! Det är en fräck och ganska förfallen Anka. Men alla i Sverige känner säkert till mediafenomenet och vulgärprästinnan Anna Anka. De båda verkar vara släkt, med tanke på deras opassande men ibland ganska festliga yttranden.

Arne är skapad av Charlie Christenson och man kan enklast sammanfatta Arne såsom en ständigt pank, alkoholiserad, tuttfixerad amatörfilosof. Tyvärr fortsätter inte hans öden och äventyr nuförtiden. Komikern Robert Gustafsson har spelat Arne på Stadsteatern med stor framgång. Han har också imiterat Annas flytande skånska, som aldrig har en punkt, utan bara fortsätter och fortsätter.

Anna Anka hör till samma kategori, som sin släkting Arne, d.v.s. hon är en stor karikatyr av sig själv, men tar sig ändå på stort allvar. Till skillnad från Arnes fysiska och moraliska förfall är Anna ett spänstfenomen som lider av träningsfobi och äter alldeles för lite och för sunt. Men det kallar jag också för ett förfall. Fenomenet grasserar i USA, där man ofta ser söndertränade kvinnor med hårda muskler och stramande hud. Det sprider sig också till Europa och Sverige. Vänner som har haft förhållanden med dessa muskelkvinnor, säger med en plågad min, att det är som att ha en karl i famnen och tämligen oerotiskt.
Anna säger att hon är 37 år, men jag tycker att hon verkar vara 45 – 50 år.

Arne Anka är ful i munnen och säger dumma saker, dock med en viss finess. Det gör Anna också. Hennes vulgärskånska gör inte saken bättre och språket är fulare än Arnes och saknar helt finess. Men den dagligen avsugne (enligt henne) Paul Anka, som inte har haft en rejäl hit sedan ”Diana” och Frank Sinatras ”My way” behöver inte klaga på det eftersom Anna verkar tala bra amerikanska. Paul är emellertid en framgångsrik låtskrivare och lever antagligen väl på sina royaltyn. Och tjänar man bra i Califonien, så har man råd att köpa härliga hus med en swimmingpool (som i och för sig alltid brukar gå sönder) och anställa billig svart arbetskraft från Latinamerika. – Vem bryr sig?

Fenomenet Anna Anka med sina osannolika uttalanden i präktiga Sverige är förmodligen en övergående sensation, ungefär som hon som dansade en sommar…

Skrivet av Erik Edelstam

Arne Anka, lysator.liu.se
Anna Anka tecknad, Forsmark-stralandetider.blogspot.com/2009/09/.
Den förföriska Anna Anka, expressen.se

Mord, självmord och annat i Sarkolandet

2009-10-05T16:09:00.000-07:00

Ett ohyggligt mord skakar Frankrike. Marie Christine Hodeau, en 42-årig kvinna kidnappades när hon var ute och joggade. Gärningsmannen, Manuel da Cruz, var tidigare dömd för kidnappning och våldtäkt av en 13 åring (nästan som Polanski) och hade avtjänat ett straff på 11 år i fängelse.
Marie Christine blev hotad med kniv och tvingades ned i bakluckan på en Peugeot 106, men hon hade sinnesnärvaro nog att notera registreringsnumret på bilen och ringde iskallt Gendarmerna på sin mobil och gav en klar beskrivning. Samtalet avbröts abrupt och det blev tyst.
En jakt sattes igång men man hann inte i tid. Bilen hittades övergiven och föraren spårades upp, men nekade till allt. Efter några dagar hittades kroppen naken och strypt. Det visade sig att galningen först hade bundit sitt offer vid ett träd och gått därifrån. När han senare kom tillbaka, hade Marie Christine nästan hunnit göra sig fri och en strid för livet uppstod. När hon hittades var armarna skadade, vilket vittnar om en kamp för livet. Mördaren hade hennes DNA under naglarna och erkände senare sitt brott.
Mordet har satt igång en debatt att man borde kastrera, på kemisk väg, återfallsförbrytare av sexbrott. Manuel da Cruz erkände att han hade en demon inom sig, som hade tagit överhanden. Det finns faktiskt de som har haft liknande demoner inom sig och som frivilligt låtit kastrera sig kemiskt. De vittnar alla om befrielsen och lugnet i kroppen.

Över till självmord. - Facket på det mastodontlika telefonbolaget France Telecom meddelade plötsligt i våras att 24 medarbetare tagit livet av sig de senaste ett och ett halvt åren. Skandalen var ett faktum och alla undrade naturligtvis vad som pågick inom detta jätteföretag, som mest är känt för sin dåliga service, ungefär som el – och monopolbolaget EDF. Det hemska är att nu har ytterligare tre medarbetare tagit livet av sig och debatten och kritikstormen har tagit ny fart.
I stormens öga står VD:n Didier Lombard, som har gjort en slät figur i TV och dessutom kommit med idiotiska kommentarer. Efter ett slag har facket, CGT, vänt sökarljuset mot Frankrikechefen Louis- Pierre Wenes, som pekas ut som den verklige skurken och slavdrivaren. På bilden står han till vänster och myser tillsammans med högsta hönset Lombard.

Wenes har blivit berömd för sina omorganiseringar och nedskärningar. I en organisation med 100.000 anställda har han skurit bort 22.000 jobb på fyra år. De kvarvarande förväntas ändå göra samma jobb ändå. 35-timmarsveckan gör sitt till. Alla anställda måste jobba lika mycket och lite till, som de gjorde under 40-timmars veckan. Medarbetarna flyttas ständigt runt, vilket gör att de aldrig kan rota sig och känna sig trygga på samma ställe.
Wenes är stenhård och står för en hierkalisk, kommandostruktur, som uppmuntrar till fjäsk, illojalitet och översitteri. För fransmän borde det i och för sig inte vara en nyhet, eftersom skolan här i landet är uppbyggd på och körs på samma sätt.

Den förhatlige Wenes tog till sist sitt förnuft tillfånga och avgick idag, förmodligen också efter press av regeringen, som inser att Frankrike får en dålig good-will av sin usla skötsel av Telecom. Men han lär ändå få ett bra jobb någonstans i regeringen.

Efter att ha rivit ”djungeln” utanför Calais och arresterat alla afghanska flyktingar som fanns där, trodde myndigheterna helt naivt att problemet är löst, men icke sa Nicke. Nu är alla flyktingarna släppta och redan tillbaka i Calais och andra hamnstäder mot England. Nu bor de istället under broar, i portar och under buskar i parkerna.

Ett tips till er som åker till Paris. Det finns en hel del knäppa turistmål i Paris, som fått kultstatus. Den mest berömda är naturligtvis The Doors sångaren Jim Morrison, som är begravd på kyrkogården Père Lachese. Hans grav är ett helt vansinnigt mausoleum. På samma kyrkogård finns Victor Noirs (en journalist som blev vådaskjuten av Napoleons III:s kusin 1870) grav, där han ligger skulpterad ovanpå och folk kan inte låta bli att fingra på figuren. Samma öde har drabbat den egyptiska sångerskan Dalidas byst på Monparnassekullen, där tuttarna är helt blankslitna. Glöm inte bort att rita lite graffiti på sångaren Serge Gainsbourgs husvägg på rue Verneuil, nära Musée d’Orsay.

Skrivet av Erik Edelstam
Bilder:
Marie Christine Houdeau , gaelle.hautefort.com
Louis-Pierre Wenes och Didier Lombard, www.daylife.com
Dalida, paris.angloinfo.com

Tillbaka till Sarkoland

2009-09-27T15:58:00.001-07:00

Efter sommar i Sverige är vi tillbaka i vår lilla by och ser oss förvånat runt på alla krumbukter här i Frankrike, Sarkonixons nästan enväldiga kungadöme. Ty han ställer och lägger sig i vad han vill, men i huvudet verkar det stå still.

Gulliga Korsika
Som en liten uppmjukning körde vi via Provence till Korsika, där vi bilade rund bland bergen på usla, slingrande vägar och stannade då och då i små efterblivna byar med en fientlig befolkning. Ett exempel är Evisa där vi bodde två nätter (läs Gunnelas artikel om vår resa till Korsika):
http://www.wordsandart.com/page1/page1.php?id=3863570236306614394)
Halva byn bestod av igenbommade hus, som var stadda i långt framskridet förfall. Det fanns en hel del, för det mesta, utländska turister, som vandrade i bergen. De få restauranger och hotell som fanns levde på dessa tappra människor. Det enda mat som fanns att få på restaurangerna var vildsvinsgryta eller en äcklig, jättekorv, som heter Coppa. Men efter september är det totalt dött.

Och hur beter sig innevånarna som till stor del lever på turisterna? – Jo de är sura, vrånga och hälsar knappt. Nästan alla är nationalister = maffian och man skall tänka på att varje mål mat och varje hotellnatt ger pengar till dessa kriminella. Därför är ön så efterbliven, utan framsteg och utveckling, varje utböling som försöker bygga något eller utveckla något, blir ”plastiqué”, som det heter på franska, d.v.s. sprängd i luften. Endast vid kusten möts man av välkomnande leenden, vårt fall i L’ile Rousse, norrut. Det som retar mig att det är vi franska skattebetalare som håller denna ö under armarna.

Älskade grannar och underbara omgivningar.
Efter en hemresa under ohyggliga skyfall, installerar vi oss hemma i Ste Gemme, bland våra tjusiga grannar, Häxan med sin ilsket, ständigt skällande hund och hennes aggressive son med flottigt hår, som vi kallar för Den Vidrige; Fimpen, grannen på andra sidan, som alltid har en fimp i munnen; Glosan, den glosögda feta tanten som bor snett över och som inte gillar att man parkerar framför hennes hus, straffet blir att hon ristar i billacken. Mittemot finns ändå eleganta grannar med ett tjusigt hus med massor av antikviteter, välborstade, snutna ungar och en jätteträdgård. Alla hälsar ändå och nickar, även helt okända människor ute på promenaden i Marlyskogen eller i affärerna. Det är charmen med detta stolliga land, även om man får dras med typer som Den Vidrige.

Men solen skiner, sommaren fortsätter, vi köper god mat på marknaden, dricker vin och äter lunch ute på terrassen och befinner oss ändå i slutet av september. Paris ligger en halvtimma bort med bilen och det är inte helt fel att flanera på boulevarderna där och hänga på caféerna med Herald Tribune (Le Parisien får vi på morgonen), en café crème, en liten Calvados och blossa syndigt på en cigarill. Gunnelas intensivt blå ögon tänds som strålkastare när hon tittar i alla skyltfönster.

Sprattelgubben
Det är stor uppståndelse här eftersom Sarko och drottning Carla har åkt till USA. Han skall tala inför FN och sedan vara med på G20-mötet i Pittsburgh. Med det är lätt panik i hans läger.
Problemet är att han är borta i fem dagar och det är den längsta frånvaron sedan han tillträdde som president. Är han borta så länge, så kan han inte hålla koll på läget eller lägga sig i något. Det är naturligtvis inte tal om att premiärministern Fillon tar över och kör landet, vilket alla tidningar tar upp och satirprogrammen i TV skojar om. – A propos fotot, så är det otroligt hur Sarko är lik Nixon.
Det som dominerar på hemmaplan är den s.k. Clearstreamaffären, som är en typisk sjaskig, politisk intrig, som hamnat inför rätta. Sarkonixon, den sittande presidenten, anklagar den f.d. premiärministern, Villepin, för att ha försökt smutskasta honom inför presidentvalet. Ingen talar sanning och båda sidor skriker. Det märkliga är att en sittande president stämmer en f.d. premiärminister och dessutom under en intervju skriker att den misstänkte är skyldig.
Det kommer att finnas anledning att återkomma till denna otroliga historia, eftersom rätte gången kommer att pågå en månad.

Djungeln
Nej det handlar inte om Fantomen eller Tarzan, utan om ett område utanför Calais, som hade tagits över av flyktingar på väg till England, för det mesta afghaner. Tidigare fanns tusentals flyktingar i ett läger som hette Sangratte, med det stängdes får två år sedan. Flyktingarna började istället campa i skogen, djungeln. Det blev ett fruktansvärt ställe utan några som helst hygieniska arrangemang. Boendet förde tankarna till den värsta slummen i Bombay eller Calcutta. Stället var en skam för en civiliserad demokrati, som Frankrike. – Men vad göra?
Sarkos lösning blev helt enkelt att gripa dessa olyckliga och rädda människor och försöka skicka iväg dem någonstans. Den som höll i yxan blev den ganska osympatiske immigrationsministern Besson, en kappvändare från Socialistpartiet. Sarko var i New York men fjärrstyrde sin marionett.
Det gick som planerat, men frågan blev inte löst för det. Alla förutspår att de som släpps kommer tillbaka igen och försöker smuggla sig över till England.
Min lösning är att titta bakåt. Varför inte göra som Sverige gjorde med invasionen av norska flyktingar under kriget. För att alla dessa unga män inte skulle driva omkring sysslolösa, fick de militär- och polisutbildning, som skulle vara nödvändig den dag de tyska ockupanterna lämnade, eller inte lämnade.
Afghaner och irakier borde istället tas om hand av fransmännen och sättas i militär och polisiär utbildning, så de skulle kunna återvända och skapa ordning i sitt eget land. En bra lön och fint boende under tiden är naturligtvis nödvändig. Varför inte hos Främlingslegionen i Calvi på Korsika. I alla fall afghanerna skulle känna sig hemma bland de karga bergen.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton Internet

Krigsutbrott och förlovning 1939

2009-09-02T09:15:00.000-07:00

Krigsutbrottet fredagen den 1 september 1939, för 70 år sedan, kom olägligt för mina föräldrar Louise von Rosen och Harald Edelstam. De hade planerat sin förlovning dagen efter, men tog ut lite i förväg. Louise hade, tillsammans med Harald, redan varit ute hos sin pappa, Hans von Rosen, några dagar innan och berättat om sin förlovning och därmed också blivit firade på Lindö, faderns gods i Sörmland.

Louise skriver kortfattat i sin dagbok den dagen:
” Kussi och jag spelade tennis 8 – 9. Krig utbrutit Tyskland – Polen. Trängsel utanför depeschbyråerna. Lunch hos Sjöbloms. Harald och jag fotograferade oss hos Jaeger; hämtade ringarna. Middag hos Edelstams.”
Middagen ägde rum i Haralds föräldrahem Elfkullen, på Älvsjö gård, tillsammans med hela släkten. Stämningen var med all säkerhet dämpad och sällskapet lyssnade säkert på TT:s nyhetssändning från Radiotjänst, kl. 19 00. Ingen visste egentligen vad som låg framför och hur Hitler skulle reagera på England och Frankrikes ultimatum och den beordrade mobiliseringen.

Nästa dag, den 2 september, när de tyska pansardivisionerna stormade fram genom Polen och världen väntade med ångest på vad som skulle hända, var Louises tankar upptagna av helt andra saker.
Huvudstöten kom från Ostpreussen och Luftwaffe var i full gång med att bomba flygfält och städer. Vid Danzig bombarderade den tyska kryssaren Schleswig – Holstein den polska militära depån Westerplatte och den tyska armén försökte ta den med storm, vilket misslyckas efter svåra förluster. Först efter en vecka var man tvungen att kapitulera.
Denna dramatiska dag skriver Louise i sin dagbok:
Min förlovningsdag; jag salig. Mianne (Louises syster) kom in med té på morgonen. Sprang ärenden hela f.m. Spelade tennis med Gitta (Nordenskiöld) e.m. Förlovningsmiddag i stora villan på Listonhill. Underbart.”

Det är rörande rader. Louise är 21 år och längtar efter att gifta sig och komma hemifrån, särskilt från moderns gastkramning. Louise bodde hos sin moster Margit Bonde, som hon älskade. Margit bodde på Strandvägen 80, numera koreanska ambassaden, mitt emot den amerikanska.
Louise hade säkert inte några djupare funderingar vad ett krig skulle innebära. Hon hade haft en skyddad uppväxt på sörmländska gods och svenska ambassader utomlands. På fotot är hon vacker och ser trygg ut, i själva verket var hon osäker, hade dåligt självförtroende och kände sig rotlös. Äktenskap och en egen familj var för henne en dröm om frihet och eget ansvar.

Harald, däremot, hade säkert en annan insikt. Han hade just kommit in på UD, efter att har blivit underkänd på sin jur.kand. examen och sedan tvingats plugga som en galning för att klara den en andra gång. Hans betyg var slätstrukna och han blev anställd med knapp nöd. Han sattes i arbete på pressavdelningen och kunde följa utvecklingen på nära håll.
Harald var dessutom reservofficer, kursetta på Karlberg, en stridis av oanade mått och sugen på att gå i fält och slåss på allvar. – Louise och Harald skulle få uppleva kriget på närmre håll än många andra svenskar.

Harald dog den 16 april 1989 och hann inte uppleva 50-årsdagen av sin förlovning och heller inte murens fall eller kommunismens kollaps. Louise dog fjorton år senare i hjärtsvikt. Hon blev 84 år.

Skrivet av Erik Edelstam

Foto: Louise von Rosen 1938, Harald Edelstams Arkiv
Harald och Louise Edelstam på bröllopsresa på Capri 1939.
Harald Edelstams Arkiv.