Erik_Edelstam

Sarkozy lägger näsan i blöt igen – i avloppet!

2008-10-02T17:38:00.000-07:00

Omnipresidenten, den som finns överallt, Sarko, har lagt sin näsa i blöt igen. Han firade sin semester hos drottning Carlas förmögna föräldrar, Bruni-Tedeschi, som har ett palatsliknande hus på Cap Nègre, vid Lavandou, på franska Rivieran. Det blev en semester som satte känslorna gungning hos alla grannar.
I Frankrike, kanske mer än på många andra ställen, får man ofta problem med jobbiga och småsinta grannar. Så även på Cap Nègre.

Familjen Bruni- Tedeschis egendom ingår i en s.k. domain, en sorts privat villaförening. I Frankrike där allemansrätt är ett okänt begrepp kan därför en domain spärra av sitt område och inte släppa en djävul över bron. På Cap Nègre kommer inte ens mairiet, d.v.s. kommunen, till skott. På denna domain bor flera gamla familjer, kändisar och stordirektörer, advokater, forskare, läkare och andra framstående personer. Det är ett ställe, eller rättare sagt var ett ställe, där alla var sams och höll ihop. Men, som en husägare sade: ”Det är ju inte riktigt lika chict som i Saint-Trop…”
Man var van vid olika kändisar som uppvaktade Carla, innan hon blev drottning, som Mick Jagger, som ankrade upp med sin yacht eller miljömiljonären Nicolas Hulot som landade med en helikopter med ett blomsterfång i famnen. Men Sarko tog naturligtvis priset. Vem vill inte vara kompis med Frankrikes president?

På Cap Nègre säger man inte Sarko eller M. le President, utan man säger helt enkelt och familjärt, Nicolas (uttalas [Nikola’] ), sådär lite vårdslöst…
Hustrun till en bankir erkänner:” Vi fruktade det värsta i början, men det visade sig att han var öppen, kärleksfull och charmant.”
Man var imponerade av alla bilar, helikoptrar och horden av livvakter som omgav Nicolas när han var ute och joggade bland vanliga människor. Alla vinkade och hälsade och han vinkade tillbaka. Det var såå trevligt…

Den 16 augusti, enligt tidningen ”Var Matin” och senare ”Le Canard Enchaîné”, höll domainen det vanliga årsmötet hemma hos familjen Bruni-Tedeschis, som har den största egendomen. De 54 olika ägarna diskuterade de vanliga frågorna rörande vildsvin som bökade i trädgårdarna och annat. Till sist kom man fram till den mest brännande frågan, kommunens hatade planer att dra in kommunalt avlopp. Ingen gillade saken. Vad hade kommunen att göra i deras privata domain? Det angick dem inte. Det fungerade alldeles utmärkt med trekammar brunnar, som funnits där sedan 50-talet när domainen skapades. ”Våra avloppsbrunnar ger näring åt träden, gör våra gräsmattor gröna och får trädgårdarna att blomstra”, sade man. Man fruktade att det skulle vara slutet på Cap Nègres frihet. ”Kommer kommunen in hos oss är det kört. Då sätter de upp belysningsstolpar, förstör vår miljö och kanske värst av allt, öppnar upp området för allmänheten…”

Sarko, som dök upp tillsammans med sin svärmor, tackade för att han fick vara med och grep genast in i diskussionerna med sedvanlig energi. Han tog befälet och tyckte att ett kommunalt avlopp vore toppen. Han lovade att hjälpa till och ge en hjälpande hand att ordna saken. Församlingen kördes helt enkelt över av tåget och såg förvånat på hur Sarko, mitt under krisen i Georgien, lade ut texten om det underbara kommunala avloppet.
Tre dagar senare kallades husägarna till ett extraordinärt möte hos familjen Bruni-Tadeschi. Dit hade Sarko, mitt under semestern, kallat mairen (borgmästaren), prefekten (landshövdingen) för departementet le Var, departementets tekniske chef och ansvariga tjänstemän hos kommunen.
”Allt var beslutat i förväg”, sade en förtvivlad ägare, ”han sade att vi inte hade något val, det var bara att lyda”.

Dagen efter låg ett meddelande från kommunen i allas brevlådor, att myndigheterna och särskilt republiken president hade på ett klart sätt uttalat sig vara i favör för ett kommunalt avlopp. Då befann sig redan Sarko på väg till Afghanistan.
De förut så eniga husägarna började tveka och församlingen splittrades ohjälpligt. Därmed var sammanhållningen inom domainen slut. Ingen ville klandra stackars Carla, som alla kände sedan hon var en liten flicka. Den allmänna uppfattningen var att mairen hade lurat henne med att säga att havet förorenades av avloppsbrunnarna, trots att alla vattenprover var perfekta. Man var överens om att Sarko ville imponera och ställa sig in hos sina svärföräldrar.
En ilsken husägare frågade sig vad presidenten hade att göra med deras skit…
Så kan det gå när Sarko lägger sig i saker, här i frihetens land…

Skrivet av Erik Edelstam
Foton från lepost.fr och lelavandou.eu

Fäderneavets dag, Chateau de Rambouillet och prinsessan Lamballe.

2008-09-21T16:00:00.000-07:00

Vad är fädernearvets dag? – I Frankrike heter det le Jour de Patrimoine. Man kan väl också kalla det nationalarvets dag. Det vi har ärvt från våra förfäder. Det är den dagen då alla franska statliga och kommunala myndigheter öppnar sina portar för allmänheten. Skattebetalarna har rätt att få se vad de betalar för. Även franska ambassader utomlands öppnas för allmänheten, till och med det vackra residenset på Narvavägen i Stockholm, med sitt jätteporträtt av Richelieu, i en salong.

Intresset från allmänheten är naturligtvis enormt. Vem vill inte komma in i Elyséepalatset och glida runt i guldsalarna, titta in hos premiärministern på Hôtel Matignon, ännu ett magnifikt palats eller vandra runt i Quai d’Orsay, utrikesdepartementet eller Assamblé, det franska parlamentet, som ligger vägg i vägg vid Seinestranden? – Alla vill och köerna är enorma, men inte oövervinneliga. Tidningarna har haft tjocka bilagor, där man kan läsa om alla tusentals ställen runt om i Frankrike, särskilt i Paris, och som man kan besöka.
Besökssiffrorna har i år slagit alla rekord. 12,4 miljoner människor gick ut och besökte 15 000 olika platser. Bara Elyséepaltset fick 20 500 besökare. Och detta på två ynka dagar.

På TV ser man hur respektive minister välkomnar allmänheten i sina fantastiska arbetsrum, med vackra antikviteter, dyrbara gardinuppsättningar och mycket smakfullt möblerat. Till och med Sarkonixon och drottning Carla går längs med köerna och hälsar folk välkomna. - Skulle ni kunna se svenska regeringen hälsa den svenska allmänheten välkomna i sina tjänsterum? Knappast. Däremot tror jag uppriktigt att kungen skulle ställa upp och hälsa folket välkomna till slottet och sitt eget arbetsrum. Han verkar, paradoxalt nog, ha större närhet till allmänheten än politikerna.

Varför öppnas inte alla svenska statliga institutioner, departement och slott för allmänheten? Den franska tanken är alldeles utmärkt. Skattebetalarna har rätt att under några dagar få titta på vad man har betalt för. Det kallar jag demokrati.

Utländska ambassader, främst ambassadörsresidens, öppnas också. De brukar vara mycket eleganta. Svenska ambassaden ställer naturligtvis inte upp, men den platsar nog inte heller bland Paris vackraste ambassader. Det är ett 70-talsmonster, en betongklump som är ett hån mot allt vad klassisk svensk skönhet och design heter. Arkitekten och inredningsarkitekten måste ha fått en estetisk kollaps och den goda smakens härdsmälta.

Det märkliga är att ingen i svenska media hade koll på de här två dagarna, 20 och 21 september. För den kulturellt intresserade, som har sett det mesta av Paris, är les Jours de Patrimoine verkligen värda en egen resa. Då får man se något som man aldrig annars kan se. En glimt av makten och härligheten.

Själv begav jag mig ut på landsbygden till Chateau de Rambouillet, som en gång var Ludvig XVI:s jaktslott och för att få Marie Antoinette att stanna kvar under de, för henne, tråkiga jakterna lät han till och med bygga en fårfarm, där hon kunde leka herdinna och kela med lammen.
Under revolutionen stormade pöbeln slottet. Det blev ”demeublé” , som det står så elegant i broschyren. En direkt översättning är, ”avmöblerat”, som egentligen betyder plundrat, som hundratals andra slott i Frankrike. I Versailles pågick dagliga auktioner i flera månader. De flesta av möblerna finns idag på engelska slott.
Idag är slottet statlig egendom och presidenten använder det för representation och konferenser vid statsbesök. Vi möttes av soldater från det republikanska gardet i paraduniformer och ävenså medlemmar av den fruktade kravallpolisen CRS, även de i paraduniform, som vaktade visningen. Alla var artiga och trevliga och ansträngde sig för publiken.

Slottet var tråkigt möblerat med 1800-talsmöbler och var helt säkert tusen gånger tjusigare under ”l’ancien régime”. Men det har en fantastisk rokokoträdgård och en enorm park med dungar, konstgjorda broar, dammar, kanaler och små paviljonger som ligger här och där. Vi tittade på fårfarmen. som idag är ett statligt avelscentrum för får, Marie Antoinettes mejeri, kallat ”La laiterie de la Reine” och på prinsessan Lamballes lilla ”folie”, tokighet. Det är en liten paviljong med stråtak och en interiör, som är helt täckt med snäck- och musselskal. Pärlemorn glittrar verkligen. Den kallas ”La chaumière aux coquiages”. Jag rekommenderar verkligen ett besök en vacker dag, med en picknick. Det går tåg dit från Paris.

Prinsessan Lamballe var Marie Antoinettes bästa väninna och nära släkt med kungen. De var egentligen som ler och långhalm. Hon fick ett ohyggligt slut under revolutionen.
Hon hade rest till London för att söka hjälp för kungafamiljen, men när ingen lyssnade. återvände hon till Paris och till den inspärrade kungafamiljen i Tuilerierna för att ge dem stöd. När familjen fördes till det ruskiga fängelset ”Temple”, greps den mycket vackra, 42 åriga, prinsessan och fördes till en vaktstuga, där den berusade pöbeln slet av henne kläderna, våldtog henne och misshandlade henne svårt med en hammare och hackor. Till sist högg de av huvudet, satte det på en pik, satte upp den nakna kroppen på två andra pikar och tågade i triumf genom Paris.
Huvudet fördes till ett café där allmänheten fick beskåda det och en frisör gjorde rent ansiktet och fixade till frisyren så att hon skulle vara lätt att känna igen. Meningen var att huvudet skulle sättas upp igen på piken och drottningen skulle tvingas kyssa sin väninnas kalla läppar. Mobben tågade bort till Temple och visade upp huvudet i triumf för drottningen, som föll ihop, svårt chockad. Någon kyss blev det aldrig. Och hur det gick för drottningen vet vi alla, men hennes kropp blev aldrig skändad, även om hon tvingade uträtta sina behov offentligt, just innan hon giljotinerades. Men då spelade det väl ingen roll.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto Elyséepalatset: picasawet.google.com
Rambouilletslottet: picasawet.google.com
Prinsessan Lamballe av Roslin: me.johannaost.com

Påven och en gravid justitieminister

2008-09-17T06:48:00.000-07:00

Det känns genast att man är tillbaka i en annan kultur när vi kommer tillbaka till Frankrike efter en sommar i Sverige. Alla håller hastigheten på vägarna och jag blir utskälld av den koleriske grannen när jag behagar klaga på hans strålkastare som belyser min trädgård hela kvällarna.

Det stora händelsen här i Paris är påven Benedictus XVI besök i Frankrike. Trots att man hela tiden talar om ”la laïcité”, vilket betyder konfessionsfrihet, människans frihet mot religionen, togs påven emot som ett statsöverhuvud. Visserligen är påven ledare för lilla Vatikanen, men han gjorde visit i rollen som kyrklig ledare.
Kritiker klagade följaktligen på att han togs emot av Sarko på flygplatsen, med pomp och ståt och republikanska gardet i givakt. Som om inte det skulle vara nog var det jättemottagning i Elyséepalatset, direktsändning i TV och tal av både Sarko och Benedictus. Visst togs påven emot som ett mycket viktigt statsöverhuvud.
Han talade bra franska med en gnällig röst och gav intryck av att vara just den konservativa, inskränkta person, som han egentligen är.

Arrangemangen var imponerande. På lördagen hölls en jättelik friluftsmässa på boulevard des Invalides. Hela området var avspärrat och en gigantisk scen med altare var uppbyggd längst upp på rondellen. Körer och orkester var i full gång och hela vägen ned till Seine var packad av folk. Fransmännen är ett mycket religiöst folk, som går i kyrkan och engagerar sig i det religiösa livet. Under påvens besök sköttes allt av frivilliga, mest ungdomar.
Via TV kunde man se ut över folkhavet i de olika arrangemangen och jag slogs av den stora mängden ungdomar. Det verkade nästan som om de var i majoritet.
På kvällen var det stor show i katedralen Notre Dame med pompös mässa och ett gigantiskt fackeltåg av troende. Nästa dag blev det en mässa till vid Les Invalides med lika mycket folk, d.v.s. över hundratusen människor.
Sedan flyttade hela cirkusen till Lourdes, stället där nunnan Bernadette fick syn på jungfru Maria för 150 år sedan. Lourdes är berömt för alla mirakler där handikappade har rest sig ur rullstolar och kastat sina kryckor. Man skall röra bergsväggen och dricka ur källan inne i grottan. Även här var tusentals frivilliga igång och folkmängden imponerande.
Benedictus XVI gjorde onekligen succés och Sarko kunde tjäna in några välbehövliga goodwill poäng.

Vid friluftsmässan vid Invalides var även regeringsmedlemmar med som självklara deltagare, bl.a. justitieministern Rachida Dati, som såg sig gåtfullt omkring bakom stora solglasögon. Hade hon rest sig upp hade man förmodligen kunnat se en mage som putade ut. Frankrike vore inte Frankrike om man inte kunde presentera pikanta skandaler. Justitieministern, här kallad la Garde des Sceaux, har helt enkelt blivit på smällen, vilket i och för sig inte är särskilt märkligt. Det pikanta i saken är att denna mycket attraktiva singel på 42 år vägrar uppge vem pappan till det väntade barnet är. - Det angår ingen, säger hon, och sätter genast igång en våg av spekulationer i pressen om vem denne lycklige man är.
Rachida Dati är av marockanskt ursprung och var Sarkos presstaleskvinna under hans presidentvalskampanj. Som belöning för sina insatser fick hon justitieministerposten, en så pass tung ministerpost har ingen med invandrarbakgrund haft förut.
Men vem är pappan då? – Min gissning är att det är Sarko själv. De har rest väldigt mycket tillsammans och alla vet ju hur lätt det är hänt att man hamnar i fel rum och säng när man bor på hotell.
Sarko som redan är gift med drottning Carla och dessutom president, kan ju i anständighetens namn inte erkänna att det är han som är den stolte pappan. Även i frigjorda Frankrike finns det gränser.

Skrivet av Erik Edelstam
Bilder: notredamedeparis.fr och chinadayly.net

Några dagar i Amsterdam

2008-09-17T05:15:00.000-07:00

Man blir lätt stressad i Amsterdam. Spårvagnen plingar och cyklister svischar förbi överallt. Men man lär sig snart att se upp och så småningom lyfter man blicken och beundrar de vackra fasaderna från 1400-talet och framåt.
Det är lätt att förstå att Holland har varit – och är- ett rikt land. Historien lever sig kvar i de gamla slingrande kanalerna, de vackra husfasaderna, antikhandlarnas kulturskatter och de vackra muséerna.

Amsterdam påminner om Venedig. Det bästa är att lämna bilen i ett garage och ströva omkring i staden. Man förvillar sig lätt – men det gör inget, för bakom varje gathörn väntar en ny upplevelse.
Överallt finns gamla välbevarade caféer och spännande restauranter. Det är som att gå runt i en småstad, folk ger sig tid att sitta och hänga på barer, mammor cyklar runt, ofta med två barn i en låda frampå cykeln och ett barn därbak – men ingen har hjälm!
Fler än en halv miljon holländare förflyttar sig per cykel i Amsterdam, vilket uppmuntras av myndigheterna eftersom cyklar inte lämnar avgaser. Det är helt tillåtet att ha tre barn på cykeln, enda restriktionen är att barnet bakpå cykeln inte får vara äldre än 10 år.
Exklusiva boutiquer trängs med antikhandlare, gallerier, advokatkontor och arkitektbyråer.
Överallt finns s.k. coffeshops…
Där kan man inte få en caffe latte men väl en cigarett med hash eller marijuana. Det är tillåtet att röka på inne i caféet – men inte ute på gatan. Vissa av coffeshops är under strikt kontroll, men vill man ha en större upplevelse finns allt från magic mushrooms och liknande.
Ingen bryr sig.
Holland är ett mycket öppet land. I alla avseenden.

Man har varit öppen för invandring, något man ångrar idag. Vissa delar av städerna är idag helt övergivna av holländarna själva och de en gång lugna villakvarteren har övertagits av invandrare, som inte alls bryr sig om sina kvarter utan låter dem förfalla, med klotter överallt som bevis.
Men det är som i alla storstäder, har man råd att bo bra och äta gott, är det lätt att blunda för verkligheten.

Tillsammans med min man och hans två tonårspojkar upplevde vi två intensiva dygn i Amsterdam.
Vi började med en båttur på kanalerna för att få en uppfattning om hur Amsterdam är byggt. Vi valde en museibåt – den stannar vid de större museerna och man kan stiga av och på hur man vill.
Tyvärr var köerna vid Anne Franks hus för långa – vi besökte istället Rembrandmuséet i närheten. Här bodde och arbetade Rembrandt under sin välbärgade tid, här tog han emot konstsamlare och sålde både sina och andras verk. Huset är idag möblerat ungefär som på Rembrandts tid, köket i källaren och ateljén högt upp. Man klättrar uppför branta trappor och det är lätt att låta sig fängslas av historien.
I muséet visas just nu en fantastisk utställning av Horst Jansen, en tysk konstnär som var mycket påverkad av Rembrandt och som fick inspiration till många av sina teckningar av Rembrandts verk.
Tyvärr var stora delar av Rijksmuséet stängt, men vi fick ändå en bra bild av Hollands storhetstid genom verk av Jan Steen och Jan Vermeer bl.a.

På den lyxiga shoppinggatan P.C Hooftstraat nr 27 finns sedan lång tid den populära restauranten Sama Sebu. För den som inte orkar med en hel s.k. indonesisk rijsttafel rekommenderas en tallrik med ett urval av specialiteterna.
Vill man äta asiatiskt, bör man gå till Oriental City på Oudezijds Voorburgwal nr 177-179.
Restauranten är mycket uppskattad av den kinesiska befolkningen och den bästa tiden att gå dit är på söndag eftermiddag och njuta av dim sum ackompanjerat av jasminthé.
Vill man äta traditionell holländsk mat bör man gå till Greetje. Det är en liten restaurang, så beställ bord i god tid. Maten är hemlagad av utsökta råvaror…
Adress: Peperstraat 23.
Efter maten eller sen eftermiddag är det trevligt att besöka någon av de otaliga gamla historiska ”bruna” caféerna i Amsterdam. Här träffas man efter arbetet och tar ett glas genever eller en öl eller en sherry, gärna åtföljt av en tallrik Bitterballe, ett slags kroketter som doppas i senap.
Några av de mest kända är: De Prins, Prinsengracht 124 ,Frascati på Nes 59 och Van Puffelen på Prinsgracht 377.

Det är så inspirerande att vara i Amsterdam attvåra två dagar inte alls räckte till utan vi bestämde oss för att åka tillbaks inom en snar framtid. Den positiva upplevelsen berodde mycket på det vänliga bemötande vi fick överallt…
Vi hann med en dag i Haag också innan återfärden till Paris. Själv centrum i Haag är mycket mindre än i Amsterdam och är Amsterdam ungt och trendigt är Haag tillbakadraget och borgerligt. Vi promenerade den vackra gatan Lange Voorhout fram, där flera ambassader ligger (bl.a. den svenska) till Denneweg.
Vi tog ett glas öl på caféet De Posthorn, som var fullt av äldre konstnärer och författare innan vi åt middag på OKER, en trendig restaurant med fantastisk s.k. fusion food.
Återresan till Paris tog ca 4 timmar. Vägarna i Holland är i gott skick, men trafiken är tät och det är svårt att parkera både i Amsterdam och Haag så ett bra alternativ är att ta Thalys från Gare du Nord till Amsterdam eller Haag.

Ste Gemme i spetember

Gunnela Edelstam

Busstrejk och stroppigt bemötande på Gripsholm

2008-07-04T02:25:00.000-07:00

En ovanlig busstrejk pågår nu i Stockholm. Nu får stockholmarna smaka på den bittra kalk som parisarna får dricka flera gånger per år. - Ingen kollektivfabrik och ohyggliga köer.
I Stockholm fungerar i alla fall tunnelbanan och pendeltåg, i Paris slås oftast hela kollektivtrafiken ut av de kommunistiska, giriga fackförbunden CGT och FO.

Fackföreningarna i Stockholm är i alla fall lite snälla (mesiga) och drar igång med strejken under semestern. I Frankrike klämmer man till när det smärtar värst för tredje man, exempelvis går järnvägsbolaget SNCF, nästan alltid i strejk inför stora helger, som jul och påsk.
Det kanske tar tid eftersom parterna verkar vara långt ifrån varandra och risken finns uppenbarligen att strejken utökas på fler ställen och att andra grupper inleder sympatistrejker

Häromdagen åkte vi till Gripsholms slott. Det är ett av mina favoritmuseer. Genom den fantastiska porträttsamlingen får man Sveriges historia i ett nötskal. Den gustavianska avdelningen med sina enkla, vackra möbler är underbar och själva slottet med sin gamla atmosfär har helt enkelt oslagbart. Men en del av besöket blev förstört av det stroppiga bemötandet av personalen.
Man borde kunna ställa krav på ett vänligt bemötande av människor, som är anställda för att ta hand om besökare. Dessa malliga receptionister och guider har gripits av sin egen betydelse och uppträder som det vore en ynnest att få komma in på slottet.
Som ytterligare en irritation, meddelades det att den s.k. kavaljersflygeln, numera är stängd för allmänheten, men att man för det facila priset av 700 kr (!) kunde få en guidad visning.

För min del lär det dröja innan jag återvänder till denna stroppighetens högborg, med hoppet att personalen är utbytt om några år.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: www.pressbild.com

Sverige – fartdårarnas paradis

2008-07-02T02:56:00.000-07:00

Att komma med bil till Sverige från Frankrike, via Belgien och Tyskland är en märklig upplevelse. Den stora paradoxen är att i Frankrike och Tyskland, som tidigare var hänsynslösa fartdårars paradis, nu har lyckats tygla dessa med lagens piska. Idag är det Sverige som är fartdårarnas paradis – vägarnas vilda västern.

Orsaken till de plötsligt laglydiga fransmännen och tyskarna är poängen i körkortet, fartkontroller och en allestädes närvarande polis och gendarmer.
Systemet med poäng är fruktansvärt. Man har 12 poäng att leka med. För varje förseelse dras poäng från ditt körkort. För fort under 20 km kostar ett poäng, över 50 km/tim kostar 15000 kr i böter, sex poäng och indraget körkort i tre år, prata i mobilen två poäng, stoppplikt fyra poäng, osv. Jag kan lova att poängen har en tendens att försvinna fort eftersom det vimlar av poliser i stan och på vägarna, som har ögonen med sig och snabbt haffar en syndare.
Trösten finns att man kan få tillbaka fyra poäng genom att gå en tvådagars kurs i trafiksäkerhet, men den kostar svindlande 4 500 kr. Annars tar det tre år att få igen sina poäng och då skall man ska kört prickfritt. Jag kan lova att alla är rädda om sina poäng och kör laglydigt, särskilt om man, som jag, bara har sex poäng kvar. Den som bara har två poäng lever ett nervöst och laglydigt liv. Noll poäng innebär automatisk indragning av körkortet.

I Sverige däremot kan man köra laglöst. Poängsystemet finns inte och poliserna är osynliga. När man i andra länder ökar antalet poliser, verkar man i Sverige dra ned. Jag kör mellan Malmö och Stockholm flera gånger per år och kan konstatera att det är sällsynt att se poliser. Därför kör jag och andra för fort, risken är liten att man åker fast. Medan franska poliser gömmer fartkamerorna på alla upptänkliga ställen för att sätta dit folk, är svenskarna snälla och affischerar kamerans närvaro med en stor skylt. Man bromsar och gasar på efteråt.

Följden är att svenskarna kör som dårar. Full rulle på vägarna och vansinnesomkörningar i backkrön och kurvor. Trängningar i filer, fula fingret och raseriutbrott från galningar som rycker i bildörren och hotar med stryk. För att inte tala om alla som talar i telefon och vinglar fram på vägen.
Medan olyckor minskar dramatiskt i Frankrike och Tyskland, skulle det inte förvåna om de ökar i Sverige.
Kör du motorcykel råkar du ofta ut för det förfärliga fenomenet att bilister försöker tränga dig av vägen. Jag har kört hoj i Frankrike i många år och kan konstatera att något sådant aldrig hänt där. Tvärt om, folk tar stor hänsyn och svänger undan när en motorcyklist närmar sig.

Häromdagen såg jag det tragiska resultatet av en fartdåres framfart på E20, vid Åkers Styckebruk.. Vi kom till platsen ungefär 20 minuter efter smällen. En bil stod i mittsträngen av motorvägen med motorhuven helt intryckt till vindrutan. Motorn låg längre bort. Räddningspersonal höll på med upplivningsförsök med dropp på någon eller några som låg i mittsträngen. Flera ambulanser, brandbilar och polisbilar stod och blinkade blått. Vi blev illa till mods och förstod att en förfärlig olycka hade hänt .
Väl hemma berättade internet att bilen hade kommit i riktning mot Stockholm och av okänd anledning kommit ned i mittremsan, föraren hade förmodligen somnat. Som ofta på svenska motorvägar fanns inget mitträcke.
Bilen smällde i en dagvattensbrunn och flög 87 meter (!) och den 27-årige föraren flög ur bilen och landade, svårt skadad, 20 meter bort. De två passagerarna skadades svårt och en hade ramlat ur och låg bredvid bilen. Föraren avled senare på sjukhuset.

Att få en bil att flyga 87 meter och dessutom att föraren flög ur en så pass lång bit, måste betyda att bilen körde fruktansvärt fort. Föraren måste ha trott att han var odödlig, vilket han uppenbarligen inte var.
Skrivet av Erik Edelstam
Foto: upload.wikimedia.com. (Bilden har inte med artikeln att göra.)

Jag och mina kompisar på Ryanair.

2008-04-22T01:59:00.000-07:00

Vi har en viss samhörighet, jag och alla de andra som reser Ryanair. Vi
biter ihop. Vi finner oss i att bli illa behandlade. Vi finner oss i
att bli utskällda. Vi finner oss i att få våra personligaste ägodelar
öppnade och beskådade in på minsta lilla toiletteartikel.
Varje gång jag ska ut och resa börjar jag med att gå in på SAS eller
Air France hemsidor och titta på priser. Jag läser ju då och då om alla
fantastiska erbjudanden – Paris-Stockholm till vrakpris.
Men – de finns ju inte! I alla fall inte när jag ska ut och resa.
Så då hamnar jag framför Ryanairs hemsida. Den är snabb och effektiv,
det måste jag erkänna. Enkelt att hitta billiga avgångar, ibland till
och med till priset av 1 €!.
Men, men, man måste ju betala flygplansskatt. Också vill jag ha
prioriterad ombordstigning, det är skönt.
Och vips är jag upp i 80€ - minst.
Men det är ju ändå så billigt, jag bokar.
Så står jag där en dag på Porte Maillot i Paris i en mycket långsam kö
för att köpa bussbiljett till flygplatsen.
Där gick 13€ - enkel resa. Avgången är ungefärlig, ibland kl 11, ibland
kvart över, ibland tjugo över.
Men jag är ändå på väg. I en och en halv timme! Trångt, trångt.
Väl framme trängs vi alla om, att snabbt slita åt oss våra väskor för
att snabbt ställa oss i incheckningskön. Jag, med min prioritering ser
överlägset på de stackare som hamnar sist i kön. Det tar nämligen tid,
lång tid! Vid incheckningen är man mycket sträng med kilona. Den
stackare som har ett kg för mycket får packa om! Men inte vid sidan om,
utan medan alla i kön ser på och väntar!
En och annan lyckas slinka igenom. En ryggsäck märks inte och en och
annan bag slinker också igenom nålsögat, något som kommer att märkas
senare. Nämligen inne i flyget, då alla svettas och försöker stuva det
enorma handbagaget i det lilla, lilla utrymmet. Personalen hjälper
inte till – de tittar på.
Efter incheckningen väntar nästa kö. Nu ska vi igenom
säkerhetskontrollen. Nu blir det riktigt roligt! Här slipper ingen
igenom! Vi får ta av oss skärp, stövlar, jackor, halsdukar och tömma
fickor på mynt, mobiltelefoner och allt annat misstänkt. Och ve den som
inte har sina toiletteartiklar i härför avsedda plastpåsar av ett visst
bestämt format!
Har vi riktig tur har personalen handskar på sig – åtminstone på ena
handen! Man kan riktigt se hur de njuter när de långsamt slänger en
mycket dyr flaska parfym i soporna… Månne de plockar upp den senare för
personligt bruk?
Äntligen igenom. Men – med samma långsamma beteende klär nu alla på sig
och stoppar nogsamt ner mobiltelefoner, småpengar osv. – här går inget
snabbt.
Så kommer nästa väntan, vid vilken utgång ska man stå?
Att i förväg bestämma utgång, ligger inte för Ryanair. Nej, då blir
det ju inget roligt. Nu ska alla stå beredda i minst en halvtimme för
att kasta sig i rätt kö oc helst hamna långt fram. Det är inte tal om
att lämna plats för äldre eller föräldrar med småbarn! Här gäller
djungelns lag!
Tur att jag har min prioritering!
Äntligen tänds skylten! Uppställning i led! Men, men, så lätt ska det
inte gå! Vi med prioritering granskas nu mycket noga. Vi har ju haft
den enorma fräckheten att checka in hemma och det är mycket
misstänksamt! Nu granskas våra uppgifter och jämförs med våra pass och
det går inte i en handvändning, inte.
Våra A4 papper ska nu nagelfaras, sedan vikas vid den streckade linjen
och dras isär. Sax finns inte!
Äntligen släpps vi ut och vi slänger oss uppför trapporna för att få
våra favoritplatser. Jag för min del, vid nödutgången. Men här gäller
det att kunna engelska – kan man inte det, får man inte sitta här.
Puh. Nu sitter jag här i mitt plastsäte. Ryggen går inte att fälla.
Halsduken får jag inte ha på mig, min handväska och alla mina
tillhörigheter ligger i hatthyllan ovanför mig. Tack och lov hann jag
rädda min bok.
En högtalarröst på högsta volym säger åt oss att skynda på, nu ska vi
iväg. Det gäller att hålla tiden! Alla slänger sig ned på sina säten
och med ett vrål är vi uppe i luften. Puh.
Hjälp, nästa skrällande högtalarröst! Vi ska köpa lotter! Varför
framgår aldrig – rösten är omöjlig att uppfatta.
Härligt, nu kommer serveringsvagnen. Jag är rejält hungrig efter att ha
motstått den svindyra och slabbiga självserveringen på Beauvais
flygplats.
Kanske en whisky? När jag ser att den serveras i små plastförpackningar
avstår jag mer än gärna och beställer istället en Minestrone-soppa.
Fram med brickan som är gömd i armstödet. Ve och fasa – den är inte
avtorkad sedan flera år och är fylld med grönt mögel, balanserar
alltså den kokheta Minestroneburken av plast i handen. Men allt går.
Det är ju så billigt!
Resan går fort, vi närmar oss landning, vi spänner fast oss och DUNS,
där for planet i backen!
Ingen mjuklandning där inte!
Men- vilken lycka – vi är framme!
Nästan – nu väntar nästa buss!
Men. Men, bagaget kommer alltid med, flyget landar i tid - om inte
före - snabbt in, snabbt ut.
Trots allt: Ryanair är fantastiskt.
Och jag känner en väldig gemenskap med alla de, som likt mig själv
kämpar vidare och tror på Ryanair, trots att vi blir illa behandlade,
förödmjukade och utsatta för allehanda övergrepp.
Nu måste jag boka nästa resa…

Skrivet av Gunnela Edelstam
Foto www.theregister.co.uk

Böter i flykten

2008-04-17T06:25:00.000-07:00

Ett nytt fenomen har dykt upp i Sarkonixons växande polisstat. Det kallas för ”PV (Procés Verbal) à la volée”, ungefär böter i flykten, på svenska. Bilföraren blir uppskriven och bötfälld av polisen utan att ens bli stoppad(!) Ett trevligt litet papper kommer hem med posten någon vecka senare, där man uppmanas att betala böter och antalet poäng som dras från körkortet.
Den förskräckte syndaren kommer i bästa fall ihåg den gången han körde utan säkerhetsbälte, samtidigt som han talade i telefonen och betalar snällt. En annan variant är att man kallas till en polisstation där man får förklara sig. Har man otur, kommer man inte ens ihåg vad man gjort.
Det har blivit väldigt populärt hos den franska polisen att köra med böter i flykten. Från 2006 då man skickade ut 127 stycken, steg antalet till 2 282 år 2007. För poliserna är detta naturligtvis mycket bekvämare och smärtfriare än att stoppa bilisten, käfta med honom och krångla med körkort, försäkring och bilpapper och sedan stå ute och fylla i blanketter. Dessutom måste de vara flera stycken. Nu kan en ensam snut (flic, på franska) skriva upp alla syndare på ett papper och sedan gå hem och fylla i alla papper vid skrivbordet.

Naturligtvis är böter i flykten ytterst tveksamt juridiskt sett och rättssäkerheten sätts allvarligt på spel, men det är i och för sig ingen nyhet i detta korrupta land.
En advokat säger att denna metod tidigare användes ytterst sällan och då när det gällde allvarliga trafikbrott. Nu kör man med alla förseelser, hur som helst.
Den som inte låter sig luras av detta smutsiga trick och går till domstol klarar sig alltid. Böter i flykten håller gudskelov inte juridiskt sett och krossas alltid av rätten.
Polisen måste alltid förklara för syndare varför han/hon har blivit stoppad och få denne att skriva under rapporten (procés verbal på franska). Dessutom måste polisen försäkra sig om att de huggit rätt person. Det kan ju ha varit någon som lånat din bil. - Dessa enkla kriterier uppfylls inte av böter i flykten.

Denna farliga tendens måste bort och en så enkel och vidlyftig rättskipning har ofta en förmåga att sprida sig, exempelvis till Sverige.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto www.monjournalauto.com

Valet i Italien - en nygammal clown gör entré

2008-04-15T15:49:00.000-07:00

Europa har fått en clown till, den leende, dansande deodoranten, Silvio Berlusconi. Man skulle kunna ha trott att det hade räckt med ”Lille Napoleon”, Sarkozy, den allestädes närvarande franske presidenten med drottning Carla, men det var tydligen inte nog, utan italienska folket har valt ”Lille Mussolini” till sin ledare med hopp om att han skall rensa upp någonstans.
Den store Mussolini rensade upp i maffian och fick tågen att gå i tid, lille Musse har lovat att städa upp i maffians sopberg och få Al Italia att gå med vinst. Fåfänga men säljande hopp. Han ler sitt blixtrande, vita leende i sitt ansiktslyfta anlete och äter glatt en förgiftad mozzarella från camorrans sopfält i Neapel. Men det kanske fungerar eftersom han har gamla affärskontakter i maffian.

Egentligen är Berusconi en omöjlighet, som inte skulle ha blivit vald någon annanstans i Europa. Hur kan en man som praktiskt taget har monopol på nästan alla TV-kanaler i landet, tillåtas att ställa upp i ett val? Hur kan en person överhuvudtaget tillåtas att äga så många media och dessutom vara insyltad i det mesta i näringslivet? Lille Musse har varit anklagad (säkert med fog) att ha med maffians olika banker att göra, via sina holdingbolag Fininvest och Mediaset, och dessutom ha gjort flera tvivelaktiga affären med maffiaanknutna företag. Han blev anklagad för korruption under sin sista, men rekordartat långa, regeringsperiod 2002 – 2006, men lyckades, skickligt, att ändra lagen så han slank undan rättvisan. Även anklagelser om skatteflykt har haglat, hittills har han lyckats smita undan. – Så är moralen hos en person som skall styra ett land och föregå med gott exempel.

Nu har Italien fått denne livsfarlige, korrupte sprattelgubbe på halsen igen – och denna gång i famnen på det ultranationella och Europafientliga ytterpartiet Lega Nord. Detta parti vill helst splittra Italien och låta den norra delen utropa sin självständighet.
Sarkonixon och lille Musse kommer säkert att bli mycket goda vänner. Det finns faktiskt också självständighetskrav här i Frankrike och då gäller det Korsika. Med tanke på problemen där med syntesen maffian – nationalister, våldet och girigheten, blir säkert alla franska skattebetalare glada om de blir kvitt besvärliga Korsika, som bara kostar pengar och blod.

Berlusconi har naturligtvis en snygg fru, den f.d. B-filmsaktrisen Veronica Lario, född 1957 och mycket väl bibehållen. Hon kommer att matcha den tio år yngre landsmaninnan, drottning Carla mycket väl, fast Veronica är av lite tuffare kaliber, ungefär som Sarkonixons dumpade fru Cecilia Ciganer- Albeniz, jämnårig med drottning Veronica. – Det skall bli kul att se hur det hela utvecklar sig i skvallerpressen.

Kommer lille Musse kunna hålla stånd på Neapels sopberg? Kommer Carla och Veronica klösa ögonen ur varandra. Vem är kortast? Lille Musse eller Lille Napoleon? – Det får vi först se vid nästa statsbesök…

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: www.theage.com.au/ffximage/2007/02/01/svBERLU...

Det är inte trendigt att vara trendig.

2008-04-12T14:14:00.000-07:00

När vi var små existerade inte ordet trend. Man visste vad som var inne – en duffelcoat eller en Bogner-jacka. Men man kunde inte alltid hoppas på att få en. Det fanns viktigare saker att lägga pengarna på.
Dessutom var det mycket mer inne att ha mormors pälskappa eller farfars frack – om man ängsligt följde modet innebar det att man var osäker – och det var definitivt inte inne.
Men visst – Mantovaniskor, skotskrutig kjol och jumperset med pärlshalsband, det var inte fel! Träffade man dessutom en pojke med rundringad shetlandströja, smårutig skjorta samt dixielugg, då var det lätt att bli kär.
För några år sedan var det t.ex. otänkbart att blanda stilar, man klädde sig helt enkelt på ett visst sätt som man visste var rätt.
Nu är allting rätt. Det går att blanda randigt och rutigt, småblommigt och storblommigt hur som helst. Grova skor till aftonklänning eller högklackat till jeans, gympaskor till smoking osv.
Det var kanske popen som gjorde det möjligt. Hur mycket påverkades vi av Beatles och Rolling Stones egentligen?
Eller skatemodet? Många spådde att det där med att åka skateboard var något som snart skulle vara ute.
Föga anade de att modet med nerhasade jeans där man dessutom visade kalsongerna skulle bli en miljonindustri.
Det svenska företaget WE, som så småningom ändrade namn till WESC är på väg att bli börsnoterat!
Och det svenska märket Gant som står för en collegestil är otroligt framgångsrikt.
En som oväntat visat sig ha stil är Frankrikes första dam – Carla Bruni Sarkozy. Tidningarna har kritiskt granskat hennes klädsel vid statsbesöket i Storbritannien. Hon har granskats och fått betyget med beröm godkänt!
Allt var perfekt – aftonklänningarna, dräkterna, den lilla pillerburken till hatt. Det enda som kanske ifrågasattes var hennes ballerinaskor – en eftergift åt den kortvuxne maken, men som tidningarna skrev – det är faktiskt helt o.k. att vara längre än sin man.
Carla Bruni Sarkozy liknas vid Audrey Hepburn eller Jackie Kennedy och känner sig förhoppningsvis smickrad.
Och det är ju mycket bättre att ha stil än att försöka vara trendig och följa modets växlingar. För modet växlar snabbt! Det kan vi se på HM:s halvårsrapporter. Det är lätt att en storsatsning på en viss trend slår fel och visar sig vara en katastrof om t.ex. våren är ovanligt kall eller vintern ovanligt varm.
Men – ska man testa en trend – visar det sig att bästa stället att testa på är Stockholm! Stockholmarna är enormt trendkänsliga och accepteras en viss klädstil i Stockholm är den helt rätt. Tidningen Wallpaper som skriver om det senaste inom mode, inredning, resor och hotell har ägnat flera nummer åt att hylla Stockholm som ett riktigt inneställe att resa till.
Sedan är det ju litet trist att gå ut en vinterdag i Stockholm och se hundratals unga tjejer iklädda en dunjacka från Fjällräven, supertighta jeans och höga stövlar. Alla bär dessutom hästsvans och alla handlar för tusentals kronor hos Nathalie Schuterman eller väntar på rean där allt är nedsatt till 70%.
I Paris är det tvärtom. Där har alla kvinnor sin egen stil och ingen skulle drömma om att gå klädd som alla andra.
Och kläderna behöver inte kosta. På Zara – Spaniens motsvarighet till och HM:s största konkurrent finns det absolut senaste till mycket överkomliga priser och alla handlar där, äldre välvårdade damer och unga tjejer.
Och hur kul är det egentligen att köpa en svindyr kavaj på Giorgio Armani och sedan se kopian veckan efter på Zara. Ty det är så det går till. I modevärlden kopieras det vilt och under veckan då modevisningarna pågår ser man otaliga japanskor med små kameror i handen som fotograferar skyltfönstren i Paris.
Så att vara trendig är egentligen helt fel – hellre då försöka skapa sin egen stil…
Skrivet av Gunnela Edelstam
foto staticblog.hi-pi.com

Drottning Carla i England

2008-04-10T14:09:00.000-07:00

Nu har Frankrikes president Sarkozy varit på statsbesök hos Drottningen av England tillsammans med sin nya hustru, Carla Bruni Sarkozy.
Carla Brunis garderob har granskats i alla tidningar och blivit med beröm godkänd. Hon liknades vid Jackie Kennedy och Audrey Hepburn och var mycket sobert och elegant klädd i Dior, d.v.s. John Galliani. Detta gillade förstås engelsmännen eftersom John Galliani är engelsk medborgare. Den enda kritiken var att hon bar ballerinaskor – fransmännen tycker att man mycket väl kan bära högklackat, även om man är längre än sin man! Men Nicolas Sarkozy har kanske satt ner foten härvidlag.
Även om han verkar mycket självsäker var han mycket osäker inför mötet med Hennes Majestät.
Han verkade inte veta var han skulle göra av sina händer, han knäppte upp och stängde kavajen oupphörligt.
Han har säkert fått stränga tillsägelser att inte fingra på Drottningen – alla minns väl Angela Merkels besvärade min då Sarkozy inte kunde hålla fingrarna i styr…
I stället sökte han hustruns hand – inte heller detta är comme il faut- och hon släppte den genast.
Stackars Sarkozy, han var verkligen bortkommen och sökte sin tröst i Camilla Parker-Bowles- men inte heller där fick han fingra.
Hustru Sarkozy däremot, var som fisken i vattnet. Prins Philip var överförtjust och visade sin bästa sida och skämtade uppsluppet.
Tidningen Le Nouvel Obsérvateur tycker att presidentens statsbesök snarare var att likna vid en golgatavandring, han såg mer och mer förvirrad ut ju längre tiden gick.
Och då Nicolas Sarkozy trädde in i den monumentala matsalen på Windsors, St. George’s Hall kunde man se hans beundrande blickar på det 60 meter långa matsalsbordet, på silvret och på takmålningarna. Han försöker inte ens se blasé ut. Han är överlycklig över att ha kommit så här långt på den sociala rangskalan och han har vid sin sida en mycket representativ hustru.
Långt borta är äktenskapet med den sura Cécilia, som hellre smet undan än ställde upp på sin mans sida.
Skrivet av Gunnela Edelstam

foto:d.yimg.com/i/ng/ne/ap/20080404/13/4181321134-.

OS-facklan i Paris – det totala fiaskot.

2008-04-08T16:18:00.000-07:00

Efter den olympiska eldens fiasko på gatorna i Paris igår, konstaterar tidningarna att misslyckandet ligger på tre plan: diplomatiskt, politiskt och sportsligt. Trots en fullständigt grotesk polisinsats med 3.000 man och ett stort antal brandmän (vad de nu hade där att göra) som sprang med i cirkusen, lyckades människorättsaktivister förstöra den kinesiska festen och peka på en maktfullkomlig diktaturs övergrepp.
Scenerna var helt overkliga, men förutsägbara. Den brutala kravallpolisen CRS, rekryterad från samhällets bottenskikt, som bankar livet ur aktivister, majoriteten fransmän men också tibetaner och kineser. Blodiga, sönderslagna ansikten, blå monster som trycker ned fredliga demonstranter mot gatan och sätter handbojor, som sliter tibetanska flaggor från människor som står och tittar på utan att göra något och som till sist ändå inte lyckas stoppa protesterna. Allt detta i ett land som sätter yttrandefriheten och rätten att demonstrera mycket högt.

Parallellt demonstrerade pro-kineser med egna, röda flaggor. Ingen rörde dem eller tog deras flaggor. Inrikesministern Michèle Alliot-Marie, kallad MAM, såg frågande ut när reportrar frågade henne om hon givit order om beslag av tibetanska flaggor. – Nej, sade hon, det har jag inte gjort. Men saken måste undersökas.
Hon ljög säkert, vilket inte är förvånande och är en av figurerna bakom fiaskot. - Hur kunde Frankrike lägga sig helt platt för kineserna och låta dem diktera villkoren för den olympiska elden?
Kineserna bestämde rutten för elden, som för det mesta gick längs med Seines kajer, där det är svårt för folkmassor att samlas, sedan Champs-Elysées, Hotel de Ville (stadshuset), Nôtre Dame och till sist ett stadium i utkanten av Paris. Kineserna hade sina egna säkerhetspoliser i blå träningsoveraller, som sprang närmast fackelbäraren, i den enorma karavanen, mest polisbussar. Just bakom rullade limousiner med ansvariga kineser, utrustade med kommunikationsradio, som styrde hela evenemanget. Hur är detta möjligt i en europeisk demokrati?
De franska polismonstren slog till höger och vänster, en av fackelbärarna fick till och med ett slag i ansiktet. De förklädda kinesiska snutarna var heller inte sena att slå folk på käften. Under bråket blev poliser, kineser och stackars idrottsmän som bar facklan, utbuade och utvisslade av alla åskådare, med all rätt.

Under bråken, som de 3000 polismännen inte lyckades bemästra på ett värdigt sätt, greps kineserna av panik och släckte ned facklorna, som de franska idrottsmännen sprang med, fyra gånger. Elden transporterades istället i en buss. Idrottsmännen, som fick sina facklor nedsläckta, kände sig förnedrade och utnyttjade. När kolonnen kom fram till Hôtel de Ville, där Paris borgmästare väntade, tillsammans med tusentals demonstranter, beslöt en vansinnig kines, som tydligen var ansvarig (allt filmat på TV) att man skulle fortsätta, trots att en ceremoni var inplanerad. Kanske kineserna inte gillade det stora plakatet på byggnaden som sade att: - Paris försvarar mänskliga rättigheter överallt!
Det blev inte bättre vid Notre Dame, där det blev bråk och en flagga som visade de olympiska ringarna som handbojor, som täckte fasaden. Snuten fortsatte att slå folk på käften och kineserna fortsatte att vara arroganta och maktfullkomliga. Hela tiden blev kineser och kravallpolisen utbuade och bombarderade med ägg.
Från ansvariga politiker hördes inte mycket. Den vanligtvis mycket talföre och allestädes närvarande presidenten Sarkozy, yttrade inte ett ord under dagen. Det var ”la silence embarassé”, den generade tystnaden.
Fortsättning följer.
Skrivet av Erik Edelstam

Val i Frankrike

2008-03-07T09:43:00.000-08:00

På söndag har vi val här i Frankrike. Det rör sig om kommunalval, ”elections municipales”. Det är två omgångar, så det blir ett val till nästa söndag. Man röstar på borgmästaren i staden eller den by man hör till. Kommunerna är ibland mycket, mycket små, vilket ger originella effekter. Man röstar också på kantonerna, vilket är ett antal småkommuner som har gått ihop om saker som sopor, transporter och andra saker som en liten by inte klarar av själv.

Här är demokratin levande. Vem som helst kan ställa upp som borgmästare, ”maire” vare sig han/hon har backning av ett parti eller inte. Har man tur är det någon man känner som blir vald och då kommer man till lättare om man har bekymmer. I Grimaud, där jag bodde förut, var det veterinären som blev vald. Den gamle mairen var en förfärligt korrupt person och min vän veterinären vann en jordskredsseger och röjde senare upp i mutträsket.

I Feucherolles, utanför Paris, där jag bor nu, finns bara en kandidat, vilket känns egendomligt. Byn är liten med några tusen innevånare, men alla verkar vara nöjda med hur det är och ingen ser väl skäl att byta regimen. Lustigt nog sitter en svensk kille i kommunstyrelsen, Lars Peter Sjöström, som har ett så stort ansvar som att ansvara för finanserna och stadsplaneringen.
I kantonvalet finns det lite mer att välja på, högern, sossarna eller några oberoende och så naturligtvis också extremhögern Front National. När jag läser valmanifesten så slår det mig att alla vill nästan samma sak och det är svårt att hitta skillnaderna. Här gäller också att man röstar på personerna, inte egentligen på något parti, som man gör i Sverige. Det känns väldigt nära och man känner sig delaktig i demokratin.

Det har inte varit självklart för oss utlänningar att få rösta kommunalt. Frankrike spjärnade länge emot att vi skulle få rösta och lade ut stora byråkratiska hinder när man insisterade och hotade med stämning, vilket jag fick göra när jag skulle rösta för första gången för fem år sedan. Numera behöver man bara fylla i en blankett och legitimera sig för att komma med i röstlängden. Så man lär sig så småningom.

Formerna för valet är speciella och restriktiva. Kandidaterna får inte affischera hur som helst, utan bara på särskilt utsatta skärmar, som finns lite här och var. Det är förbjudet med radio- och Tv-reklam och kandidaterna kan bara föra fram sitt budskap via valmöten. Det känns skönt att slippa floden av affischer och reklam, som i Sverige.

En sak är säker. Jag vet vem som vinner valet.

Foto: weddingmapper.com
Skrivet av Erik Edelstam

Sarkozy och fransk kärlek

2008-02-12T08:45:00.000-08:00

På första sidan i vår tidning ”Le Parisien” kan man idag läsa att Nicoals Sarkozy, Frankrikes president sedan några månader tillbaka, har rasat i popularitet. Hur är det möjligt? Han segrade med stor majoritet mot Segolène Royal, socialistledaren och en stor del av fransmännen gladde sig åt att en ny ung president skulle leda Frankrike.

Idag ser det annorlunda ut. Sarkozy liknar alltmer Napoleon i sitt sätt att härska och regera.
Han är med överallt. Blandar sig i allting och har redan trampat mer än en minister på tårna.
På det privata planet är det en katastrof!

Det började med att hans hustru, Cecilia Sarkozy vägrade rösta på honom. Hon hade kommit tillbaka efter en kärleksaffär med en annan man, uppenbarligen för att stödja honom i hans presidentkampanj.
Hon stod pliktskyldigt vid hans sida i presidentpalatset efter segern, och följde även med på en lyxkryssning, men sedan var hon försvunnen, både i privata och officiella sammanhang.
Efter någon tid blev det officiellt, Cecilia Sarkozy lämnade sin man. Inga kommentarer, men tre böcker publicerades snabbt, alla påstod sig veta sanningen om Cecilia.
Sarkozy låtsades som ingenting, han poppade upp som gubben i lådan och hade fortfarande åsikter om det mesta.
Ryktet gick om att han hade en affär med en bosnisk popsångerska men ingen lyckades få reda på några detaljer…

Så plötsligt: Sarkozy drabbades av en passion under en middag hos en god vän: sångerskan Carla Bruni hade uppträtt under middagen och Sarkozy föll pladask!
Paret fotograferades under en resa till Egypten ömt omslingrade och sågs sedan i solen på en terrass till ett café i Versailles.
Carla Bruni fotograferades med en stor briljantring från Dior! Men! Det visade sig att Sarkozy gett exakt samma ring till sin hustru Cecilia då de gifte sig. - Ingen större fantasi, alltså!
Överöst med frågor om parets framtid sa Sarkozy: ni får veta något, när det redan skett - och mycket riktigt: för någon vecka sedan meddelades det att en vigsel skett mellan en herr Sarkozy och en fröken Bruni…
Sarkozy verkade njuta av uppmärksamheten och talade gärna om sin stora kärlek medan äktenskapet med Cecilia knappt var över.

I veckan kom nästa sensation: en journalist vid veckotidningen Nouvel Observateur publicerade ett SMS skickat av presidenten till förra hustrun: Si tu reviens, j’annule tout… Om du kommer tillbaka, annulerar jag allt!
Detta skulle ha sänts innan bröllopet med Carla Bruni…

Sarkozy tillkallar snabbt sin advokat som inleder process.
Journalisten står vid sin uppgift och vägra uppge källan till SMS:et. Cecilia Sarkozy, kanske?
Och på alla franska TV-kanaler visas film på Sarkozy som vid stora statsmöten diskret knappar på sin mobiltelefon…
Fortsättning följer…

Skrivet av Gunnela Edelstam
Foto www.cbc.com och www.rfi.fr

Kenya - hjälp till!

2008-01-20T10:10:00.000-08:00

Vi alla som har varit varmt välkomna i Kenya, upplevt den underbara naturen, tittat på de vackra djuren och fått lära känna de gästfria och trevliga innevånarna i Kenya, har en stor skuld att betala igen, nu när allas vårt paradis hotas av inbördes strider och våld. Var inte rädda, folk bråkar bara lokalt sett och ger sig inte på turister. Lyssna inte på medier och skvaller utan fortsätt besöka Kenya. Men hjälp behövs. Läs Lumman Kyhles dagbok nedan:

Nairobi, fredagen den 18 januari 2008.
Att vara vittne till vad som händer i Kenya idag känns ofattbart och sorgligt.
Som boende här i Kenya sedan 11 år tillbaka trodde jag aldrig att detta skulle
inträffa. Med sina över 45 olika stammar har kenyanerna, egentligen mot alla odds, lyckats hålla ihop - Luo bredvid Kikuyu, Kamba tillsammans med Giriama.
Endast under valåren har oroligheter uppstått, iscensatt av makthungriga politiker.
Men denna gång har de gått för långt! Kenyanerna vill kunna avgöra sin egen framtid, de accepterar inte längre att cyniska, korrupta ledare tar bort deras enda rättighet - deras rösträtt.
Och nu har det ofattbara hänt! Kaos i Kenya, ett afrikanskt land som varit som en ö av fred mitt i ett mycket politiskt instabilt område.
De som drabbas är - som alltid - de som inte har något. De fattiga.
De värst drabbade är barnen och kvinnor som är helt värnlösa i slummens hopplösa
Anarki och våld.
Att det har ösregnat de senaste dagarna och plötsligt blivit iskallt på nätterna förvärrar situationen för de hemlösa katastrofalt.
De som har sett hur Kibera-slummen i Nairobi såg ut, innan oroligheterna började, innan man började bränna ned skjulen, som sträcker sig kilometer efter kilometer, förfasade sig då....
Nu är det obeskrivligt.
När jag och en god vän kom till Kibera med en billast proppfull med mat och filtar igår, som skulle distribueras via en kyrka vid utkanten av Kibera, (eftersom det är alldeles för riskabelt att ta sig längre in), förklarade prästen att han inte kunde börja dela
ut maten och filtarna på en gång, på grund av att det skulle bli fullkomlig rusning...
Det var inte tillräckligt…
Det var då vi insåg att vi behövde mer, mycket mer för att ens kunna BÖRJA hjälpa till.
Och för att kunna hjälpa dessa oskyldigt drabbade i slummen, som redan innan valet och oroligheterna inte hade något, behöver vi Din hjälp...
Vi inhandlar det, som det är mest akut behov av, filtar, dricksvatten, majsmjöl, bönor etc. Lokalt samlar vi in varma kläder för barnen. Och vi tar det direkt till kyrkan där maten tillagas och ges ut.
Ingen chans att något 'försvinner' på vägen, eller att maten säljs till de behövande, - som tyvärr ofta är situationen med biståndsmat som kommer via de större organisationerna.
Har öppnat ett euro-konto och ett sv. kronor-konto för insamling av detta Kibera-projekt.
Vad du än sätter in, hjälper det flera barn...
SNÄLLA, även om Du inte har möjlighet att bidra med något, låt detta AKUTA EMAIL cirkulera vidare NU till dina vänner och bekanta som kanske kan hjälpa.
Ett Oändligt Stort Tack,

Lumman Kyhle,
Nairobi Kenya

Svenska kronor konto:

MARI KYHLE
Account # 320548 608
Commercial Bank of Africa (CBA)
Mombasa branch
Kenya
SWIFT CODE: CBASKENX

Euro konto:

MARI KYHLE
Account # 320548 772
Commercial Bank of Africa (CBA)
Mombasa branch
SWIFT CODE: CBASKENX

Foto Erik Edelstam

Swingin’ London

2007-12-20T14:24:00.000-08:00

Det svänger fortfarande om London. Gunnela och jag var där för några veckor sedan för att fira hennes födelsedag. Att komma dit är inte så enkelt för oss som bor utanför Paris. Tar man tåget, Eurostar, som visserligen bara tar 2 tim och 20 min, så är biljetterna tämligen dyra, man måste krångla sig genom trafiken in till Gare de Nord och sedan betala en dyr parkering där. Dessutom pågick transportstrejken i Paris med trafikinfarkt som följd.
Enklare och billigare för oss är att åka ut till flygplatsen Charles de Gaulle och ta lågprisflyget Easy Jet, men häpnadsväckande krångligt ändå.

Först bil, sedan tåg från parkeringsplatsen till terminal 3 och till sist en lång promenad till terminalen. Den är en lågpris- och charterterminal och ser ut som en stor hangar, nödtorftigt utrustad med ett sämre café och en tidningsaffär.
Easy Jet är ett lågprisflyg utan ambitioner på service eller bekvämlighet, ungefär som Ryan Air. Men det fungerar, kommer fram i tid och väskan försvinner inte. Man landar i Luton, norr om London, som är en överraskande bra flygplats med massor av affärer, barer och rent och snyggt..
Problemen börjar när man skall in till London. Easy Jet har en egen buss, men den är proppfull och går bara en gång i timmen. Återstår tåget. Man får då ta en matarbuss till stationen, släpandes på bagaget, upp och nedför trappor, leta rätt på perrong och klämma in sig på trånga platser. Framme på Kings Cross Station återstår byte till the Tube f.v.b. Green Park, mer trappor och promenad till Lansdowne Club, där vi bor. Vägen tillbaka blir ännu värre eftersom tåget var fullt och vi fick stå upp en halvtimma i en korridor och taxi till Luton eftersom bussarna slutat gå.

Men London är London, även om det var svinkallt och blåsigt. Julskyltningen var i full gång, gatorna fulla av folk och Harrods som gnistrade, blixtrade och nästan brast i sömmarna av alla människor, som myllrade runt som myror och köade vis kassorna. Men vi kunde sorgset konstatera att Harrods har tappat sin tidigare eleganta, lyxiga stil, utan fått en ”tacky”, billig, smaklös, falskt glittrande atmosfär. Trapphuset var ombyggt i egyptisk faraostil med sfinxar och annan smörja, som för tankar till Las Vegas , smaklöshetens Mecka,och skyltfönstren var en estetisk katastrof
Grannen är gudskelov Armani och Gunnela tycker naturligtvis att Armani alltid är Armani (särskilt när man fyller år).

Vi kastar oss in hos bokhandlarna, min favorit är Hatchards på Picadilly där Gunnela och jag står i flera timmar, problemet är att böcker tunga och besvärliga att bära. En av de underbara böckerna jag köpte, heter ”India Remembered” av Patricia Mountbatten, dottern till den siste vice-konungen Lord Mountbatten. Underbar text och massor av foton och dessutom personligen signerad av författarinnan. Couldn’t be better.

Tiden går fort under en week-end och vi beslutar oss för att köra Tate-racet, d.v.s. gamla Tate, som numera kallas för Tate Britain och sedan ta båten till Tate Modern.
Tate Britain, http://www.tate.org.uk/britain/, är ett underbart museum, som jag nästan alltid besöker i London. Den här gången var det en utställning om 1800-talskonstnären Millais, som jag aldrig hört talas om förut, men som visade sig vara, en (enligt min uppfattning) kitsch-konstnär som snarare platsar på det förskräckliga museet, Musée d’ Orsay i Paris och inte på ett så underbart museum som Tate.
Den andra utställningen var en dröm: David Hockney väljer ut Turners bästa akvareller…Titta på länken: http://www.tate.org.uk/britain/exhibitions/turnerwatercolours/default.shtm

Jag gick runt som i trans och såg dessa fantastiska akvareller från akademiskt strikta, perfekta målningar, till avancerade, utflippade, vackra, aningar och fantasier av naturen. Eftersom jag själv målar akvareller, nästan i samma genre, greps jag djupt och fick till en början invigelsen att genast sluta måla. – Hur kunde jag någonsin måla lika vackert och innerligt som Turner? Men sedan kom invigelsen att jag kanske kunde lära mig av honom och försöka tolka kunskaperna i min egen anda. Vi började få lite bråttom, eftersom flyget gick senare på kvällen, men hann ändå kasta blickar på Constable och några Turneroljor.

Båtfärden till Tate Modern var charmig och man slogs av vilken förändring London genomgått de sista 20 åren. Supermoderna byggnader, blandas med gamla ombyggda magasin längs med Themsen, i bakgrunden syns S:t Pauls Cathedral och längre fram ser man Tate Modern, det ganska nya moderna museet. Det ser ut som en stor fyrkantig låda med en hög skorsten i mitten. Byggnaden var en kraftstation förut och är lite i pompös 30-talsstil. Det måste erkännas att byggnaden är imponerande, särskilt när man kommer in i den stora entréhallen som förr var turbinhallen. Men där slutar det positiva. Det var krångligt att ta sig mellan de olika våningarna och i de enorma utställningshallarna, inte rum utan, verkligen hallar, försvann de ofta mycket dåligt hängda tavlorna fullständigt. När jag var på Tate Modern för några år sedan, tyckte jag att de permanenta samlingarna var torftiga och tråkiga. Jag hade hoppats att det bara var tillfälligt, men tyvärr måste jag säga att intrycket består. Tate Modern är helt enkelt ett kasst museum, som inte är värt en världsstad som London.

Det var full fart på stan och det mest påtagliga inslaget var alla utländska ungdomar som jobbade i restauranger och affärer. Tusentals polacker, balter, tyskar, fransmän och inte minst svenskar har lämnat sina länder med arbetslöshet och hopplöshet för att söka lyckan i England, där ekonomin går för fullt, utan bromsande fackföreningar och tunga skatter. Det stod i någon tidning att det hade fötts 35.000 polska barn i England bara i år. Detta är naturligtvis bara möjligt för EU-medborgare som har fri rörlighet.
Men det visar med full klarhet hur framgångsrik den engelska modellen är, utan restriktioner. I Frankrike och Paris är det inte en chans att få arbete så enkelt, det råder stor arbetslöshet bland ungdomar och bostadsbristen är skriande. Svenskar vi träffade berättade att det var bra betalt, inte särskilt svårt att få bostad och hur kul som helst på klubbar och barer, vilket vi själva kunde se. – So Swingin’ London is back!
Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Gunnela omgiven av bobbies på Luton Airport

Brinner Paris?

2007-11-27T16:05:00.000-08:00

Frågan ställdes en gång av Hitler till den tyske kommendanten i Paris, von Cholitz. Svaret idag är, som då, - nej. Paris brinner inte. Svenska kvällspressen skriver upphetsande, okunniga, rubriker att Paris brinner (vad är det för idioter som skriver rubrikerna?). Min hustrus son ringer och är orolig för sin mamma.
Vad som har hänt är att två galningar, utan störthjälm, på en trimmad mini-motorcykel, kör rakt in i en polisbil och omkommer tragiskt.
Det händer inte i Paris utan i en förort, 45 km från Paris. Stället heter Villiers-le-Bel och ligger alldeles vid Mantes-la- Jolie, en otrolig stad med en mardröm av nedslitna höghus, tristess, hopplöshet, muslimska getton, maktlösa lokalpolitiker och trötta och brutala poliser. Jag läser lokaltidningen ”Le Parisiens” lokalbilaga över vårt departement, Les Yvelines, varje dag. Jag kan säga att i varje nummer förekommer artiklar om Mantes- la- Jolie, som handlar om våld, våldtäkter, rån, brända bilar och skolor, inbrott, knark och andra förfärligheter. Jag suckar och tänker att det borde vara en fasa att vara maire (borgmästare) där och jag kan intyga att han ser ganska rufsig och tilltufsad ut i intervjuerna på TV.

Men vad hände då? – Jo, två idioter, 15 och 16 år gamla, sätter sig på en trimmad, förbjuden minimotorcykel, 80 kubik, och brassar iväg utan störthjälmar, vett och sans, omdöme eller den minsta trafikvett, får syn på en polisbil, grips av skräck, vinglar och frontalkrockar med sagda snutbil. De kastas till marken med svåra hjärnskador, medan poliserna rusar ut ur sin bil och kallar på hjälp. Här går åsikterna isär, men en pöbelhop växer snabbt upp och hotar poliserna som flyr fältet för at undgå lynchning. Pompierna (brandmännen) anländer snabbt, men lyckas inte få liv i pojkarna. Många säger att de blev hindrade att komma fram av pöbeln som omringade offren.
Så börjar plundringen och vandaliseringen, ungefär som under den franska revolutionen. Orsaken till att allt går så snabbt, beror enligt på experterna, att alla har mobiltelefoner och kan kalla samman sina trupper och gäng för att gå till attack. Det rör sig här om organiserade, kriminella ligor, som ser chansen att ta för sig och rena vandaler s.k. ”casseurs” som överhuvudtaget inte har några idéer, utan bara vill ha lite kul och protestera mot makten. De blir snabbt fulla och tämligen höga av allahanda knark, spärrarna i själen släpps snabbt och man vågar göra det mesta inom gruppens trygghet, maskerad, beväpnad och kaxig. Ett nytt element har dykt upp – poliserna har blivit skjutna av hagelgevär på nära håll, ingen har ännu dött, men många ligger svårt skadade trots skottsäkra västar.
Tragedin är att vandaliseringen drabbar det egna närsamhället. Alla butiker som plundras och bränns, får svårigheter och läggs i många fall ned, med arbetslöshet och försämrad service som följd. Nedbrända skolor och dagis ger oöverskådliga problem för hårt arbetande föräldrar, som redan innan har svårt att få livet at gå ihop. Personliga katastrofer med alla nedbrända bilar, - hur skall jag komma till jobbet, hur skall jag kunna handla och hur skall barnen komma till dagis, hur skall jag ha råd att skaffa en ny risig bil?
Till allt detta kommer sämre säkerhet med stormade polisstationer och ett nedbränt bibliotek, som för tankarna till nazisternas autodaféer och den ideologiska förstörelsen av det berömda biblioteket i Sarajevo.

Sarkonixon var för tillfället i Kina och kunde inte göra mycket. Han är för övrigt bränd bland alla invandrarungdomar efter det han kallade dem för idioter och busar förra året. Michèle Alliot-Marie, förkortad MAM, som är inrikesminister och en ganska mesig kvinna, åker pliktskyldigast ut till slagfältet, men gör en ganska slät figur. Ingen tar henne egentligen på allvar.

Frågan är när detta kommer till Sverige och andra invandrarnationer, som inte lyckats integrera de objudna gästerna, för det kan man väl kalla folk som kommer in i landet utan några som helst papper eller pass och som utnyttjar våra generösa asyllagar för sina egna syften. Får vi komma till deras länder, köpa hus eller starta business? Aldrig i livet.
Skrivet av Erik Edelstam
Bild från AFP/Martin Bureau

Nya glada strejker och Mikaels skola

2007-11-20T16:25:00.000-08:00

Idag har ”les Fonctionnaires”, de offentligt anställda, annonserat strejk. Lärare, folk från skatteverket, sjuksystrar och brevbärare anser att de är illa behandlade. I verkligheten har de betydligt bättre än de privat anställda med säker anställning, bättre pension och alltid förtur när det gäller att låna i banker. Lönerna är kanske lite lägre men de vinner alltid i längden. ”Les Fonctionnaires” strejkar ofta, dock inte lika mycket som tåg bolagets anställda. Orsaken är att av Frankrikes 1,8 miljoner fack anslutna, så består ”les Fonctionnaires” fackföreningar av c:a 1 miljoner, resten är arbetare och privat anställda. När de privilegierade offentlig anställda strejkar här i landet räknas det som lyxstrejker och öppen utpressning. Men de värsta skurkarna är naturligtvis de anställda tågbolaget SNCF och metro/buss-bolaget RATP, som flera gånger per år tar hederliga, fattiga, arbetsamma människor som gisslan och låter dem leva igenom ”la galère”, galärslavens hårda villkor i timslånga bilköer och fullproppade metros som kommer en gång per halvtimme.
Någon berättade att hon hade sett en lapp på en busshållplats med texten: ”Tack RATP, på grund av er har jag idag fått sparken från jobbet”. Jag tror inte de kommunistiska fack pamparna på CGT eller FO bryr sig, särskilt om privatanställda blir av med jobbet, bara de själva får ha kvar sina förmåner, som ingen annan har på den franska arbetsmarknaden. Hoppas bara att Sarkonixon i detta enda fall inte ger med sig. Jag har själv erfarenheter från arroganta och stroppiga ombudsmän från den fullständigt sanslösa fackföreningen SIF, så jag vet vad det handlar om.

Det finns en udda grupp till i denna konflikt. Det är skolungdomarna, som naturligtvis hoppas på en massiv strejk av lärarna så de kan stanna hemma och slappa. Mina två söner hör till den gruppen. Min äldste son Niklas går på ett tekniskt gymnasium i Levallois en ort i utkanten av Paris. Hans lärare och klasskamrater bor alla långt ut i förorterna och har inte haft en chans att komma till skolan, således har Niklas legas på soff locket i över en vecka och inte behövt lyfta ett finger.
Min yngste son Mikael, har otur. Han går på ett gymnasium, Lycée Pasteur, i den fina förorten Neuilly-sur-Seine, där Sarkonixon var borgmästare i många år. Lärare och elever bor i närheten av skolan och verksamheten har därför kunna fortsätta. Inte ens strejken av ”les Fonctionnaires” idag har påverkat verksamheten och Mikael är bittert besviken. Hans skola är det klassiska exemplet på den usla, auktoritära, franska korvstoppnings skolan. Jag har desperat försökt få över gossarna till skola i Sverige men deras moder har hittills vägrat envist.
I den franska skolan trycks eleven ned och meddelas att han/hon är värdelös och totalt ointelligent. Sarko har meddelat att han vill göra ett modernt Frankrike, men tycks ha glömt skolan. En stor reform är i alla fall att barnen slipper gå i skolan på lördagar, något som jag slapp för 40 år sedan.
Kontakten föräldrar – lärare är helt otrolig. En förälder kan aldrig ringa en lärare, inte ens skicka e-post, utan måste, krypande och vördnadsfullt, skriva brev till respektive lärare för att få ett sammanträffande. Då ses man i ett konferensrum, - att få se skolan på ett naturligt och angenämt sätt är otänkbart.
Skrivet av Erik Edelstam
Foto från Mikaels hemska skola Lycée Pasteur, www.mairie-neuillysurseine.fr

Strejk, strejk, strejk…

2007-11-18T07:48:00.000-08:00

Frankrike är lamslaget av tåg-, buss- och metrostrejken. Särskilt drabbat är Ile-de France, området där Paris är beläget. Varje morgon och varje kväll drabbas Paris med förorter av trafikinfarkt. Det tar tre timmar för en förortsbo att ta sig in 25 – 30 km in till Paris, som vanligtvis tar 20 – 30 minuter.. Sett från ovan i helikopter är staden med förorter en enda bilkö, som beräknas vara omkring 400 km lång. Tittar man på trafiksiten, http://www.sytadin.tm.fr, är nästan allt markerat rött.

Varför? - Jo, vår allestädes närvarande president Sarkonixon vill avskaffa järnvägspersonalens, ”Les Chiminots”, särskilda förmåner, som innebär pension vid 55 års ålder och högre pension än alla andra på den franska arbetsmarknaden. Ett tämligen rimligt krav. Varför skall de ha större förmåner än alla andra?
Fackförbunden CGT, FO och andra som är inblandade har på ett skamligt sätt, under åratal, strejkat vid stora helger för att pressa ut högre löner och andra förmåner. Offren att publiken, lågavlönade, ensamma mödrar och folk som vill komma till sina jobb eller resa. Vad jag kan komma ihåg så har vi haft tåg- och metrostrejker flera gånger per år. Sarko vill göra som Margaret Thatcher, ta strid och knäcka facken en gång för alla.

Men det finns ju grupper som är tacksamma. Mina söner som går i fransk skola är saliga, eftersom lärarna och många elever inte kan komma till jobbet och de får ett extra lov, skolan stängs helt enkelt.
Tidningarnas rubriker är : ”La Galère” och ”La Pagaille”, vilket ungefär betyder, vilket helvete (syftar på att vara galärslav) och vilken röra. På TV ser jag hur köerna står still, tusentals skotrar och motorcyklar och tusentals inbyltade cyklister, för det är en köldknäpp just nu. Men även inlines och sparkcyklar. Olyckorna ökar också. Vanligtvis är det snitt 5 motorcykelolyckor per dag, nu har det rusat upp till 40.

Folk börjar bli förtvivlade och arga. Man har tvingats skicka kravallpolis till metrostationer och busshållplatser, där känslorna har svämmat över. Annars brukar publiken här vara ganska toleranta mot strejkande, men nu är det annat.
De kommunistiska fackförbunden är envisa och står på sig. Det handlar inte bara om förmånerna, utan det är en strid mot Sarko och högern. Han å sin sida vill inte ge efter en tum och säger att det inte är förhandlingsbart.
Men motståndet börjar vittra och allt fler Cheminots återgår till arbetet, men fortfarande är inte sista ordet sagt och fransmännen får finna sig i att sitta i kö, missa flyg, möten, dagis och jobbet. Jag undrar om Sarko och regeringen med Fillon i spetsen också sitter i bilkö? De brukar ha motorcykeleskort, men det lär inte anslå mot en trafikinfarkt.
Skrivet av Erik Edelstam
Foto av liberation.fr och terresacre.org

Svart städhjälp och andra svåra brott

2007-11-07T07:09:00.000-08:00

Moraltanterna dominerar i svensk press. Nu förfasar man sig över alla politiker som anlitar svart arbetskraft, jag menar inte våra bröder och systrar från Afrika, utan jobb utan att betala skatt. Jag kan ärligen bekänna att jag under mitt långa liv, aldrig betalt in skatt för städning, snickare, murare, målare eller barnpassning.
Det är en kombination av snålhet och politisk protest. Sverige har världens högsta skattetryck (eller i varje fall, har haft) och många gånger dubbelbeskattas man. Det rör sig om så små summor och alla tjänar på affären (utom staten). Varför skulle jag betala? Och varför skall arbetstagaren betala?
I Frankrike finns ett system med checkar. Man köper exempelvis en check för 100 kr och betalar barnflickan med den. Men 50 kr av beloppet är skatter och avgifter. Skall hon ha 100 kr i lön måste man således betala med två checkar. Ett enkelt system.
Moraltanterna bland journalisterna som skriver om svarta tjänster, anlitar förmodligen alla svart arbetskraft. – Hur gör man, förresten, om man verkligen vill betala skatt ? Vart går man? Det vore kul att veta.

En av mina vänner fick för några år sedan en mycket hög befattning inom den offentliga sektorn och kunde med en suck bekräfta att man fick övergå till vit arbetskraft därhemma. Hotet från snokande journalister var alltför stort. Men den höjda lönen var så bra att det lönade sig ändå.

När jag var i Sverige seglade Schenströmaffären upp. Bedrövligt. Ingrid Schenström blev uppspikad på väggen för att hon var en kvinna. Hade Lars Danielsson kysst Helena Stålnert på krogen, hade det säkert inte varit någon fara. Dessutom hade inte Schenström jouren ensam. Men tidningarna sålde lösnummer och det är väl det som gäller. Som en sista tanke kan man alltid säga att det var klumpigt att gå ut på krogen och supa till och hångla. Bättre att ta in på hotell och beställa på rummet.
Skrivet av Erik Edelstam
Bild från www.svartstadhjälp.se